Den 22 februari 2022 är Mariupols teater fullsatt. Andriy Khlyvnyuk står på scenen med sitt band Boombox. Med en karriär som spänner över två decennier har bandet musik för varje tillfälle – för att bli kär eller göra slut, skratta eller gråta, stå på en arena eller vid frontlinjen.

Men denna kväll är atmosfären inte festlig. Om drygt 24 timmar kommer Ryssland att invadera Ukraina. Ingen vet det förstås, men rädslan hänger ändå tung. Människor samlas på stadens torg framför teatern, insvepta i ukrainska flaggor och sjunger ukrainska sånger. Khlyvnyuk ropar ut till dem: ”Tack för att du är du. För din integritet. För att du inte är rädd. Det här är vårt hem, och ingen kan jaga bort oss. Låt dem försöka. Ärat vare Ukraina!”

Kvällen därpå höjer Boombox stämningen på en spelning i staden Melitopol. Sent samma kväll, på väg till nästa stad på turnén, nås bandet av nyheten att Ryssland är attackerat. Khlyvnyuk beger sig till Kiev, för sin familj i säkerhet och byter ut mikrofonen mot ett automatgevär. Han ansluter sig frivilligt till en brandstödsenhet vid polisen i Kiev som nu försvarar staden.

Under krigets första dagar tänkte ingen på musik. Sådant som människor hade lyssnat på dagen innan blev till toner från ett annat liv. Låtar som kunde uttrycka detta nya liv var ännu otänkba. Luftanfallssirener, explosioner, skottlossning – detta var krigets enda soundtrack.

Tre veckor senare bombade ryska plan Mariupols teater, där hundratals civila hade sökt skydd. Tio dagar senare hamnade Andriy Khlyvnyuk under granateld nära Kiev och sårades i ansiktet av splitter.

Det här är inte första gången som Ryssland försöker utradera den ukrainska kulturen. Ukrainas historia är full av kvävda begynnelser och våldsamt avbrutna återfödslar.

Under 1900-talet blev ukrainska kompositörer, artister, forskare och lärare antingen förföljda och mördade, eller inkorporerade i Moskvas imperiesystem, och fick snart stå som urtypen för en nationell minoritet. Den ukrainska musikens många förgreningar reducerades till en enda lantlig stereotyp. Repressionen mot den ukrainska musiken nådde sin höjdpunkt under de stalinistiska utrensningarna under 1930-talet, men påbörjades ännu tidigare. Den viktiga kompositören, pianisten och folkmusiksamlaren Mykola Leontovych sköts exempelvis ihjäl av en agent för den hemliga polisen Tjeka 1921.

Förstörelsen av kobza- och banduraspelarnas kultur var ett särskilt hårt slag mot ukrainska musiktraditioner. I århundraden hade kobzarer, ofta blinda äldre män, rest från by till by med sina stränginstrument som påminner om lutor. De var skapare och förmedlare av den episka sångtraditionen duma, samt av religiösa sånger och sagor. Förföljelsen av kobzarerna började med det tsaristiska förtrycket av allt ukrainskt under slutet av 1800-talet. Men det var först på 1930-talet som denna musikkultur utplånades helt. Under Stalin blev kobza- och banduraspelare arresterade, deporterade och mördade.

Folkmusikens olika traditioner som spreds muntligt från en generation till en annan över den landmassa som nu är Ukraina förstördes till största del. I deras ställe införde de sovjetiska kulturmyndigheterna en enda ”ukrainsk” kliché: ”folklig körsång”. I nästan alla städer och byar i den Ukrainska sovjetrepubliken fick denna klyscha ersätta de autentiska traditionerna. I den traditionella folksången hade ensemblens alla medlemmar sjungit med sin distinkta röst, men i folkkörerna skulle rösterna bli ett. Resultatet behövde vara monolitiskt och ingen enskild röst fick sticka ut. På de stora folkmusikfestivalerna som arrangerades för att skylta med den multietniska staten Sovjetunionen lät alla körer nästan identiskt.
Under det sena 1960-talet genomgick den ukrainska musiken en renässans. Bekymrad över att västerländska rockband blev allt mer attraktiva för den sovjetiska ungdomen, beordrade Politbyrån i Moskva att ”vokal-instrumentala ensembler” – Sovjetunionens namn på popband – skulle bildas i alla republiker. I Ukraina gick planen i baklås. I stället för att främja lojalitet med unionen uppstod en modern och originell musikscen. Band som Vodohray, Kobza, Vizerunky Shlyakhiv, Smerichka, Arnika och dussintals andra lånade nya rytmer och harmonier från musiken som smugglats in från väst. Avgörande var att de också integrerade motiv och instrument från ukrainsk folkmusik.

