– Fackets hjälptelefon, hejsan, vad kan jag hjälpa dig med, svarar och frågar Charlotte när telefonsamtalet når henne i en semesterövergiven LO-borg.
Hon är en av fyra faktiskt sommarjobbande ungdomar som alla har gemensamt att de är fackligt intresserade och aktiva under resten av året. De tre andra, Lovisa, Sandra och Arne, har fullt upp hela dagarna med att ta emot ibland förtvivlade ungomar som utnyttjas av arbetsgivare.
– Det ringer hela tiden, säger Sandra och pekar på telefonmätaren som visar att det dessutom finns sex inspelade telefonmeddelanden att lyssna av. Det är jättekul, tillägger hon riktigt entusiastiskt.
Charlotte har nu lyssnat av beskrivningen och informerar den anonyme unge sommarjobbaren att kollektivavtalets minimilön ger så och så mycket i grundlön samt att arbetsgivaren inte kan tvinga den sommarjobbande att arbeta hur mycket som helst
Johan Ingelskog arbetar med ungdomsfrågor på heltid i LO. Han ser nöjd ut när telefonsamtal efter telefonsamtal registreras.
– Fackets hjälptelefon öppnade i väldigt liten skala för tio år sedan, men sedan har den byggts ut allt mer. Förra året öppnade vi för första gången i maj månad. Som facklig rörelse vill vi att kunskaperna ska finnas innan problemen uppstår.
I stort sett är det samma branscher nu som tidigare år där ungdomarna känner sig utsatta av arbetsgivaren. Det är små arbetsplatser inom hotell- och resturangbranschen och handeln utan kollektivavtal. Det nya i år är fenomenet med provjobb utan lön. Åttio-nittio procent av de som kontaktar hjälptelefonen saknar anställningsbevis.
Okunnigheten är stor om vilka lagar och rättigheter som råder på arbetsmarknaden för ungdomarna. Finns det kollektivavtal så är det detta som gäller, i annat fall är det en speciell lagstiftning för dem under 18 år och som också regleras i kollektivavtalet.
– Okunnigheten hos ungdomarna är väldigt stor. Jag har inte märkt att skolorna bryr sig om att informera eleverna om sina rättigheter. De stora arbetsgivarna vet vad det handlar om medan de små har mycket dålig kunskap, speciellt om ”lagen om minderåriga”. Vi ska nog vara självkritiska för vad vi har missat på skolorna de senaste 15 åren
– LO-kongressen beslutade i juni att gå ut med facklig information till alla gymnasieelever, och de är 300 000.
Enligt Ingelskog finns det inga exakta siffror över hur många sommarjobbande ungdomar det finns, men enligt AMS pendlar det mellan mellan 100 000 och 200 000 ungdomar. De flesta av dessa få sommarjobb har fått sina jobb via kontakter som vänner eller föräldrar.
Sommarjobben är koncentrerade i storstadsregionerna samt längst ost- och västkusten efter turiststråken. Men även storföretag som Volvo, ICA- och Ikealagren behöver alltid många sommarvikarier, men klagomål från sommararbetande hör Johan Ingelskog och LO aldrig av på grund av att där finns det relativt starka fackklubbar med kollektivavtal.
LO publicerar varje år statistik över hur många arbetarfamiljer eller medlemmar i LO som inte har råd att resa en vecka till landet eller till utlandet. Men vad händer med de hundratusentals ungdomar som sommar efter sommar går och trampar på asfalten ute i förorten utan chans till ett sommarjobb?
Har LO kartlagt de sociala skillnaderna och vilka konsekvenserna kan bli av denna situation?
– Det är alltid samma ungdomar som blir utan sommarjobb. De har föräldrar som är arbetslösa eller av utländsk härkomst. Jag är inte förvånad över att personrånen ökar fram i augusti. Har du trampat betong i tre månader och inte har ett j-a öre kvar, är det klart att frustrationen ökar hos dessa ungdomar som hela tiden känner sig utanför.
De politiska ungdomsförbunden brukar poppa upp ett halvår innan valen och dyker upp på skolor för att slå ett slag för sitt respektive parti. Men trots att massor av ungdomar råkar illa ut på arbetsmarknaden hörs det väldigt lite från ungdomsförbunden.
– Ungdomsförbunden har givetvis ett stort ansvar. SSU gör alltid en årlig undersökning om de kommunala sommarjobben som ibland som kallas feriepraktik. SSU kartlägger vad lönen är och vilka arbetsuppgifter de har.
– Det är för jävligt om ungdomar på feriepraktik klipper gräs för 25 kronor i timmen medan den ordinarie tjänar 85 kronor. Det får inte gå till så. Jag anser att de fackliga organisationerna kan vara för lama och inte vågar säga ifrån mot kommunen.
Vilket ansvar har då de lokala fackföreningarna på ett företag innan de stänger för sommaren och då de vet att de ska komma 100 sommarjobbande ungdomar?
– De har ett jättestort ansvar. Vi kan från LO:s håll informera och komma ut i medier men det är alltid det lokala arbetet som är det avgörande. Det är där den personliga kontakten sker och det är där den ska ske.
Vad gör då Johan Ingelskog och hans fyra arbetskamrater som under fyra sommarmånader tar emot flera tusen telefonsamtal från ungdomar som är missnöjda med sina arbetsförhållanden?
– Finns det kollektivavtal på arbetsplatsen löper vi linan ut. Är det ett problem i en butik i Växjö så tar vi kontakt med Handels avdelning i stan för att reda ut problemet. Men finns det inte kollektivavtal är det Arbetsmiljöverkets regionala skyddsombud som ska se till lagen efterföljs. Vi tipsar även ekobrottsmyndigheten och gör polisanmälan om det är nödvändigt. Dessa fyra kanaler använder vi.
Av de tio åren som Hjälptelefonen har existerat är det bara de tre senaste åren som LO har sparat dokumentationen i en databas. Där registreras varje telefonsamtal, vem det är som ringer, ålder, anställningsbevis och var i landet problemet har uppstått.
”Vi har inte fått anställningsbevis”
Jag behöver inte gå längre än 30 meter från Åhléns varuhus i centrala Stockholm för att träffa på ett brott mot den svenska lagstiftningen. Aupa Axo och Niklas Sundkvist, 18 år, som bägge har lämnat gymnasiet bakom sig i våras, går med en gemensam jättereklamskylt på trottoaren på Klarabergsgatan och gör reklam för outletföretag på Barkarby flygfält utanför Stockholm.
– Vi är anställda av Jon Do, ett företag som marknadsför företagen i Barkarby. Vi får lön enligt kollektivavtalet och den ligger på 85 kronor i timmen.
Har ni fått anställningsbevis?
– Nej, det känner vi inte till, säger Aupa och Niklas skakar också på huvudet. Däremot har de berättat om vad företaget pysslar med, tillägger Niklas.
De har inte informerats av arbetsgivaren om sina rättigheter även om lönen, om den utbetalats korrekt, ligger enligt avtalet.
18-åringarna, som kommer att fortsätta på universitetet, är typiska sommarjobbande ungdomar; de har fått jobbet via egna kontakter och de vet att många av deras kamrater går utan möjligheter att tjäna pengar under sommaren.
Det enda som de tycker är lite jobbigt är alla kommentarer om reklamskylten som de bär mellan 10.30 och 17.00.
– Hur mycket tjänar du för det här, frågar folk och skrattar.
Men tusentals andra ungdomar skulle säkert stå ut med den ”arbetsmiljömässiga förnedringen” för att kunna få lite inkomster under sommarlovet.
