I boken Sprängkraft i Iran har Shora Esmailian och Andreas Malm (E&M) samlat och redigerat texter de skrivit i tidningen Arbetaren från hösten 2004 och framåt.
Den på senare tid intensifierade rapporteringen från Iran har – också i vänstertidningar – varit påfallande skev och tunn. E&M kommenterar detta i en befriande upprörd text med rubriken ”bakom sagoväsen och parabolantenner”, som sammanfattar deras resa under hösten 2004. Budskapet är att berättelserna är mystifierande och utgår från en vardag som delas endast av ett urbant övre mellanskikt – det som journalisterna träffat i norra Teheran. Den politiska problembeskrivningen utgår snävt från synen på Väst.

Det är en i grunden riktig och viktig utgångspunkt. Det går inte att ge en god bild av Iran, om man bortser från människors ekonomiska villkor, och den inre sociala dynamiken i landet får sällan eller aldrig någon plats i den gängse rapporteringen. Det är inte ofta som Iran beskrivs som en nation med många industriarbetare, ett land där en central fråga för miljoner människor är korttidskontrakt kontra fast anställning, eller möjligheten att bilda fackföreningar för att förbättra sin situation på jobbet. Här gör E&M en insats.
Iran är ett kapitalistiskt land som samtidigt har sina mycket specifika villkor. I sin framställning av dagens politiska dynamik i Iran lyfter E&M fram att prästerskapets position och intressen historiskt varit sammanflätade med det ekonomiska ägandet; ”Intill varje stor iransk moské ligger en bazaar”. Undertryckandet av alla försök till klassmässig arbetarorganisering – som de också beskriver i reportagen – blir med en sådan utgångspunkt mer begriplig.
För den som vill fördjupa sig i den sociala analysen är det viktigt att både kunna se likheter med den europeiska fascismens sociala funktion och de historiska olikheterna, inte minst beroende på att europeisk borgerlighet och kapitalägande klasser i Iran har olika positioner i den globala arbetsdelningen.

Även om bokens förtjänster är många, finns det ett problematiskt fokus. Den spontana arbetarorganisering, som författarna kraftigt lyfter fram och sätter sin tilltro till för Irans befrielse från både bazaari och prästerskap, ska visserligen inte negligeras. Men betydelsen av socialistisk arbetarorganisering för den politiska händelseutvecklingen i dagens Iran är av allt att döma kraftigt överdriven. Ett slags strävan efter att anpassa beskrivningen av både historiska episoder och vad enskilda aktivister säger om sin situation, till en svensk syndikalistisk retorik med udden mot den ”traditionella” vänstern, lyser inte sällan igenom. Det blir rätt märkligt och framför allt riskerar den förståelse för läget som förmedlas att bli allvarligt skev.
Ett av kapitlen i boken består av ett samtal mellan exiliranier. En av deltagarna som enligt uppgift ”står i kontakt med nätverket av arbetaraktivister i Iran”, presenterar här utifrån en förment radikal vänsterståndpunkt rader av politiskt kontraproduktiva och stundtals bisarra ställningstaganden och analyser. Till exempel att antikrigsrörelsen i världen inte ska vara mot en amerikansk attack, då Iran ”redan är ockuperat av fascister”. Som alternativ till det krigshot som förelåg vid samtalets genomförande i början av 2005, föreslås att ”iranier från olika grupperingar går ihop och bildar en tillfällig regering” inom några månader och när man ”har stöd från hela befolkningen kan man gå ut i generalstrejk i en vecka”.
Nu framgår det i Andreas Malms slutkommentarer att ”ett imperialistiskt, rentav ockuperat Iran kan aldrig förverkliga demokrati eller social rättvisa” och att krigshoten tjänar dels ”populistiskt nationalistiska” och dels ”repressivt fundamentalistiska krafter” i landet. Detta är sant och ställningstagandet välkommet. Men om man satsar hela sin energi på en analys där det är en organiserad arbetarklass som underifrån ska värja hoten mot det iranska folket, samtidigt som man kanske övervärderar de faktiska utsikterna för en sådan organisering på kort sikt, då reser det frågor om hur man landar i sitt ställningstagande om Iran skulle gå samma bomb- och ockupationsöde till mötes som Irak.
Sammantaget har E&M sammanställt en tillräckligt bra bok för att denna och många andra viktiga frågor ska kunna beröras på ett konkret sätt. För den som är intresserad av en progressiv förståelse av och debatt om Iran är därför Sprängkraft i Iran att rekommendera.