I sin dokumentär Mustache Funk (2020) visar Vitali Bardetski hur de ukrainska banden under dessa år var en del av ett globalt fenomen: den ukrainska versionen av brasiliansk bossanova-funk, eller av västafrikansk afrobeat. Men under sovjetiska förhållanden hade Mustache Funk inget hopp om att hitta en stor publik, varken innanför eller utanför landsgränsen, föll under perestrojkan i stort sett i glömska.

Detta var inte den enda musikaliska blomstringen i Ukraina som fick ett abrupt slut under dessa år. Den obestridda stjärnan i ukrainsk ”estrada” (popchanson) på 1970-talet var kompositören, poeten och sångaren Volodymyr Ivasyuk, som skrev dussintals hits om kärleken och hemlandet som än i dag är kända i hela landet. Mest känd är ”Chervona ruta” (”Röd alpros”), som nådde en miljonpublik genom versionen som sjungs av Sofiya Rotaru 1991. 1979, vid 30 års ålder, hittades Ivasyuk hängd i en skog. Myndigheterna förklarade att han hade begått självmord, men tvivel kvarstod. Många trodde att han hade blivit mördad av underrättelsetjänsten. Ivasyuks begravning i Lviv förvandlades till en massprotest mot den sovjetiska regeringen.

Nästa renässans började med ”Chervona Ruta”-festivalen i Tjernivtsi 1989, med syfte att inspirera unga människor att sjunga och tala på sitt modersmål. Några veckor före festivaldagen förbjöds den. Men efter ett upprop till Leonid Kravchuk, som då var chef för den ideologiska avdelningen i centralkommittén för Ukrainas kommunistiska parti (och senare den första presidenten i det oberoende Ukraina) tilläts den fortsätta, även om myndigheterna gjorde allt för att försvåra för den. Folk kom från hela Ukraina. I slutet av festivalen reste sig publiken på stadion och sjöng ”Ukraina har ännu inte upphört”, en dikt av Pavlo Chubynskyi tonsatt av Michailo Verbitski på 1860-talet, som 1991 blev landets nationalsång.

Ukrainas självständighet 1991 verkade öppna för oändliga möjligheter. ”Allt är annorlunda nu” (”A teper use inakshe”), sjöng eurodance-duon Aqua Vita 1997 i en av de största hitsen från den tiden. Musikfestivaler dök upp över hela landet, och lokal-tv sände program med ny ukrainsk musik i alla stilar från popballader till hiphop och hårdrock till reggae.

Men de ukrainska konstnärernas storhetstid var kortvarig. I slutet av 1990-talet kontrollerades den ukrainska musikindustrin till stor del av de ryska skivbolagens, radio- och TV-stationernas större budgetar, som lätt penetrerade marknaden genom dotterbolag och utlöpare. Den globala musikindustrins konsert- och skivbolag öppnade filialer i Moskva och erövrade den ukrainska marknaden därifrån.

Musiker från Ukraina stod inför ett val: antingen hanka sig fram i hemlandet eller åka till Ryssland där de kunde försörja sig. Allt fler ukrainska popstjärnor valde det senare och övergick till att sjunga på ryska, bo mellan två länder och vinna priser i Ryssland som ryska musiker. Ett hoppfullt tecken för ukrainsk musik kom 2004, när Ruslana vann Eurovision Song Contest med ”Dyki tantsi” (”Vilda danser”), en medryckande mix av pop och karpatisk folklore. Segern var ett förebud om politisk förändring och ett halvt år senare bröt den orangea revolutionen ut.

Men verkligt tektoniska förändringar började först efter Euromajdan, Rysslands annektering av Krim och invasionen av Donetsk och Luhansk 2013–14. Allt fler ukrainare insåg att Rysslands inflytande var ett hot. De började intressera sig mer för Ukrainas historia och kultur och började använda det ukrainska språket igen. Det nationella självmedvetandet fick ett enormt uppsving. Detta ledde också till ett nytt intresse för inhemsk musik.

Staten ägnade ökad uppmärksamhet åt att främja det ukrainska. Ändringar i språklagen fastställde kvoter för tv och radio: först 25 procent, sedan 30 procent och slutligen 35 procent av all musik som sändes behövde sjungas på ukrainska. Till en början ledde detta till att stationer spelade mycket mediokert material. Men på grund av kvoterna, eller trots dem, trängde ukrainska sånger gradvis undan de ryska från topplistorna. Låten ”Plakala” (”Hon grät”) av gruppen Kazka, som släpptes i maj 2018, låg till exempel högt på de ukrainska listorna i månader. I oktober nådde den till och med nummer nio i den globala rankingen i musikappen Shazam. Videon har nu 420 miljoner visningar på YouTube.

