I Andreas Öhmans 7 steg spelar artisten Veronica Maggio den gåtfulla Elle som utvecklat en teori om kärlekens sju etapper: från förälskelse via vardagens tristess och konflikter till nytändningens sjätte steg.
I hennes värld är människan förnuftig nog att kontrollera kärlekens virrvarr. Teorin ligger långt från tanken om sammanförda öden, men är desto mer symptomatisk för vårt kbt-upplysta tidevarv.
Innan teorins försökskanin och manliga hjälte Josef (Joel Spira) hinner klura ut vad som väntar i det sjunde steget, går Elle upp i rök och han sadlar om från hjärtekrossad pojkvän till privatdetektiv. Snart inser Josef att han knappt vet någonting om sin mystiska flickvän, och sökandet efter henne tar honom runt i Sverige och över ett världshav.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vill Öhman och Maggio säga något stort om kärlek? I så fall snubblar filmen på sitt eget koncept.
Bakom 7 steg står regissören Andreas Öhman, som tillsammans med Veronica Maggio har skrivit manus. Att Öhman och Maggio tidigare samarbetat i popartistens musikvideor märks i antalet klipp per minut som får filmen att dundra på i ett rasande tempo. Kameran panorerar snabbt mellan rum och tid. För att vi ska hänga med inleds varje kapitel med att det aktuella steget i turturduvornas resa skrivs ut på duken. Filmen gör med andra ord vad titeln utlovar: det är en konceptuell film som aldrig avviker från de sju stegen.
Maggio spelar Elle med glittrande ögon och ett ironiskt leende som bevisar att hon kan mer än att sjunga pop. Men till sist töms hennes avslappnade cool girl-arsenal och skådespelet blir monotont. Det är däremot alltid en fröjd att uppleva Spira och hur hans närvaro och humor ger liv åt den alkoholiserade kocken Josef. Flera av filmens scener är välskrivna och gestaltar på ett träffsäkert sätt hur snåriga relationer kan vara. I en scen börjar paret bråka över en macka som Elle insisterar på att äta medan Josef lagar gourmet. I en annan varvar Josef och hans laddtorsk till vän (Filip Berg) ”en näbb” med att speja ut över ett hav av unga, ”hopplösa romantiker” som är mer än villiga att gå hem med de båda medelålders männen trots deras laster.
Sådana scener drabbar en hopplös romantiker som jag. Trots det känner jag mig sval inför Elle och Josefs berg-och-dalbana till kärleksrelation. Vill Öhman och Maggio säga något stort om kärlek? I så fall snubblar filmen på sitt eget koncept. Tesen om kärlekens logik känns mer teoretiskt uttänkt än upplevd.
Stundtals påminner 7 steg om En runda till (2020), vars dramaturgi också kretsar kring tydligt satta spelregler. I den senare får rollfigurerna genomleva ett socialt experiment baserat på tesen att människan är född med en halv promille alkohol för lite i blodet. Att dagligen vara salongsberusad blir den enda devisen. Till skillnad från 7 steg bygger filmen sin spänning på att figurerna tillåts trotsa reglerna och bryta sig ur sina mönster, på gott och ont.
Öhmans sjustegslogik saknar den tyngden. Uppfylld av sitt teorisnickrande träffar Maggios rollfigur aldrig någon nerv. Hon vill köpa dyr champagne och cykla genom Paris med förbundna ögon för att hedra kärleksparets överenskommelse om att aldrig se Eiffeltornet. Förvisso drömmer vi väl alla om att bli funna, men att Josef reser till en annan kontinent för att finna Elle har jag svårt att förstå. Synen på kärlek som skrivs fram är lika barnslig som filmens tumblr-eska 2010-talsestetik, där färgglada pälsar möter färgglatt hår till tonerna av Jag kommer. Även om Elles orangea jacka och blåa hår är en bitterljuv hommage till kärlekseposet Eternal sunshine of the spotless mind (2004), framstår Maggios rollfigur snarare som en förvuxen manic pixie dream girl vars torftiga oneliners får mig att börja studera golvet i ren självbevarelsedrift.
En berättelse med en så tydlig idé väcker också förväntningar på en lika tydlig slutsats, vilket 7 steg faktiskt levererar. Men likt kärlek blir film som mest levande när något tillåts skava och till sist brista. I Öhmans fall förblir konceptet dock alltför välslutet. Två timmar senare lämnar jag salongen osäker på vad 7 steg egentligen vill berätta; det är helt enkelt för välpolerat för att det ska kännas på riktigt.
