Titeln på Sofia Stenströms debutdiktsamling anspelar på en försvinnande kärleksgudinna – eller ska man läsa det som en uppmaning, en önskan om att Venus ska försvinna?
Jag börjar läsa, försöker skaffa mig en överblick, men känner mig snart bortstött från texten. Den ter sig alltför fragmentarisk, exkluderande. Här finns det mesta av det som brukar finnas i modern, svensk lyrik.
Sönderhackade meningar, assonanslekar, korta fraser spridda över sidorna, ordkollage av olika röster och ett diffust jag som rör sig mot andra lika diffusa subjekt.
Metaforerna och liknelserna lyser närmast demonstrativt med sin frånvaro. Jag får en känsla av att Stenström gjort det väl enkelt för sig och ”bara” fyllt i det lyriska standardformuläret, anno 2005. Samtidigt vill jag inte avfärda boken för snabbt.
Så jag börjar om igen. När jag har tagit mig igenom de inledande dikterna anar jag plötsligt konturerna av något nytt, kanske rentav en berättelse, som jag inte alls såg först. Det handlar om en modersgestalt som glider förbi med jämna mellanrum i den sönderhackade ordströmmen. ”lustigt att var person bär sin egen mor” skriver Stenström, till synes förundrad och fortsätter på nästa sida: ”mammas rundläppar klapprar, kraniet knäpper” Är det bilden av en död moder?
Jag fortsätter läsa. Det kommer nya, dadaistiskt klingande ordlekar. ”dinga dinga ding dong dinga dinga disco”, skriver Stenström. Återigen tappar jag fokus. Vart vill hon komma?
Snart dyker hon upp igen, modern. Eller snarare: hennes frånvaro blir tydligare. Diktjaget söker modern i en rad suggestivt kryptiska dikter. Ibland antyds det att något våldsamt har inträffat.
Stenström tycks värja sig mot det linjärt enkla och förklarbara. ”det nödvändiga i att misstänkliggöra varje form av början och slut”, heter det i en talande rad.
Dikten fortsätter att växla i röst, rytm och tema. Det trendriktiga ordbruset med alla sina ordlekar och assonanser står i vägen för de smärtpunkter som bara glimtvis får skymta fram. Det är synd. Men Venus Vanish låter oss ändå ana en god ansats, en vilja att närma sig de stora frågorna. Det är något att bygga vidare på.