Konsertmarknaden genomgick också en radikal förändring under andra hälften av 2010-talet. Vissa västerländska artister var rädda för att uppträda i Ukraina på grund av kriget, medan många band från Ryssland nekades inträde eftersom de stödde annekteringen av Krim. Detta skapade nya möjligheter för ukrainska musiker. Unga band kunde uppträda på mycket större scener, och några spelade snart på utsålda arenor. När Atlas Weekend-festivalen hölls för första gången i Kiev sommaren 2015 kom 20 000 fans för att lyssna på lokal rock, hiphop, indie och elektronisk musik. År 2021 hade antalet vuxit till över 600 000. Uppställningen var nu internationell: artister som The Prodigy, Kasabian och Liam Gallagher uppträdde tillsammans med ukrainska huvudakter som Boombox, Okean Elzy, The Hardkiss och Dakhabrakha.

Många ukrainska musiker fortsätter att väva in lokala element. Onuka kombinerar till exempel elektropop med traditionella instrument. På vissa konserter ackompanjeras de av en hel orkester med folkinstrument inför utsålda salar. Bandet Ragapop spelade in en EP med låtar baserade på dikter av den galiciska 1800-talsförfattaren Ivan Franko, vilket ledde till att dessa klassiska verser sjöngs i en mäktig kör på gruppens konserter.

Vissa skivbolag har specialiserat sig på att gräva upp musik från glömskan och återupptäcka artister som kunde ha blivit internationella stjärnor om förutsättningarna varit annorlunda. En sådan pärla är Kobzareva Duma, en inspelning av en konsert av Shapoval Sextet från 1976, som sammanväver psykedelisk jazz med traditionella ukrainska motiv. En annan är Valentina Goncharova, som experimenterade med elfiol och bandspelare på 1980- och 1990-talen.

Några dagar efter invasionen spelade Andriy Khlyvnyuk in en kort video på det öde Sofiatorget i centrala Kiev. Han var på patrull med sin enhet, klädd i kamouflage. I videon sjunger Khlyvnyuk den första versen av låten ”Oy u luzi Chervona kalyna” (”Ett rött olvon vid ängen”). Låten skrevs i sin nuvarande version 1914 och var populär i Sich-infanteriet, en arméenhet i den Ukrainska folkrepubliken under första världskriget. Det är en patriotisk marsch i stil med en folksång:

Åh, på ängen har ett skogsolvon böjt sig ned
Vårt stora Ukraina är i sorg
Vi kommer att plocka den röda bärklasen och bära den högt
Vi kommer att ta vårt stora Ukraina och hej hej, muntra upp det

Khlyvnyuks video blev viral. Inom några veckor fanns sången överallt: gatumusikanter sjöng den, likaså barn på lekplatserna och soldater vid fronten, remixer spelades på radio och som mobilringsignaler. Den sydafrikanska musikern The Kiffness säkrade internationell distribution med en remix som det ukrainska skridskoparet Oleksandra Nazarova och Maksym Nikitin använde för sin friåkning vid världsmästerskapen i Montpellier i mars 2022. När Khlyvnyuk låg på sjukhuset efter sin skada kontaktades han av ingen mindre än Pink Floyds gitarrist David Gilmour, som bad om tillåtelse att använda videon. Resultatet blev ”Hey hey, rise up”, den första Pink Floyd-låten på 28 år. Sedan december 2022 har singeln samlat in mer än 6 miljoner kronor till humanitära insatser i Ukraina.

Efter att ha tillfrisknat i april återvände Andriy Khlyvnyuk till tjänsten. Med sin enhet åkte han till de nyligen befriade städerna nära Kiev, distribuerade hjälpsändningar och hjälpte till att ta bort kroppar från civila som mördats av ryska soldater från gatorna. Sedan dess har Andriy samlat in pengar till bepansrade ambulanser och stridsdrönare, och fick tid för en rad välgörenhetsgalor i Europa med Boombox. Efteråt återvände han till fronten igen.

Många andra musiker har tagit värvning för att ställa sig vid fronten med vapen i hand eller hjälpa till med transporter. De inkluderar Yevhen Halych, frontman i rockbandet O. Torvald som har varit huvudakt på de största festivalerna i landet, countrysångaren Sasha Boole, samt Nechytailo från duon Zapaska, poet och forskare på regionen Podilias antikviteter. Eller Stasik, en avantgardesångerska och skådespelare som nu tjänstgör som sjukvårdare, eller Sashko Polozhynskiy, ledaren för rap-rockbandet Tartak, vars låt ”Jag vill inte bli en ukrainsk hjälte, mitt land uppskattar inte hjältar” blev en hymn för den Orangea revolutionen 2004.

