Den 9 april för ett år sedan sköts kriminalreportern Giorgos Karaivaz ihjäl på öppen gata i en förort till Aten. Han var på väg hem från jobbet när två okända gärningsmän avrättade honom med tio skott, varav två i huvudet. Han hade arbetat som journalist i flera årtionden, och var känd för sina insatta rapporter om grekiska maffians droghandel, pengatvätt och erbjudanden om ”beskydd” för butiker, men även om korruption inom polisen och regeringen. Ett år efter dådet har myndigheterna varken presenterat misstänkta, vittnen eller bevismaterial, något som har fått många journalister att misstänka mörkläggning – och redan i höstas anklagade Reportrar utan gränser den grekiska regeringen för att inte göra nog för att skydda journalister (RSF, 8/10).
Nu möts regeringen även av hård kritik från pressfrihetsorganisationen ECPMF, som under första halvan av december intervjuade ett drygt 30-tal mediepersoner om situationen för journalister. Enligt rapporten från den 28 mars är det konservativa regeringspartiet Ny Demokrati ”besatt av att styra berättelsen” samt ”minimera kritiska och avvikande röster”, och har sedan valsegern 2019 tagit landet i en skarpt auktoritär riktning.
I rapporten vittnar flera journalister om självcensur när de granskar korruption, av rädsla för att hamna på en dödslista eller ställas inför rätta. Hur reellt detta hot är märks inte minst på skandalerna kring den schweiziska läkemedelsjätten Novartis, som mutat anställda vid statliga sjukhus i Grekland för att använda företagets produkter. Det stämdes i en amerikansk domstol och fick punga ut med 3,2 miljarder kronor i en utomrättslig uppgörelse, men ändå står de två journalisterna som avslöjade korruptionen – Kostas Vaxevanis och Ioanna Papadakou – i Grekland anklagade för att ingå i en kriminell organisation som fabricerat bevis för att utpressa företaget.
Regeringen initierade också en utredning mot domaren och vänsterpolitikern Dimitris Papagelopoulos, för att ha använt Novartis-fallet som en ursäkt för att komma åt politiska motståndare. När den konservativa riksdagsledamoten och mediechefen Giorgos Kirtsos påtalade att sådana politiska rättegångar skadar landets anseende och kan leda till utfrysningar i EU, så slängde partiet ut honom.
Samtidigt som regeringen har sänkt momsen för mediebolag så har den styrt innehållet hårt. Man satsade bland annat 20 miljoner euro på en ”informationskampanj” om coronaviruset, samtidigt som man förhindrade journalister att besöka sjukhusen utan tillstånd, medan folkhälsomyndigheten satte munkavle på personalen. Allt för att dölja landets usla pandemihantering och undermåliga sjukvård.
Man har också slagit ned hårt på försöken att skildra flyktingarnas brutala levnadsvillkor, och stoppade bland annat rapporter från en brand på Lesbos, samt avhyste dokumentärfilmare på Samos utan några formella anklagelser. Och då har vi inte ens kommit in på hur brutalt regeringen har slagit ned den kritiska studentrörelsen.
Den auktoritära utvecklingen i Grekland har pågått i flera år, och medieskuggan är olycklig men talande. Minns bara hur borgerligheten beskrev vänsterpartiet Syriza som ”råbarkad vänsterpopulism”, ”auktoritärt”, ”extremt” och så vidare. Hur väl stod sig dessa analyser när de konfronterades med verkligheten? Under sina fyra år vid makten höll Syriza kvar landet i EU, släppte bråket med Nordmakedonien till stor politisk kostnad, legaliserade samkönade äktenskap, försökte bryta upp den ortodoxa kyrkans stora makt, med mera. Utifrån ett vänsterperspektiv var de snarare för veka inför trojkans sadistiska åtstramningspolitik, och pandemin har snart gjort den ack så farliga tanken på gemensam finanspolitik till konsensus inom EU. Syriza hade alltså rätt hela tiden.
Kvar finns två alternativ: att börja kalla EU, OECD och IMF för populister, eller att begrava den liberala analysen om två lika goda kålsupare. Den auktoritära utvecklingen i Europa är skrämmande men kommer i huvudsak från ett håll, nämligen Moderaternas och Kristdemokraternas systerpartier i Polen, Ungern, Serbien och nu även Grekland. I Sverige vill de dessutom regera med Sverigedemokraterna – som inte kan välja mellan demokratiska och auktoritära ledare, och vars medlemmar sprider rysk krigspropaganda samt legitimerar Putins styre som valobservatörer.
Situationen liknar på många sätt det tidiga 1900-talet, då arbetarrörelsen i allians med socialliberaler besegrade högern och genomdrev demokratin. Det är åter dags att försvara den.
