Läget på den svenska arbetsmarknaden är riktigt dåligt och att något måste hända för att vända den trend av ökande otrygghet som pågått under många år, kanske till och med årtionden, är svårt att förneka. Den bemanningsbransch som exploderade som lösning vid tillfälliga produktionstoppar förra decenniet fungerar nu som en stadigvarande resurs för ett löpande personalbehov. Det är en besvärlig situation att hantera, inte bara för fackklubbarna på företagen som hyr in utan även för de förbund som organiserar de inhyrda. Jag vet av egen erfarenhet att det är svårt att organisera människor som alla är utspridda på olika arbetsplatser – som de dessutom kan bli hemskickade ifrån med bara några dagars varsel.

Samtidigt har alternativet till hyrträsket under lång tid varit väldigt mycket sämre. Genom uppluckringar av anställningsformerna i LAS (Lagen om anställningsskydd) ges snudd på obegränsade möjligheter för arbetsgivarna att anställa på visstid och stapla otrygga anställningar på varandra i åratal. Med de hånfullt låga A-kassenivåerna blir garantilönen helt plötsligt en riktigt fin slant att försöka överleva på. Bemanningsavtalet har för all del haft sina brister genom åren men den populärt upprepade klyschan om att hyrpersonal i första hand används för att dumpa löner blir mer en trött fördom än en initierad spaning i tider där avtalsnormen är tillsvidareanställning efter sex månaders visstid.

Därför är jag i grunden positiv till stora delar av de krav LO nu meddelar att de tar med sig in i den tänkta huvudförhandlingen med Svenskt Näringsliv om ordningen på den svenska arbetsmarknaden. Det är bland annat fokus på anställningstrygghet och uppgörelser mot vidlyftigt användande av inhyrning istället för nyanställningar. Man säger sig vilja sluta en överenskommelse som står sig oberoende av skiftande majoriteter i riksdag och regering för att på så vis skapa stabilitet. Det är förståeligt att tanken kittlar på en överenskommelse som när den är gjord blir en lika oifrågasättbar ”sacrum principle” för arbetsmarknaden som riksbankens oberoende och överskottsmålen är för den ekonomiska politiken.

Det oroar mig när den breda arbetarrörelsen istället för handlingsprogram och lagförslag moloket tuffar på i samma gamla hjulspår och lämnar walk over

 

LO ska inte ha skit för att de som facklig centralorganisation försöker hitta vägar ut ur ett läge som varit knepigt länge. Problemen som ligger till grund för kraven de skickar med i sin förhandslingsframställan är alltigenom verkliga. Ansvaret för att utvecklingen gått dithän ligger på svenska politiker som under alldeles för många år, med- eller motvilligt beroende på partitillhörighet men alltjämt ensidigt, blidkat arbetsgivarsidan med eftergifter. Ansvaret för att lösa problemen borde inte lämnas vind för våg till parterna, där LO oundvikligen tvingas agera städpatrull alltmedan arbetsgivarsidan tjänar på status quo.
Nej, det finns en känsla av att man i arbetarrörelsen gett upp tron på att politik och arbetsmarknad hör ihop och att villkoren för hur arbetsmarknaden i grunden ska fungera inte längre är något som borde styras av hur vi röstar. Det oroar mig när den breda arbetarrörelsen istället för handlingsprogram och lagförslag moloket tuffar på i samma gamla hjulspår och lämnar walk over. Alternativet kanske är stabilt, men är det bra?