Andra musiker bidrar till försvaret genom att med hjälp av sin berömmelse samla in donationer och främja internationell solidaritet. 2022 turnerade Dakhabrakha igen i USA två gånger och gav dussintals konserter i Europa, inklusive ett framträdande på Glastonburyfestivalens huvudscen. Vid varje spelning berättar musikerna om kriget och kräver att tunga vapen ska ges till Ukraina, och varje gång går en betydande del av bandets avgift till välgörenhetsorganisationer i landet. Popsångerskan Jamala, som vann Eurovision Song Contest för Ukraina 2016 med låten ”1944” – året för Sovjetunionens deportering av cirka 200 000 krimtatarer – samlade in 90 miljoner euro i donationer till Ukraina och dess väpnade styrkor vid stödkonserter under krigets två första månader. Detta placerar henne i nivå med landets största välgörenhetsstiftelser.

Rapgruppen Kalush vann Eurovision Song Contest 2022 med ”Stefania”. Låten, som är tillägnad frontmannens mamma, blandar rap och sångsång med traditionella folkinstrument. Under uppträdandet i finalen den 14 maj 2022 uppmanade bandledaren Oleh Psyuk världen att rädda de soldater och civila som är fångade i stålverket Azovstal i Mariupol, där de var under belägring från den ryska armén.

Under tävlingen följde Kalush reglerna och avstod från uttryckliga referenser till kriget. Men dagen efter finalen släppte bandet en video till låten, som visar bombade gator och kvinnliga soldater som räddar barn från förstörda hus i Bucha, Irpin, Borodjanka och Hostomel, alla i utkanten av Kiev. Efter att ha tagit barnen till sina mammor i flyktingboenden går de ombord på tåget till fronten. Videon avslutas med bilder av en brinnande rysk stridsvagn och en ung flicka som håller i en molotovcocktail. Två veckor efter finalen auktionerade Kalush ut pokalen och samlade in 9 miljoner kronor som de donerade till den ukrainska armén.

Men det är inte bara kända band som bidrar till krigsinsatsen. Många musiker som inte själva tjänstgör i armén hjälper den genom att samla in pengar och köpa bilar, radioapparater, första hjälpen-väskor och uniformer. De vet att inte bara deras egen, utan även den ukrainska musikens överlevnad står på spel.

Efter den första chocken kände många ukrainska musiker inspiration att skapa. En av de första var Anton Slepakov, medgrundare av bandet Vagonovazhatye (VGNVZ), en poet och legend inom alternativscenen. Tillsammans med Andriy Sokolov släppte han i mars ett album med titeln Warnyakannya (”Krigssamtal”), som kombinerar talat ord med elektronisk musik. Texterna frammanar små men meningsfulla ögonblicksbilder av krig: en stad utan barn, tejp på järnvägsstationens fönster, två uppsättningar nycklar från lägenheter i Donetsk och Mariupol, en hund uppkallad efter staden Irpin, en flaska vin sparad för segerdagen. Slepakov följdes av dussintals artister som bearbetar aktuella händelser i nya släpp varje vecka och förvandlar känslor till ord och musik. De rasar, förbannar fienden, sörjer, inspirerar till kamp, till och med skämtar. Det vill säga, de lever sig genom kriget på samma sätt som varje ukrainare.

Khrystyna Soloviy, känd för sina ömma kärleksballader, sjunger i ”Ukrains’ka ljut” (”Ukrainsk vrede”) till tonerna av de italienska partisanernas kampsång ”Bella ciao”: ”Och de förbannade bödlarna / vi bränner dem skoningslöst”. Palindrome ropar: ”Vi är mer tillsammans nu än någonsin! Vänd hem, dina rostiga ryska bojor faller sönder.” I en låt av Oi Fusk, med titeln ”Klockan klämtar för dig” (”Po komu podzvin”), rappar artisten: ”Mitt hus har inga fler väggar, och jag är inte ensam om denna översvämning, floderna färgas återigen av blod”. Låten skrevs dagen efter att hans hus förstörts av en rysk missil. Otoy, en stigande stjärna inom ukrainsk rap, tog även värvning och lyckades däremellan spela in nya EP:n ”Okolofront” (”Nära fronten”). I den förklarar han: ”Detta är min nya vardag, min nya vardag är krig. Antingen i marken här eller redo att spotta kulor varje dag.”

Den ukrainska musikindustrin kommer att behöva byggas upp från ruinerna. Men detta är artisternas minsta problem just nu. För att återfödelsen ska vara möjlig måste de först överleva.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Leonidas Aretakis.