Internet och sociala medier har blivit essentiell infrastruktur på nivå med vattenledningar och järnvägsnät. Det är därför dags att samhället tar tillbaka makten över dem från oligarkerna.
I juni berättade Mark Zuckerberg om Facebooks nya satsning på ett ”metaversum”, en tredimensionell värld för allt från umgänge till spel och shopping. Satsningen är ”nästa kapitel” i företagets historia, och den 17 oktober meddelade han att en stor del av koden kommer att knappas fram i Europa.
Samtidigt kämpar företaget med sin trovärdighet. En visselblåsare avslöjade nyligen att företaget satte ”astronomiska vinster framför människors bästa”, och hon har vittnat inför både amerikanska och brittiska lagstiftare.
Nu skyller vissa allt på dålig karaktär. I Den nakna sanningen (Bonniers, 2021) skriver journalisterna Sheera Frenkel och Cecilia Kang att det ligger i ”Marks dna” att samla in så mycket data som möjligt och underblåsa hat för att tjäna pengar.
Alltid ska man behöva förklara nationalekonomi för liberaler: företaget agerar helt rationellt. Att piska upp starka känslor är lukrativt. Vi kan inte förlita oss på företagsledares privatmoral, i synnerhet inte när det gäller en så central infrastruktur som internet. Demokratin måste ta över rodret igen.
För om Facebook, Microsoft, Epic och andra företag som storinvesterar i ett eget metaversum får rätt, så har vi snart ännu mer omslutande digitala världar att förlora oss i. Är vi redo för det?
Internet har inte alltid varit en privatiserad lekstuga för kaliforniska kodkillar. Det byggdes upp av den amerikanska militären och användes på universitet för samtal mellan studenter och lärare. Så även i Sverige där Sunet tog form på 80-talet för att kopplas upp mot internet 1988. Till sist släpptes även företag och allmänhet in.
Båda sidor förstod snabbt sprängkraften. Carl Bildt startade 1994 IT-kommissionen men efter sossarnas valseger tog arbetarrörelsen kommandot. 1997 kom ”LO-datorn”, ett datorpaket för medlemmar med både modem och skrivare, året därpå kom hemdatorreformen som satte en burk i en miljon svenska hem, och utbyggnaden av bredbandet efter 2000 års internetproposition gjorde Sverige till världens surfvänligaste land.
Satsningarna ses i allmänhet som en succé. Till och med Klarnas grundare Stefan Siemiatkowski hyllade i augusti de socialdemokratiska it-satsningarna som både klassutjämnande och visionära:
”Datorer var otillgängliga för familjer med låg inkomst som min, men dagen efter att reformen blev verklighet köpte mamma en dator till oss”, sade han i en intervju med Reuters.
Kanske kan man se it-satsningarna som socialdemokratins sista stora reform. En slutgiltig skördefest innan svångremmarnas och de fulla ladornas tid tog vid. Men även om den svenska traditionen av statlig styrning gjorde vårt nät oerhört mycket bättre än Bill Clintons privatiserade kaos på andra sidan vattnet, så är ”internet åt alla” inte i sig ett socialistiskt slagord. Allt handlar om sammanhang.
För Bill Clinton möjliggjorde internet nämligen stora nedskärningar i välfärden. Om fabriken i din lilla ort läggs ned så kan du med modemets hjälp hitta nya utbildningar och arbetsgivare i hela världen. Välfärden uppmuntrade då bara till lathet. Om någon nu misslyckas trots en direktlänk till den amerikanska drömmen via ett jack i väggen, så fanns ju alltid en massa nybyggda fängelser.
Liknande tankegångar finns i de svenska propositionerna. Där förklaras hur nätet kan överbrygga klyftorna mellan stad och land, både genom att möjliggöra för teknikföretag ute i landet och distansarbete, och dessutom nämns arbetsförmedlingens nya sajt ingående. Samtidigt skar man hårt i välfärden för att balansera budgeten, med Bill Clinton som inspirationskälla.
Enligt myten var internet åt alla ett demokratiprojekt, men tänkandet som låg bakom investeringarna var alltså till stor del samhällsekonomiskt. Och när bygget var på plats lämnades nycklarna över till företagen.
Då kunde man förstås inte förutspå de sociala mediernas framväxt, och hur djupt nätet skulle ta sig in i allt från arbetslivet till det mest intima. Men i dag vet vi, och det är dags att se på internet på precis samma sätt som vi ser på vägnätet: som en grundläggande infrastruktur med naturliga monopol som kräver demokratisk insyn.
I slutet av september meddelade Kina att man vill begränsa algoritmernas makt. Deras internetmyndighet förklarade att landets algoritmer måste upprätthålla socialismens kärnvärden. Kunderna ska inte uppmuntras till onödiga köp och ha möjligheten att välja bort AI-genererade rekommendationer. Kina är en diktatur med helt andra medel till förfogande, men man förstår i varje fall allvaret.
Men här slumrar vänstersidan. Den förre Labourledaren Jeremy Corbyn föreslog visserligen en statlig digital mediebyrå som skulle finansieras med en hög skatt på techföretagen, och som kunde erbjuda ett alternativ till Netflix och Facebook. Men de som framför allt ligger i frontlinjen i kampen mot nätjättarna är de förhatliga EU-byråkraterna. Det mest radikala förslaget jag hört är att omvandla Facebook till en stiftelse. Synd bara att det kom från den högerextreme ideologen Steve Bannon.
För om vi vill skydda våra privatliv så måste vi börja tänka visionärt. Hur mycket vet Google, Facebook eller skugglika säkerhetsföretag som Palantir om oss alla? Ingen vet. Vad säljer de för data till staten? Ingen vet. Att företagen är privata möjliggör mer statlig övervakning, dels för att de har ekonomiska incitament att spara på allt och dels för att medborgarna saknar insyn.
Vi har provat att ge teknikjättarna fria händer och balansräkningen är färdig. Facebook började som en vacker dröm om att få sätta utseendebetyg på klasskompisarna på Harvard, och innan vi visste ordet av det underblåste de folkmord i Myanmar.
Demokratin skapade internet. Det är dags att ta kommandot igen.
