MAZAR-E-SHARIF Munira, som egentligen heter något annat, lider av depression, sömnproblem, hjärtklappning och apati. Dessa symptom är typiska för de krigstrauman som drabbat allt för många av landets 27 miljoner invånare.
De som drabbats allra värst av landets två decennier långa krig och umbäranden är kvinnorna.
Flera olika studier, inklusive en utförd av prestigefyllda Journal of American Medical Association, har visat att fler än 90 procent av kvinnorna i huvudstaden Kabul, och flyktinglägren i grannlandet Pakistan visar tecken på depression och att lida av ångest.
Men dessa studier genomfördes innan det sista kriget. Några siffror på dagens situation är det svårt att få tag på.
Många av landets biståndarbetare menar dock att minst hälften av landets befolkning är i akut behov av medicinsk vård.
Muniras man är dagarbetare och går varje dag ut på stadens gator i hopp om att finna arbete för dagen. Om han har tur kan ha få ett påhugg som ger motsvarande 16 kronor i dagslön.
I jämförelse med hur samhället i övrigt ser ut påminner sjukhuset om en fristad, trots att det är fyllt av människor som lider av mentala problem.
Även om sjukhuset saknar medicin, utrustningen är i uselt skick och läkarna alldeles för få, utgör det ett skydd för alla dessa människor som skadats så på grund av andras intressekonflikter.
En aldrig sinande ström av människor söker sig till sjukhuset, och läkarna får aldrig chansen att hantera den ökande pressen mot landets dåliga hälsovårdssituation.
