Snart gick det upp för Eribon att det han hörde var lika mycket ett politiskt vrål från gruppen äldre som berövats sin agens. Några år senare blev insikterna till romanen En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död (Verbal, 2024), utkommen på svenska i höstas. (Recenserad i Flamman.)

Ålderdomen gör sig knappast påmind i njutningsekonomins nyhetsflöde. Att bli äldre, eller att se sina föräldrars sista år, är att befinna sig på en icke-plats i livets geografi. Här växer inget

När Didier Eribon är i Sverige i november för att lansera sin bok ger han inga intervjuer, men jag tjatar till mig ett videosamtal. Där förklarar han på franskt manér romanen i sociologiska termer.

– Boken handlar om min mamma och inte om mig. Men samtidigt är det min miljö som jag försöker att fånga. Jag försöker att se det singulära hos min mamma men också beskriva hennes sociala klass. 

Mamman förekommer också i Tillbaka till Reims, där han skildrar sin enkla uppväxt och resan in i den franska akademikerklassen. För hans mamma blev beskrivningen av henne svårsmält. Den senaste boken, den som handlar om henne, kan hon inte ha några om åsikter om. Det är för sent, hon är ju död. 

– När hon läste Tillbaka till Reims vägrade hon att kännas vid det hon sagt och hon värjde sig mot att beskrivas som fattig. Hon ville inte att andra skulle veta. 

Eribon fick lova att aldrig mer skriva om henne. Det löftet höll han inte. 

Är det annorlunda att åldras som arbetarklass?

– Döden är universell. Men människor ur arbetarklassen förlorar sin fysiska förmåga på ett annat sätt än om du är kvinna från borgerligheten. Min mamma kunde inte gå. Kroppen var helt förstörd. De kvinnor som haft intellektuella yrken kunde vara äldre än min mamma och ändå vara i bättre skick. 

När det stod klart att den gamla kvinnan inte längre klarade sig själv ställdes Eribon och hans två bröder inför den på en gång pragmatiska och existentiella frågan: ”Var ska mamma bo?” Den vilsenhet och förvirring som drabbade dem i mötet med vårdapparaten är inte unik. I Frankrike liksom i Sverige står valet inför kommunala och privata alternativ. De privata kostar så mycket som 120 000 kronor i månaden. 

Vi behöver offentliga institutioner finansierade av staten som tar hand om våra gamla och inte lägga det på individen. Det är en kollektiv förpliktelse. 

– När mamma dog bara sju veckor efter att vi satt henne på det kommunala vårdhemmet som vi hade råd med drabbades jag av skuldkänslor. Hade detta hänt om vi satt henne på ett privat vårdhem? Hade hon fått mer hjälp?

I efterhand förstod han att det inte hade gjort någon skillnad. Artiklar i media började larma om missförhållanden i de privata inrättningarna. Även de präglades av ensamhet och vanvård.

– De drivs av profit. De dyraste hemmen sparade in på allt, till och med blöjor. Kan du fatta? Det är ett systemiskt våld mot äldre. 

De här insikterna och mammans nattliga förtvivlade meddelanden på mobilsvar var början på boken. Hon beskrev villkoren för dem som levde på institutionerna. 

Så man kan säga att din mammas historia blev ett sätt att lyfta frågan om den moderna döden?

– Ja. I den sista delen av boken resonerar jag över vem som får tala. Äldre är fråntagna sin röst i offentligheten. De kan inte protestera, demonstrera, skriva eller organisera en konferens, samla namnunderskrifter. Min mamma kunde protestera i mobilen. Hon kunde inte säga vi. 

En författare som betytt mycket för Eribon är Simone de Beauvoir. I Det andra könet tittade hon på arbetarprotesterna och algerernas frihetskamp och noterade ett ”vi” som hon anammade för kvinnokollektivet. 20 år senare utkom hennes Ålderdomen (1970). Då hade hon inga svar. 

– Någon behövde göra det åt henne och nu känns det som att det är jag som tar över facklan. 

I Michael Hanekes film Amour från 2012 hittar Eribon andra ledtrådar i skildringen av ett äldre par där kvinnan drabbas av demens. I filmen spelas parets dotter av Isabelle Huppert. När hon dyker upp, stressad, mitt i livet och skräckslagen inför mammans (Emanuelle Riva) förfall kan hon bara uttrycka en känsla: ilska.

– Det är en underbar film. Dotterns reaktion kommer hela tiden för sent. Jag förstod inte heller vad som hände. Plötsligt var hon bara död. 

