S-kongressen är över. För partivänstern erbjöd kongressen få glädjeämnen. Inga rejäla återställare i skattepolitiken och de konkreta jobbskapande nyheterna saknades. Rapporten från rådslaget om jobben var en förvånande tunn soppa av gammal skåpmat, trots den höga svansföringen om jobbpolitikens prioritet.
Nej, någon jobbkongress blev det inte. De historiska avtrycken får istället sökas i hyllningstalen till landets småföretagare. Men sossevänstern får trösta sig med Sahlins vänsterretorik i inledningsanförandet och Ohlys vänstersvingar mot marknadslösningar, allt medan färden mot mera marknad och uppluckrade offentliga monopol fortsätter.
Från arbetarparti till småföretagarparti, och V hänger på sossar och miljöpartister. Ett rödgrönt lag där alla spelare vill vara bästa bästis och mest bundis med småföretagaren och hyllar entreprenörer som vår tids hjältar, är detta verkligen framgångsreceptet för vänstern? Ur led är sannerligen tiden.
Men vad pågår i Vänsterpartiet? Det förefaller som om Ohly tycks vilja samla partiet bredvid S och MP under fältropet ”Tillsammans mot mitten kamrater!” Det var ju alldeles nyss som budskapet från Ohly (och partistyrelse och kongress) var ”politik i rakt motsatt riktning”, har man glömt det? Nog var det väl vänster om marsch som då avsågs. Och Ohlys raljerande om trängselavgifter i politikens mittfält, var det bara på skämt det?
Vad säger Flamman, Ung vänster, Kalle Larsson, Esbati med flera?
Om jag minns rätt var förra mandatperioden ingen dans på rosor. De ledamöter som ville resultat på riktigt, och därför försvarade samarbetet med S och MP, motarbetades intensivt och stämplades som högeravvikare och hemska sossar. Av samma politiska majoritet som nu vill fördjupa samarbetet och påbörja marschen högerut!
Här kan man tala om helomvändningar, heliga kor slaktas på löpande band. Plötsligt byter partiet hållning till EU, utträde är inte längre aktuellt heter det. Inte heller arbetstidsförkortningar är längre aktuella. Slakten tycks också ske helt smärtfritt. Inga upprörda protester eller upprivande svekdebatter. I sanning en verklig renässans för den politiska hållningslösheten och dubbla bokföringen.
Känslan är smått surrealistisk. Vem kan ta V på allvar när allt verkar vara politik på låtsas? Ja, allt färre av opinionsmätningarna att döma.
Jag tror två kategorier av väljare nu vänder partiet ryggen. De som vill se V som det tydliga vänsteralternativet, och som är bekväma med partiets traditionella utanförskap. Den här gruppen känner sig hemma när Ohly lägger ut texten om ”V mot resten”. Den andra gruppen utgörs av allmän vänsterväljare som nu börjar tröttna på partiets hejdlösa opportunism och därav monumentala brist på trovärdighet.
Man byter inte ostraffat politik som man byter skjorta, med det blöta fingret anpassligt i luften. Inte ens när det är ministerposter som ligger i potten.
Är svaret på V:s bekymmer den pågående ”makeover” partiledningen initierat för att råda bot på kräftgången i opinionen? En farbroderligt leende Ohly, eller den mera ödmjukt inlyssnande approachen till medborgarna, som nu ska ersätta partiets traditionella ”vi som vet bäst”-attityd, kan det vara lösningen? PR-folket hålls i alla fall sysselsatt, men jag är rädd att problemen är djupgående och kräver helt andra lösningar.
Jag kan förstå att sosseuppvaktningen, erkännandet och klapparna på axeln av de fackliga topparna känns smickrande för många i partiets ledning, men var finns omdömet och ansvaret för vänsterns framtid?
Väljarflykten är redan här, när får medlemmarna nog?
