Brasiliansk film är kanske på frammarsch. Den prisbelönta filmen Central do Brasil som kom för ett par år sedan utgjorde startskottet för en större internationell framgång.
Brasiliansk film, som lite grovhugget kan betraktas som en del av den latinamerikanska filmtraditionen, lyckas ofta med att blanda socialrealism och små personliga berättelser (eller sagor) på ett alldeles förnämligt sätt. Det är ur den traditionen som Fernando Meirelles nya film Guds stad (Cidade de Deus) är sprungen. Här slutar dock likheterna med filmer som Central do Brasil.
Guds stad är namnet på en stadsdel i Rio de Janeiro som byggdes upp under 1960-talet för att ge hem åt de allra fattigaste av fattiga i Brasiliens extrema klassamhälle. Eller som det påtalas i filmen, för att avskärma dessa människor från turisterna och de mer välbeställda invånarna i Rio.
Stadsdelen kom att förvandlas till en av världens våldsammaste platser under 1970- och 80-talet och filmen skildrar ett antal människoöden mitt i detta våld. Den bygger på en litterär förlaga med samma namn, skriven av Paulo Lins, vars berättelse är en självbiografisk skildring av uppväxten och livet i slummen. En roman som Meirelles också valt att följa med största respekt.
Huvudpersonen är den unga svarta pojken Buscapé, mer känd under namnet Raketen, en karaktär som baserats på en vän till författaren Lins.
Vi får följa Raketen genom hans uppväxt under 1960- och 70-talet och se hur han och personerna i hans omgivning formas av den våldsamma verklighet som råder i Cidade de Deus.
I en brutal gangstervärld, där ett människoliv knappt är värt vatten för den som håller i vapnet, försöker Raketen leva upp till gangster-idealen som omger honom. Han finner snart en annan sida hos sig själv, en sida som också blir ett hopp om någonting annat, bortom våldet och fattigdomen.
Samtidigt är Raketen fjättrad vid stadsdelens alla händelser, någonting som i högsta grad påverkar honom från första början. I ett myller av karaktärsöden och småberättelser följer filmen ett antal personers liv utifrån vår berättares perspektiv, där den röda tråden utgörs av stadsdelens förvandling. I skuggan av gangsterkriget och fattigdomen växer olika individer fram, med olika livsöden och berättelser. Berättelser som måste förmedlas, oavsett hur brutala och overkliga de kan kännas för oss som tittar.
Guds stad är ett bländande porträtt av ett annat Brasilien, en verklighet långt borta från den romantiserande bilden av karnevaler och sandstränder.
Filmen har också kritiserats av eliten i Brasilien, som helst velat att denna mörka sida av landet inte synliggörs. Meirelles arbetar i ett i högsta grad socialpolitiskt perspektiv och skildrar rasism, korruption och misär i dess blotta uppenbarelse.
Filmen lyckas samtidigt förmedla en berättelse utan att de till synes omänskliga livsförhållandena tar överhanden. Istället blir den sociala tematiken underordnad själva berättelsen, livets grymma villkor finns ständigt närvarande, men utan att filmen predikar eller moraliserar. För att uppnå en realistisk miljö är Guds stad inspelad på plats med amatörer från Cidade de Deus som skådespelare.
Ryktet säger också att Meirelles fick betala ordentligt med pengar till knarkligorna för att få filma i stadsdelen.
Fotot är bländande vackert och om det inte vore för en smygande dubbel känsla över vissa scener i filmen skulle det utan tvekan gå att utnämna Guds stad till det mest briljanta som kommit på duk under flera år.
Problemet med filmen är att våldsskildringarna är så pass många och brutala, att Meirelles har valt att anlägga en sorts ironisk underton till våldet. När det blir som mest våldsamt uppenbaras en nästan Tarantinsk ironi som gärna inbjuder till skratt men som samtidigt avväpnar berättelsen en del av dess trovärdighet. Ibland lämnas man som tittare med en närmast perplex känsla: ska man må dåligt eller skratta?
Trots detta är Guds stad en oerhört stark och viktig film, den liknar kort sagt ingenting annat som visats på bio på mycket länge.
Filmen synliggör och försöker förstå de människor som under hela livet tvingas vistas med våldet in på kroppen, ett våld som i många fall också förkroppsligas i dem som lever där.
