Liberalernas problem är liberalismen. Den sitter trångt. I alla fall om man med liberalism menar den socialliberalism som tidigare stått stark i svensk politik. Att Jan Björklund inte företräder den är väl ingen hemlighet, men inte heller Birgitta Ohlsson företräder på ett tydligt sätt en socialliberal politik. Hon gör det förvisso när det gäller synen på mänskliga rättigheter, familjepolitik och sexualitet, men inte i sociala och ekonomiska frågor. Där har hon precis som partiet i övrigt slagit in på en politik som befrämjar ökade klyftor i samhället och som anser att arbetslöshet och integrationsproblem ska lösas genom lägre ingångslöner.

Hur annorlunda var det inte om vi går några decennier tillbaka och läser Folkpartiets partiprogram från 1972. Då var Folkpartiet, liksom Centerpartiet i sitt program från 1970, en stark röst för ett samhälle med minskade sociala och ekonomiska klyftor. Programmet med starkt fokus på jämlikhetsfrågor har rubriken ”Socialliberal kurs” och ett brett och radikalt anslag med betoning på att minska de ekonomiska klyftorna i världen. I Sverige kräver detta en politik som bygger på ”offentligt ansvarstagande” och ”omfördelande insatser”. Jämlikhet får inte bara handla om formella rättigheter utan måste kombineras med reella möjligheter. Det gäller förvisso att skapa ”lika chanser”, men det gäller ”också att stödja dem som inte haft förutsättningar att ta vara på möjligheterna. Vidgad jämlikhet ifråga om de ekonomiska, kulturella och politiska resurser som människor förfogar över är ett starkt liberalt krav.”
Denna vidgade jämlikhet ska åstadkommas inom ramen för marknadsekonomin, men en marknadsekonomi som kräver ”en social styrning – en ramhushållning”. En sådan styrning kan ske via skatterna som ska bidra till en jämnare inkomst- och förmögenhetsfördelning. Allmänna utjämningsskäl talar för en hög arvs- och förmögenhetsskatt när det gäller större förmögenheter. Skattenivån får dock inte sättas så högt att den försvårar tillväxt. Även arbetslivet måste demokratiseras. ”Föråldrade former för arbetsgivarnas rätt att leda arbetet avskaffas.” De anställdas inflytande över rationaliseringar, produktionsinriktning, personalpolitik med mera ska förbättras.

Hur annorlunda låter det inte idag? Den socialliberala kursen från 1972 års program är i stort sett övergiven i programmen från slutet på 1900-talet och början på 2000-talet. Ekonomisk jämlikhet är inte längre ett positivt värde, utan i flera sammanhang har begreppet fått ett entydigt negativt laddat innehåll.  I programmet från 1990 betonas således att målet för liberaler inte är ”ett stillastående samhälle där alla skillnader mellan människor är upphävda”.
I programmet från 2013 slås visserligen fast att det ”behövs socialliberala reformer som skapar nya möjligheter för dem som har det svårast.” Men framför allt är jämlikheten kopplad till individens livsval. ”Skillnader som följer av människors fria val ska inte utjämnas av politiker.”

Från en i allt väsentligt positiv inställning till ekonomisk jämlikhet i programmet från 1972 har partiet i det senaste programmet intagit en ställning som är skeptisk för att inte säga negativ. Det är nu viktigast att slå vakt om individens möjligheter att välja och om de möjligheterna leder till ökade skillnader så är de att betrakta som rättvisa. Ökad lönespridning har blivit ett viktigt liberalt krav. Varken Jan Björklund eller Birgitta Ohlsson kan därför sägas företräda en socialliberalism värd namnet, en liberalism som också starkt betonar behovet av att minska sociala och ekonomiska klyftor.