Att den fria rörligheten inom EU lett till att företag från låglöneländer tar jobb ifrån svenskar – såväl nyanlända som infödda – vet alla.
Att detta ligger bakom en hel del av det missnöje som leder till högerpopulism är inte så svårt att räkna ut.
Det är inte heller svårt att räkna ut att lagen om offentlig upphandling slagit ut flera branscher i Sverige, bland annat taxinäringen i glesbygd. De lokala åkarna förlorar samhällsresorna till stora företag i närmaste stad.

PostNord blöder, får vi höra. Lösningen ska vara att leverera posten långsammare. Omsorgen om företaget går alltså före samhällsintresset att posten ska levereras så snabbt som möjligt.
Enligt det nyliberala tänkandet finns inget samhälle. Margaret Thatcher har sagt: ”Det finns inget samhälle, bara individer och deras familjer.”
Även om inte många driver det nyliberala tänkandet så långt, är det bra att påminna sig ett annat berömt Thatcher-citat: ”Ekonomi är metoden, målet är att förändra själen.”
Thatcher sa även att ”det finns inga alternativ”.
Efter murens fall skulle inget alternativ till den globaliserade kapitalismen återstå.
Detta tänkande går igen i lagen om offentlig upphandling, i förskolereformen, i motståndet mot att tvinga utländska bolag att acceptera svenska kollektivavtal.

Alla har rätt till ett häftigt kök, som det heter i reklamen.

Men har nyliberalismen lyckats förändra själarna?
I sin nya bok Samtidigt (Artos 2016) tar Magnus Malm upp nyliberalismen som en av orsakerna till den eskalerande psykiska ohälsan. Nyliberalismen verkar, enligt Malm, med vår narcissistiska kultur, digitaliseringen och postmodernismen på ett ödesdigert sätt. Vi riskerar att bli alltmer ofokuserade, otrygga och tomma, ständigt på jakt efter bekräftelse. Tidsandan inbjuder inte till ansvar och möjlighet till förlåtelse och upprättelse. Varje förnimmelse av skuld ska jagas iväg med deviser om att ”du är värd att tänka på dig själv”.
Alla har rätt till ett häftigt kök, som det heter i reklamen.
Den stora tragedin är att denna flykt från ansvar pågår just som klimathotet hänger över oss, och politikens allra mörkaste krafter rör på sig mer än på mycket länge.

Det är bråttom. Det är bråttom att visa att det finns alternativ.
Det är bråttom för vänstern att leverera, så väl drömmar och visioner som trovärdiga ”kronor-och-ören”-exempel på hur välfärden ska kunna räddas.
Kapitalismen levererar kris efter kris. Varför är det högerpopulisterna som sätter straffarna i krysset och inte vi i Vänstern?
Har vi blivit alltför påverkade av det nyliberala tänkandet?