Jag var helt fascinerad av Live Aid-galan. Det var 1985 och jag var nio år. Nästan alla artister som jag gillade var med, och dessutom hade det räckt med en: Madonna. När jag var nio år var jag beredd att göra allt för att få se Madonna uppträda, och höra låtarna: ”Do They Know is Christmas Time”, och ”We are the World”. Inte ett öga torrt. Världen kändes lite bättre.
Det har gått 20 år. Nya barn i Afrika svälter, AIDS-epidemin har försvårat och förvärrat alla Afrikas problem, katastrofer och förödelse, terrorism och krig. Så plötsligt ser jag samma personer träda fram för att göra en till…
Det Geldof och kompani måste ha missat är att världens ledare ofta träffas och lovar att bekämpa fattigdomen i olika fora. G8 är antagligen den minst legitima av dem alla. Därför var Live 8:s slogan: ”8 men in a room can change the world” så fel, det är ju det som är problemet. Och nödropet att ”rädda Afrika” var ännu mer fel.
Afrika kan rädda sig själva, om de fick förfoga över sina egna naturtillgångar, om de fick skulderna avskrivna utan motprestationer, och en möjlighet att bestämma över sina egna länder utan olika typer av interventioner.

Ett litet exempel: Kongo. Efter befrielsekampen mot Belgien påbörjar landet sin väg mot självständighet, med den demokratiskt valde Lumumba som premiärminister. Lumumba mördas av CIA för sina vänsteråsikter, Mobuto installeras som premiärminister, och under 32 år av styre lånar Mobuto mycket pengar som går direkt till hans privata bankkonton, varav en del går till Bush seniors presidentvalskampanj. Trots att pengarna inte gick till att göra levnadsvillkoren bättre för det kongolesiska folket, är det ändå de som får betala skulden och straffas dubbelt av politisk ekonomi dikterad från IMF och Världsbanken. Är det rättvist? Är Sandviks och Atlas Copcos framfart i Ghana rättvis, Lundin Oil, Nestlé, Shell och mordet på Ken Saro Wiva, är det rättvist?
I år hjälpte Geldof och hans kompisar till att upprätthålla skenet om att G8 vill bekämpa fattigdomen och ”rädda Afrika”. De glömde att ta med afrikanska artister och förvisade dem till Cornwall, Madonnas kram såg ut att kväva den svarta kvinnan som Geldof flugit upp för att visa att ”this stuff works”, och det var fler skyltar där det stod ”I love Robbie Williams” än ”avskriv skulden”. Jag tittade ändå lite och tänkte på alla de nioåringar som i år är fascinerade av Robbie Williams och som om 20 år kommer att vara fascinerade av att kämpa för att en annan värld ska bli möjlig. Dem tror jag på.