Kooperationens anrika tidning Vi ska bli månadsmagasin i stället för fjortondagarstidning. En nyhet som inte fick plats i bladets jubileumsnummer strax före nyår, men nu, efter att först ha nått offentligheten på andra vägar, även meddelats prenumeranterna. Man ska väl inte måla fan på väggen, men nog påminner utglesningen om ett steg mot definitiv nedläggning. Tidigare spår förskräcker, senast var det väl Veckojournalen: Först en gång i veckan, sen en gång i månaden, sen inte alls.
Men varför vara förvånad, egentligen? I rådande kulturklimat strider det nästan mot naturlagarna med en kvalitetsinriktad veckotidning – kooperativt ägd dessutom – som inte ägnar sig åt kungaskvaller. Ska man vara förvånad över något är det kanske att det gått så länge som det gått. Ända sen 1913 närmare bestämt. Starten skedde under det präktiga namnet Konsumentbladet och en viss präktighetsstämpel har väl Vi alltid belastats av. Att tidningen sen 1936 hetat det den fortfarande heter kan den tacka dåvarande medarbetaren Per Åsbrink för. Han blev sedermera hetlevrad riksbankschef (och far till en finansminister) men det är betydligt fler kända namn än hans som passerat revy i spalterna dessa nittio år. Åtminstone ett par av de forna redaktörerna har blivit ministrar; Axel Gjöres, folkhushållningsminister på fyrtiotalet och Allan Larsson, finansminister i Ingvar Carlssons s-regering fram till 1991. Och en annan Vi-redaktör; Örjan Wallqvist, krönte sin karriär som tv-chef. Denna tidning, som, även om vinjetten “Vi husmödrar” rensades bort redan 1961, ägnat så mycket spaltutrymme åt mat och andra traditionellt “kvinnliga” ämnen, har hittills faktiskt bara lyckats rekrytera en enda kvinnlig chefredaktör: Monica Boëthius. Hög tid för en kvinna, således, när den nuvarande, Göran Gynne, avgår i samband med omläggningen till månadsmagasin. Andra kända namn som synts i spalterna utan att ha blivit ministrar eller tv-chefer är Eva Moberg, Elly Jannes, Lena “Slit & släng” Larsson, Olle Strandberg och inte minst Evert Taube som tidningen ett tag rentav höll med en egen folkbåt att segla omkring och leverera reportage från. Man kan väl misstänka att nationaltrubaduren nog även i övrigt bör ha varit en inte bara uppskattad utan också rätt dyr medarbetare. Men på den tiden fanns det uppenbarligen pengar. I Vi fick bildjournalistiken och klassiska fotografer som Sven Järlås, Rune Hassner, Tore Johnson och Sune Jonsson tidigt det utrymme den förtjänar.
I Vi, då för tiden landets största veckotidning, var det också som Ivar Lo-Johansson skrev socialhistoria med sin kampanj-journalisk mot åldringsvården. Han berättar själv, i memoarboken “Frihet”, om den längsta reportageserie tidningen någonsin haft och om den upprörda debatt den väckte, men också om påtryckningar på ägaren, KF, för att stoppa publiceringen.
Att långköraren till sist fick ett slut berodde dock, menar han, på att redaktionen tröttnade av rent journalistiska skäl. Inte ens i Vi gick det att ha en reportageserie som drog ut över flera år.
Mindre känt är antagligen att det också var i Vi som Lars Ahlins klassiska novell “Kommer hem och är snäll”(filmatiserad och sänd i tv med nyligen bortgångne Keve Hjelm i huvudrollen) första gången stod i tryck.
Novellen var Ahlins egentliga debut; publiceringen i Vi den 6 november 1943 skedde nio dagar innan “Tåbb med manifestet” släpptes från Tidens förlag. Dåvarande Vi-redaktören, Seved Apelqvist, lär först, otroligt nog, ha funnit novellen “i farligaste laget” med tanke på tidningens “heterogena läsekrets”. Men han tog den ändå till slut och betalade en hundring i honorar, vilket bör ha varit rätt hyfsat betalt för en novell då i början på fyrtiotalet. I dag är Vi kanske mest känd för sin satsning på Vi-skogen i Kenya, vilket inte är det sämsta. Bildkryssen har också ett stabilt gott rykte. Kooperationen var det däremot länge sen det stod särskilt mycket om. Men goda skribenter som Anita Sjöberg, Ingemar Unge och Lars Westman har ändå gjort tidningen väl värd att läsa. Om detta gett känslan av gravskrift kan jag bara innerligt hoppas att den kommer att visa sig förhastad. Tidningen Vi behövs, som ett andningshål för seriös journalistik och Göran Gynne lovar också att även om den ska komma glesare – och därmed bli billigare att prenumerera på – ska den ändå bli bättre. Det låter trösterikt. Men inte minst i tidningsbranschen brukar vägen till det definitiva slutet tyvärr alldeles för ofta vara kantad med just käcka utfästelser och lugnande försäkringar.
