Catrin Lundström undrar i en insändare i Flamman (15/8) om solidariteten kräver ”att sexuellt våld förnekas” där hon kritiserar min bok 7 oktober – Hamas mot Israel (Vaktel förlag, 2024).
Sanningen är krigets första offer. Netanyahu påstod omedelbart efter dådet att man funnit 40 halshuggna bebisar och Biden att han sett bilderna, vilket Vita huset snabbt dementerade. Det förekom mycket våld 7 oktober, troligen också sexuellt, vilket framkommer av Pramilla Pattens FN-rapport, som var organisationens svar på högljudda manifestationer med parollen: ”Våldtäkt är ett brott, men inte om du är judinna.”
I rapporten står att det finns ”indicier som kan tyda på vissa former av sexuellt våld, inklusive könsstympning, sexualiserad tortyr” (§84), men den avfärdar en del vittnesmål och systematiskt könsstympning. Ordvalet är försiktigt. ”Missionen kunde inte fastställa utbredning och ansvar” av det sexuella våldet och föreslår en ”fullfjädrad utredning” (§85). Alltså långt från att bevisa ”systematiskt och utbrett sexuellt våld”, trots tusentals foton och videon, från övervakningsfilmer och Hamas kameror (§34). Det moderna Israel har inte presenterat några forensiska bevis (§10).
Lundström säger att ”ett par detaljer fick dras tillbaka” i New York Times artikel, 28 december, ”Screams without words”. I själva verket ifrågasatte huvudpersonen Gal Abdushs systrar artikelns kärna i radion dagarna efter publiceringen. De förklarar varför det är inte troligt att systern våldtogs och hävdar att Times intervjuade familjen ”under falska förespeglingar”. Det Lundströms beskriver som ”feltolkningar av otränade observatörer” är rena fabriceringar av Yossi Landau från religiösa responsorganisationen Zaka och andra. Han är inte ensam: översten Golan Vach påstod att han såg ”åtta brända bebisar” och löjtnant Yaron Buskila att ”jag såg bebisar hängda i en tvättlina”. Den 7 oktober dog, vilket är skrämmande nog, två bebisar.
Enligt Lundström insinuerar jag att Israel ”stod för morden på civila”. Inte alls. Jag visar att en del israeler dödades av IDF. Helikopter och drönare fick fria händer och stridsvagnar var inne i kibbutzer. I Pessi Cohens hus i Beeri dödades 12 kidnappade israeler av en tankgranat.
Yoav Zitun skrev den 12 december i israeliska tidningen Yedioth Ahronoth: ”Människor dödades och sårades av egen eld den 7 oktober. IDF tror att …det skulle inte vara moraliskt sunt att utreda incidenterna på grund av det enorma och komplexa antalet”. Texten talar för sig själv.
Israel talade om 1 400 döda, sedan sänktes siffran till 1 200. Mark Regev förklarade att dessa 200 var så illa brända att de inte kunde identifieras. Det kan bara vara resultatet av tungt artilleri, som Hamas inte har. Troligen Hellfiremissiler från helikopter och drönare. Alltså: Israel trodde själva att de hade döda sina egna. Detta är ingen hemlighet i Israel, där alla känner till Hannibaldirektivet om att använda alla medel för att förhindra att Hamas tar fångar, som Haaretz rapporterade om den 7 juli.
Människorättsorganisationen Physicians for human rights Israel (PHR) återgav vittnesmål de fått av centra för sexuellt våld, men i ett förtydligande i maj 2024 beklagar man att ha tagit upp vittnesmålen eftersom dessa inte kunde beläggas. PHR sammanfattar: ”Sedan den 7 oktober har den israeliska regeringen och andra utnyttjat rapporter om sexuellt våld på ett manipulativt och cyniskt sätt. Rapporterna använts som del av en kampanj för att avhumanisera palestinier och som propagandaverktyg för att rättfärdiga Israels brutala militära angrepp … Sexuellt våld och påståenden om det får aldrig användas som vapen i krig eller propaganda.”
Varför har Israel, enligt en FN-rapport den 10 juni, ”vägrat att samarbeta”, ”hindrat sjukvårdspersonal och andra från att ta kontakt med kommissionen” och ”nekat FN tillträde till landet.”?
Jo, för att det inte handlar om sanningen, utan om skräckpropaganda. Professor Lundström raljerar över min brist på akademiska meriter men hanterar informationen oseriöst och gör sig megafon för krigspropaganda och drevet mot vänstern.
Ernesto Katzenstein är skribent och debattör.
Catrin Lundström svarar direkt
I min artikel gör jag – till skillnad från Katzenstein – inte anspråk på Sanningen om den 7 oktober. Däremot för jag ett resonemang om hur vänsterns förminskande av Hamas sexuella våld hållit tvivlet levande. Inget om döda bebisar. Det vore klädsamt om Katzenstein intresserade sig för det mödosamma, etiskt komplexa, arbete, som fortfarande pågår i Israel bland experter och kvinnoorganisationer efter kaoset den 7 oktober, i stället för att plocka isär spridda fakta och sätta ihop dem igen efter eget huvud.
Physicians for Human Rights (PHR) kritiserade exempelvis enbart krigsretoriken, utan att bestrida de framlagda beläggen, eftersom de helt enkelt inte arbetar med dessa frågor (jag talade med dem förra veckan). De specialister – med verkliga kunskaper om konfliktrelaterat sexuellt våld – som fortfarande utreder händelseförloppet, gör det med respekt för offer och efterlevande. För dem var det därför ingen triumf att The New York Times publicerade ett foto av en blodig kvinnokropp som ett sista framträdande minne av hennes liv.
Samtidigt frågar jag mig vilken evidens som Katzenstein skulle acceptera? Visst kritiserades bristen på forensiskt stöd i The New York Times artikel, men främst för att dess stora genomslag riskerade att legitimera kriget i Gaza. När journalistikprofessorn Laurel Leff går igenom ordväxlingen mellan The Intercept och The New York Times undrar hon vad som egentligen var fel i artikeln, och hur den kunde anses så kraftfull att den – allena – understödde ett ”folkmord”. Hade det sexuella våldet inte hänt? Var det oviktigt, eller icke-systematiskt?
I dagarna släpps en film av Eden Association innehållande ett 50-tal kvinnoröster om den 7 oktober (”October 7 HerStory”) samt en bok av Haaretz reporter Lee Yaron som bygger på 100 vittnesmål från överlevande. Men jag gissar att inte heller dessa kommer att övertyga den som är beredd att sätta sin ”hand i elden på att våldtäkter inte begicks den 7 oktober”. Vad finns det mer att tillägga med den utgångspunkten?
Catrin Lundström är biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet.
