I Frankrike kallas soptunnor poubeller. Det gör de till minne av en parisare på artonhundratalet som var prefekt i Paris (en sorts borgmästare), och som efterträdde den berömde Haussmann som drog boulevarder och rev stora delar av stan.
Eugène Poubelle var också en energisk prefekt, och försökte tvinga fastighetsägarna i Paris att skaffa soptunnor. Men det vägrade de, för de var marknadsliberaler och ansåg att det var ett ingrepp i deras rätt att behandla hyresgästerna och miljön som de hade lust till. När de till slut ändå tvingades göra det hämnades de genom att döpa soptunnorna till poubeller, vilket de kallas än idag.

Och än idag kan man se de gröna poubellerna stå på trottoarerna i Paris, precis som Eugéne Poubelle ville, och är man tidigt uppe kan man se portvakterna släpa ut dem. Numera är de gjorda av plast. Förr var de av plåt och bidrog starkt till bullernivån i Paris.
Eugène Poubelle tvingade också fram en radikal sopsortering. Och bättre avlopp, för att bekämpa koleran. När han blev gammal blev han fransk ambassadör i Vatikanen, men idag är han bara känd för sina soptunnor, om ens det. Ingen fransklärare som jag frågat om detta har hört talas om Poubelle, men alla naturligtvis om poubeller.

Många tror att giljotinens uppfinnare hette Guillotin, men det gjorde han inte. Det var en helt annan person som konstruerade den. Joseph Guillotin (som inte var släkt med Jan Guillou), var en läkare som ivrade för att avskaffa dödsstraffet. Men så länge det fortsatte ville han i alla fall ha mindre brutala avrättningar än halshuggningarna, och det passade giljotinen till. Dessutom var de rationellare, vilket gjorde att man kunde ta döden på folk snabbare. Men det hade Joseph inte alls tänkt sig, och än mindre sådana mass­avrättningar som följde under skräckväldet efter franska revolutionen. Giljotinen blev i praktiken inte så human som han hade tänkt sig.
Själv blev han aldrig giljotinerad, men satt däremot i fängelse en tid under revolutionen, ett inte ovanligt öde för milda revolutionärer. När han kom ut fortsatte han som läkare, och var en av pionjärerna för vaccination. Men hans namn var nedsvärtat för alltid, och hans ättlingar bytte ut namnet Guillotin. Det gjorde dock inte släkten Poubelle med sitt namn.

Skräckväldet var hemskt, men det avrättades ännu fler efter kommunupproret 1871. Kommunarderna ställdes mot murar på kyrkogårdarna och sköts, och skyfflades sedan direkt ner i jorden. Det gick ännu fortare än med giljotiner, och det var ett ännu värre skräckvälde, men det får man aldrig läsa. Än idag brukar franska vä­nstern ordna demonstrationer på den stora Pére Lachaise-kyrkogården där de sköts.
Att något som är något lite mindre hemskt och som man därför tar till, på det här sättet till slut blir ännu värre, skulle man kunna kalla giljotinsyndromet.
Ett aktuellt exempel på detta i Sverige är snuset – snusdosan är rökarnas giljotin. För visst är det bättre att snusa än att röka, men samtidigt ökar snusande risken att dö i hjärtinfarkt och av cancer. Därför har EU förbjudit det. Sverige har emellertid lyckats få uppskov med att införa detta förbud, men snart kanske vi tvingas ta det, och då gäller det för Swedish Match att hitta på något annat farligt att pracka på svenskarna. Men det ska inte vara så farligt att de dör för snabbt, för då förlorar man lönsamma kundsegment. Det gäller att de tynar av långsamt. De ska inte heller giljotineras.