Att dessa tänkare skrev från ett vänsterperspektiv behöver knappast påpekas. Böcker som Browns Att vinna framtiden åter och Slobodians Globalister (nyligen utgiven på svenska) fick nog fler än mig att undra vart alla nyliberaler tagit vägen? Vad tyckte denna inte så oansenliga mängd apparatjiks om debatten?

I dagarna har äntligen ett svar kommit, i en bok av två amerikanska professorer – filosofen Matt Zwolinski och statvetaren John Tomasi – som snabbt översatts till svenska av Rickard Ensiö. Individualisterna: Radikaler, reaktionärer och kampen om nyliberalismens själ är dess titel.

Skulle man få den märkliga idén att likna nyliberalismen vid en ångbåt är det uppenbart att tänkare som Brown, Streeck och Slobodian undersökt vad som försiggår i ideologins maskinrum, medan duons verk är en bildad replik från punschverandan på soldäcket. Boken har visserligen ”nyliberalism” i titeln, men genomgående används det mera salongsfähiga ”libertarianism”. Vänstergänget ägnade sig åt sociologiska dimensioner av nyliberalismen, medan Individualisterna uteslutande rör sig på det filosofiska planet.

Nyliberalismen har, enligt författarna, alltid slitits mellan sitt reaktionära och radikala ursprung

Zwolinskis och Tomasis tes är att libertarianismen har en längre historia än än den kalkyleringsdebatt om planekonomi på 1920-talet som vanligtvis dateras som dess födelse. Ideologin uppstår, enligt dem, i mitten av 1800-talet som ett barn till den klassiska liberalismen. I Storbritannien och Frankrike som ett reaktionärt svar på samma socialistiska aktivitet som föranledde Marx och Engels Kommunistiska manifestet 1848.

Men det var på andra sidan Atlanten, där socialismen var utopisk och harmlös, som den fick status som en radikal ideologi. Libertarianismen i Amerika föddes ur slaverimotstånd – i ett försvar av de frihetsberövades rätt till privat egendom. En slags marknadsfundamentalism underifrån. Därför har nyliberalismen, enligt författarna, också alltid slitits mellan sitt reaktionära och radikala ursprung.

Fascinerande onekligen, och det är inte utan intresse jag läser om figurer som den antikapitalistiska individualisten Benjamin Tucker och enstöringen Lysander Spooner (bilden), som med ideologin som drivkraft försökte skapa ett privat postväsende. Samtidigt är det något som skaver med detta kuriosakabinett. För Zwolinski och Tomasi bortser från att ideologierna var en slags flytande materia i mitten av 1800-talet.

I Sverige kunde till exempel Lars Johan Hierta propagera för liberalismen i Aftonbladet – och samtidigt förespråka kommunism som en lösning på fattigdomseländet. Samma med Fredrika Bremer – den borgerliga kvinnorörelsens stora förgrundsfigur – som hade ett särskilt intresse för utopiska experiment.

Poängen är att ingen i dag hävdar att den fullkomligt bortglömda ”ikariska kommunismen” har någon betydelse för den samtida liberalismen, trots att den en gång hade det. Frågan är vad Lysander Spooner – upptagen med att organisera arbetarkooperativ – har gemensamt med en bombliberal som Milton Friedman. Libertarianismens radikala gen tycks mig lika utdöd som dronten. Att studera den är ”intressant” på samma sätt som det är att titta på trilobiter infrusna i sten på museum.

Den moderna libertarianismen är en ideologi som på ett närmast magiskt sätt lyckats göra sig irrelevant gång på gång

Den moderna libertarianismen är en ideologi som på ett närmast magiskt sätt lyckats göra sig irrelevant gång på gång. Dess historia är full av gymnasiala resonemang om att världen skulle bli bättre ifall människor tilläts sälja njurar, sex – eller varför inte världshav?

När jag började läsa Individualisterna tänkte jag först skriva en text om hur den libertarianska ideologin fungerat som en överbyggnad till elitens klasskamp. Men efter hand upptäckte jag, till min förvåning, hur irrelevanta dessa dogmatiker varit i alla tider. Visst har det hänt att delar av libertarianismen använts i maktens korridorer – sällan i några smickrande sammanhang. Som Friedmans idé om att chockprivatisera Irak under USA:s anfallskrig. Men mest har folk ryckt på axlarna åt tokerierna.

Talande är att en av traditionens urkunder – Friedrich von Hayeks Vägen till träldom från 1944 – var ett angrepp på ekonomisk planering mitt under brinnande krig och ett försvar för laissez faire-liberalism när den fria marknaden gjort bankrutt. Det är en av de mest irrelevanta böcker som någonsin skrivits. Lika talande är libertarianismens brist på likvida medel. Tvärtemot den allmänna föreställningen visar Zwolinski och Tomasi att varken företagseliten eller filantroper lagt särskilt mycket stålar på tankesmedjor som Cato Institute eller på Libertarian Party.

Individualisterna är en bok full av diskussioner förda av män i smoking, levandes ett drönarliv finansierat av pappas pengar. Trots att boken är skriven förra året – med syftet att göra libertarianismen relevant för nya generationer – nämns inte klimatförändringarna med ett ord. Den enda kvinnan som tas på allvar (i den mån det är möjligt) är Ayn Rand (bilden).

Överlag är det en bok där det tycks väldigt mycket. ”Här är en libertarian som anser att polisen och militären ska konkurrera på en öppen marknad”. ”Här är en annan libertarian som menar att motorvägar borde vara privat egendom”.

Som läsare får man lust att travestera Liv Strömquists klassiska uttalande om Lena Adelsohn Liljeroth: ”Själv tycker jag att libertarianismen borde heta Blubby”.

Man kan likna libertarianerna vid herrskapsfolket som stannade kvar på Titanics övre däck in i det sista. När skeppet kolliderade med isberget och orkestern tystnade fortsatte de sina filosofiska diskussioner. När skutan började kantra övergick de till teoretiska resonemang om hur man bäst spelar på en snedställd ståbas.

Individualisterna låter oss vara en stund i deras cocktail-lulliga tillvaro – och det är inte oangenämt. Men vill man veta något om varför golvet skakar gör man bäst i att gå till nedre däck.