Jag läser en bok om ”duktiga flickor”. Eftersom det är liberalen Birgitta Olsson som har skrivit boken är dess mest utmärkande ord ”glastak”.
I ett inledande kapitel tecknar Ohlsson ett Sverige som ”lyckas bättre med en feminism på bredden än en feminism på toppen”. Ett Sverige där ”försvinnande få kvinnor leder näringslivets tyngsta bolag” och där ingen kvinna ännu varit statsminister. För läsaren blir det tydligt att det glastak som både är emblematiskt för Ohlssons ideologiska utgångspunkter, och ligger närmast till hands för henne personligen, är det som håller kvinnor borta från den svenska statsministerposten.
Läst utifrån hur boken har marknadsförts, som någon sorts handbok för begåvade kvinnor, är Duktiga flickors revansch mer förutsägbar (glastak, härskartekniker, löneförhandling) än inspirerande, och för den som försöker förverkliga sig själv utanför arbetslinjens doktrin skulle jag beskriva den som direkt destruktiv. Delar man inte Ohlssons ideologiska utgångspunkter känns hennes syn på kunskap och prestation ofta insnävande och analysen stundtals trubbig och skohornad, som när hon hävdar att kvinnors karriär i dag förknippas med kaos vilket har lett till en medial uppvärdering av hemmafruidealet. Till det kommer de torftiga framtidsvisionerna – Ohlsson hyllar förstås Hillary Clinton, men även strategier som konsumentmakt (”money talks”) och är entusiastisk över att tillgång-efterfrågan ledde till att leksaksjätten Mattel numera välsignar oss med yrkesarbetande barbiedockor.
Men, om man struntar i sådant som ’budord’ och ’tips i karriären’, och i stället läser Duktiga flickors revansch som en politisk biografi, skriven av en av de kvinnliga toppolitiker som kan aspirera på att krossa just det glastak som spökar boken igenom, händer någonting. Genom de personliga erfarenheterna blir nämligen Duktiga flickors revansch engagerande och modern.
Birgitta Ohlssons mamma var den första i släkten som fick utbilda sig på universitetet, och hennes egna engagemang för arbetarklassens duktiga flickor går inte att tvivla på (medan de mindre duktiga inte direkt intresserar henne). I en serie situationsbilder av att växa upp och göra karriär som duktig flicka lyckas Ohlsson komma åt flera bultande smärtpunkter. I den allra tidigaste beskriver hon hur hon, när de andra barnen på förskolan leker på gården, börjar bygga den mest avancerade pärlplatta hon kan tänka sig. Det tar lång tid och den blommönstrade pärlplattan möts av stor beundran. Men när en lärare försiktigt lyfter plattan för att stryka den rycker en äldre pojke den åt sig. Hånleende släpper han den på golvet. Det spelar väl ändå ingen roll, säger förskoleläraren.
Nerven och indignationen återkommer ofta i boken och Ohlsson gör den sann och relaterbar. Och i skildringen av duktigheten som ett öppet sår som fortsätter göra ont hela livet, tycker jag att hon kommer åt en komplexitet kring den duktiga flickans tankefigur som ibland går den del av vänstern som reservationslöst väljer ’dålig’ framför ’duktig’, Pippi framför Annika, förbi.
