Tanken om en sammanslutning av fackföreningar är vacker. Alla arbetare, i den bredaste bemärkelse, tillsammans i solidaritet för sina intressen.
Män och kvinnor, unga och gamla, infödda och invandrade. Vad som skall binda de mest olika individer och grupper samman är dock en gemensam strävan att försvara kollektivets intressen – också det i den bredaste mening. De arbetandes villkor också direkt på arbetsmarknaden är beroende av mycket annat: utbildning, pension, hur staten agerar som arbetsgivare. En Landsorganisation som enbart sysslar med arbetsmarknadsfrågor har ena armen bakbunden.
Samtidigt är kärnfrågorna för en fackförening just villkoren i arbetslivet.
Där finns roten till själva organiseringen, möjligheten till sammanhållningen och styrkan. En Landsorganisation som inte fullt ut kan använda sig av sin kollektiva organisering för att förbättra medlemmarnas vilkor har den andra armen bakbunden.
I den tidiga socialdemokratin var fackföreningen själva basen för det socialdemokratiska partiet. Bodelningen var klar: partiet skulle förändra samhället, facket skulle tillvarata sina medlemmars intressen i den direkta kampen mot arbetsköparna.
Den svenska modell som byggdes upp framförallt under efterkrigstiden var en kompromiss med klassfienden, men en kompromiss som var effektiv ur de arbetandes synvinkel.
Visst var rationaliseringarna grymma, avfolkningspolitiken omänsklig och arbetsmiljön ibland vidrig.
Det fanns skäl till att gruvarbetarna i Malmberget krävde att få bli människor istället för maskiner. Men den stora bristen i klasskompromissen var inte framförallt de direkta resultaten av förhandlingar och samhällsreformer, utan i det faktum att klassamarbetet krävde en direkt odemokratisk anda av facket.
Man skulle veta att hålla tyst när väl förhandlingarna på högsta nivå var avslutade. Priset för kompromissen var inte bara rationaliseringar och överpriser i storföretagen, utan partipiskans slag över medlemmarna.
Modellen krävde att det verkliga förhållandet mellan fackföreningens medlemmar och partiet bytte i sin motsats.
Medlemmarnas uppgift var att bli lojala med parti- och LO-ledning, inte tvärtom.
Medlemmarnas uppgift blev att lyssna till tidens krav istället för att ställa dem själva. Det var så man byggde ett samhälle med korporativa principer.
Det skulle också visa sig att den apparat som varit så effektiv att genom disciplin och sammanhållning pressa borgerlighet och arbetsköpare till eftergifter i goda tider, blev utmärkt för att tysta protesterna i de dåliga tiderna.
När nu Wanja Lundby-Wedin tvärs emot sina medlemmars vilja och intressen gör allt för att krossa LO:s kongressbeslut att inte säga ja till EMU, sällar hon sig till båda dessa förödande traditioner. Den i dåliga tider anpassliga socialdemokratins tradition att säga ”Det är inte rätt, men det är OK”. Och den korporativa, som får henne som en fackföreningens Ludvig XIV tro ”LO, det är jag”.
Endast en fåfäng härskare förväxlar sitt hov med hela riket. Och enbart dåliga härskare kan tro att folk kommer att sitta på sina händer i evighet. Sverige behöver en Landsorganisation som står upp för sina medlemmars intressen. Inte detta.