Men måste ålderdomen vara vidrig eller finns det tröst, till exempel i konsten?

– Efter min mors död sökte jag också svar i litteraturen och filosofin. Men min mamma hade för mycket ångest. Kultur kräver för mycket koncentration. Jag försöker förstå vad min mamma tänkte när hon var ensam i visshet om att inget skulle bli bättre. Jag försöker förstå hennes desperation och varför hon förlorade förståndet. Till slut hittade jag en roman av Lidia Jorge, Misericordia där hon faktiskt utgår från sig själv och sitt liv på ålderdomshemmet. Den är så vacker! Men den utkom först efter att min bok var publicerad. 

Didier Eribon hävdar med hetta att det är en fråga om moral och inte bara en sociologisk fråga som behöver lösas. Det tog fem år att skriva boken – men han var besatt.

Jag är själv snart där Isabelle Huppert är i Amour. Min mamma kan visserligen fortfarande bo och klara sig själv och till och med vara barnvakt åt mina systerbarn. Men hon blir allt svagare. Hur ska man som barn förbereda sig? Didier Eribons svar är inte bara att dela med sig, utan att göra det med ett språk sprängfyllt av empati och värme. Intimiteten med läsaren är närmast hudlös. 

– Det var inte så lätt att hitta tonen, att inte vara för känslomässig eller för akademisk. För att hitta ett nytt sätt att beskriva sociala klasser, skolsystemet, homosexualitet – jag ville säga nya saker så behövde jag ett nytt språk och en ny form. 

Filosofen Hélène Cixous uppfann det ”feminina skrivandet”. Ska vi kalla det här för det ömsinta skrivandet?

– Nej, men kanske det emotionella?

– Jag behövde hitta ett sätt att lägga in känsla i skrivprocessen som berör läsaren. Jag blev rörd och jag ville dela den rörelsen med mina läsare. Det som står på spel är inte abstrakt utan personligt. 

Trots att jag ser Didier Eribon genom en pixlig skärm är han som sina texter: pladdrig och vänlig. Varje fråga tar nästan en timme och resonemanget går om inte i cirklar så i spiraler. När jag frågar om han skriver av kärlek missförstår han mig och det är stört omöjligt att bryta in. I stället berättar han lustfyllt och roligt om hur hans mamma under ett av sina sista år blev passionerat förälskad i en jämnårig gift man. Själv fick han reda på affären när hon plötsligt en dag hört sig för om han trodde att man kunde bli kär vid 80. 

– Visst, sade jag då. Hurså, är du kär? Hon var besatt av den här karln och det är en sådan vacker historia. En kvinnas liv är också att älska. Hon blev fri. Men mina bröder var rasande. 

Ni var tre bröder. Om ni haft en syster,  tror du att det hade varit hon som skötte allt med er mamma? 

– Jo, antagligen. Det är ju oftare döttrarna som får den uppgiften. Men hon hade inte gjort det annorlunda. Poängen för mig är politisk. Vi behöver offentliga institutioner finansierade av staten som tar hand om våra gamla och inte lägga det på individen. Det är en kollektiv förpliktelse. 50- och 60-åriga kvinnors öde ska inte vara att ta hand om sina föräldrar. Systemet för äldrevård behöver återuppfinnas. 

Eribon tillhör den grupp franska intellektuella som öppet stött Jean-Luc Mélenchon och hans parti Okuvade Frankrike. Inför parlamentsvalet i somras skapades en ”folkfront” som lyckades stärka vänstersidan, hindra Marine Le Pens Nationell samling från att vinna, och sätta press på Macron. 

– Men det är inte lätt. Tidningarna är mest borgerliga och kampanjar mot Mélenchon för att få till en centerallians som stänger ute det de kallar extremvänstern, som för mig är den anständiga vänstern. Centrismen ser välfärdspolitik som extremistisk och det nyliberala tänkandet har penetrerat hela vår kultur. Det är absurt. Som att välfärden är något vi behöver göra oss av med i syfte att ge pengarna till vinstdrivande företag. Helt vanlig socialpolitik betraktas som stalinism. Nej, vi måste kämpa emot detta för att skydda arbetare, kvinnor, gamla och funktionshindrade. 

Nu har det gått två timmar. Av mina fjorton frågor har vi kommit till nummer tre. Det gör inget. Jag avslöjar att det under läsningen av hans bok känts som att lyssna på en vän. Han skrattar snällt. 

– Vi kan vara vänner om du vill!