Film
Svinalängorna
Regi: Pernilla August.
Medv: Noomi Rapace, Ola Rapace, Outi Mäenpää, Ville Virtanen, Tehilla Blad, Junior Blad, Alpha Blad, Selma Cuba
Distr: Nordisk Film, 2010.
”Svinalängor utan klass” löd rubriken när litteraturvetaren Magnus Nilsson tog ära och heder av filmen som klasskildrare i Aftonbladet den 10 december. Det är, menade Nilsson, symptomatiskt, att när Pernilla August överför Susanna Alakoskis roman till vita duken, så är det just klassperspektivet som får stryka på foten. Film är dyrt att producera, arbetarrörelsen lyckades aldrig bryta in i mediet på allvar och idag kräver film större mängder kapital än någonsin. Man skulle kunna lägga till att i Sverige har vi dessutom en monopolsituation där beroendet av Bonnierägda SF blir ett problem inte bara för biografdistribution och marknadsföring, utan ända in i produktionsledet.
Ändå håller jag inte med Magnus Nilsson. Det finns massor av film som skildrar klass, till och med från Hollywood. Vill man ställa saker lite på huvudet för sig rekommenderar jag Clint Eastwoods senare produktion – och är man riktigt jäkla spänstig hittar man rentav drag av klasskildring i Ingmar Bergmans filmer. De handlar förstås inte om arbetare, men blicken på den övre medelklassen är skarp. Siktet är måhända inte inställt på sociala orättvisor, men väl mot privilegier, makt och perversioner. Sedan kan man förstås lista mer självklara namn som Bo Widerberg, Roy Andersson, Ken Loach och Mike Leigh.
Nu tror jag inte att Magnus Nilsson är ute efter huruvida klass skildras på film, utan hur den skildras. Min gissning är att han drömmer om arbetarrörelsefilm med arbetarrörelseperspektiv, producerad helt utan kapitalistisk besudling. När han skriver att ”film är /…/ ett visuellt medium, och antagligen är det lättare att visa människor som super än att redogöra för de intrikata klassprocesser som formar deras öden”, avslöjar han också att han inte håller filmen som genre särskilt högt.
Pernilla Augusts Svinalängorna handlar kanske inte enbart om intrikata klassprocesser, men det är en mångfacetterad film om många saker. Och nog finns klassperspektivet där, direkt från början, visuellt gestaltat i Stockholmsfamiljens bekväma bilfärd ut ur den vackra huvudstaden, ner till Ystads lasarett där huvudpersonen Leenas mamma Aili ligger och dör av sin mångåriga rökning.
Leena, spelad av Noomi Rapace, har helt och hållet lämnat sitt förflutna bakom sig, så återföreningen med modern utlöser en ström av minnesbilder. Filmen korsklipper dessa minnen med sekvenser från familjens traumatiska nedstigning i den slitna lägenheten i Ystad, där Leena växte upp, och där hon nu inväntar sin mammas död.
Det blir ett porträtt av en barndom präglad av föräldrarnas alkoholism, och skildringen är nästan outhärdligt insiktsfull. För alla oss som har ett litet hum om vad det innebär att ha missbruk i familjen eller den nära vänkretsen, finns mycket att känna igen. Hur alkoholistbarnet och storasystern Leena banar väg som en städmaskin framför sina barn i föräldrarnas lägenhet, till exempel. Och Pernilla August fångar den lilla skärvan av smärtsamt hopp: när de är nyktra är de ju fina föräldrar, tänker man, och griper, precis som Leena och hennes lillebror, efter de goda stunderna hela vägen till undergången.
Ändå är det ingen endimensionell eländesskildring. August tar sig tid att utforska denna fattiga, finska invandrarfamilj. Hon finner bland mycket annat två föräldrar som intill döden är så upptagna med sin egen urstarka, destruktiva kärlekshistoria att barnen får komma i andra hand.
Hon finner också en mamma som trots allt lyckas ge sin dotter en enkel biljett till en annan värld – och det är mellan dessa två kvinnor som klassskildringen egentligen utspelar sig. Det är ingen vild gissning att det är en bidragande orsak till att den för somliga varit så svår att få syn på. För en gång skull är det inte en son som gör upp med sin yxiga jobbarfarsa, utan en dotter som gör upp med arvet från sin alkoholiserade, utslitna mamma. Fadern är i filmen ett perifert orosmoment, som plötsligt kliver in i familjelivets centrum och skapar avgörande katastrofer.
Till och med sporten finns med, som en klassisk övning i disciplin och till bättre villkor. Leena tränar simning på seriös nivå. En nyckelscen är när Leena hjälper sin tydligt plågade mamma att städa hemma hos en rik familj. Efteråt trycker mamman nästan hela lönen i Leenas hand. Pengarna ska gå till en fin baddräkt, men ”kom ihåg att skaffa dig en utbildning också, så att du kan få ett bättre liv”. Hade den scenen utspelats mellan far och son vågar jag nästan lova att ingen hade klagat på bristande klasskänsla.
Kort sagt är Svinalängorna en drabbande, komplex film. Lägg till ett fint filmhantverk, med ett strålande vackert foto av Erik Molberg Hansen. I den mån hoppen mellan minnen från 1970-talets barndom och nutid till slut blir en aning mekaniska, så kompenseras det av Augusts helt fantastiska personregi. Att skildra samma person som både barn och vuxen i en film är knepigt, men här ser man faktiskt Tehilla Blad, som spelar Leena som liten, i Noomi Rapace vuxna Leena. Filmens verkliga stjärna är annars inte Rapace, utan Outi Mäenpää som modern Aili. I henne reflekteras filmens alla nyanser från vackert till groteskt, mot en botten av sorg, sensualism och kärlek.