Uppkäftiga kurder är illa sedda av myndigheterna i Turkiet. Mahmut Baksi var en uppkäftig 27-årig kurd som fick asyl i Sverige 1971. Han arbetade som journalist och författare för kurdernas sak till sin död i december 2000.
Turkiska Säpo var flera gånger nära att fånga honom utan att lyckas. Men fanatiker tappar inte sugen. Baksi ställdes inför rätta in absentia (i sin frånvaro) i maj 2000. Och dömdes i april 2002 av den turkiska statens säkerhetsdomstol till två år och fyra månaders fängelse! – trots att han då varit död i 16 månader!
Anledningen till denna absurda dom var en bok Baksi skrivit på turkiska: Hüseyin Baybasin, Teyre Bas. I boken avslöjades bl.a. att Turkiets f.d. president Suleiman Demirel och f.d. premiärminister Tansu Ciller haft goda förbindelser med knarkhandelns höjdare. Ägaren till förlaget som gav ut boken dömdes att böta 200.000 kr! Turkiska media teg när boken kom ut 1999 men skränade när avslöjandena bekräftades året därpå. Därav åtalet.
Elin Clason, som var Mahmut Baksis sambo i många år, har sammanställt en bok om honom som kom ut i höstas. Den är så bra och politiskt intressant att inget av de eländiga svenska förlagen ville ge ut den; hon fick göra det själv och starta ett eget.
Mahmut Baksi, Minnen i exil, heter boken och första delen består av texter från hans böcker som utgetts på svenska, främst Pojken från Garzanslätten (Natur och Kultur, 1995). Andra delen är intalad på band månaderna före hans död, utskrivna och redigerade av Elin Clason, plus ett starkt efterord av henne.
Baksi var en ärlig själ. Han berättar utan prut om sin feodala uppväxt. ”Min morfar ägde hela byn, dess invånare och djur. Han ägde också de två grannbyarna med dess invånare och all mark omkring, slätter och åkrar och flodstranden. Hans ägor var jättestora och hans makt obegränsad.”
”Man skiljer sig inte från fruar, som man tröttnat på, som varit otrogna eller bara föder döttrar, lika lite som man säljer (rid)hästar som man inte längre kan använda, sa morfar. Man dödar dem.”
Redan innan Mahmut fyllt sex år visste han sin plats. ”Jag var dotterson till byns ägare, den rika agan i vår kurdiska by och hade därför rätt, ansåg jag, att slå de andra barnen och tvinga dem att göra mig till viljes. Ja, jag kunde till och med ge mig in i brottningsmatcher med barn som var större och kraftigare än jag och vinna dem, eftersom de inte vågade vinna över mig.”
När han skulle börja skolan flyttade familjen till staden Bismil. Pappan var 28 år, mamman 24. Hon hade redan fött fem barn. Skolans lärarinna tyckte våld var en bra metod att få skräckslagna sjuåriga kurder att lära sig turkiska. Hon slog, nöp och bet.
Mahmut började i internatskola när han var 12 för att utbildas till lärare i turkiska. Kurdiska var förbjudet sedan 1924. Hans äldre bror gick också där. Internatet med 800 elever, flertalet kurder, var ett hemskt ställe. ”Jag låg i en jättelik sovsal tillsammans med 80 pojkar i min egen ålder… ” Vintertid var det iskallt i salen, vilket rektorn ansåg nyttigt.
Den egendomslösa underklassens socialistiska talesmän kommer påfallande ofta från medelklassen och ibland från överklassen. Mahmut var en av dem. Han växte upp och kom till insikt om hur skriande orättvist samhället var, blev en kämpande socialist och växte efterhand till företrädare för sitt folk.
Men de förtryckta kurderna höll inte ens sams sinsemellan. Mord och blodshämnd förekom, också i släkten Baksi. Mahmuts syster Necla bodde bland kurder i Syrien när hon dödades 1980. Hans syster Lamia avrättades 1987 av PKK-gerillan som hon tillhörde. Ledningen beklagade senare detta misstag!
Kurder som fått asyl i Sverige var och är ofta djupt oeniga i politiska och kulturella frågor. Det verkar vara alla flyktinggruppers öde. Det gick så långt som till politiska mord på avhoppade PPK:are, ett i Uppsala 1984 och ett i Stockholm 1985. Flera av Mahmuts syskon och släktingar som också kommit till Sverige vägrade i perioder att träffa honom och sambon Elin. Efter mordet på Olof Palme blev det ännu svårare att vara kurd i Sverige då Hans Holmér och hans kurdspår gjorde alla misstänkta.
Mahmut var mycket sjuk och fick dialys fyra gånger i veckan under sina sista år. Men han arbetade oavbrutet till sin död. När hans kista kom till Diyarbakir för att föras till hans hemby Kozluk möttes den av tusentals kurder.
