Enligt SIFO:s februarimätning 2017 skulle mer än var fjärde man rösta på Sverigedemokraterna om det vore val i dag. Bland kvinnorna samlar partiet å andra sidan inte mer än sju procents stöd. Det är ingen nyhet egentligen, SD har alltid varit ett utpräglat mansparti och skillnaden i väljarstöd beroende på kön har konsekvent varit betydligt mycket större än hos något annat parti. Ändå saknas ofta könsaspekten när vi diskuterar SD som politiskt fenomen.

Vita Kränkta Män blev för några år sedan en mem, något att skratta åt på internet. Färre har frågat sig varför de egentligen är så kränkta.

SD är bara ett av många uttryck för de vita männens kränkthet. De nyfascistiska partierna kan förstås som en fasett av ett prisma som inkluderar mansrättsaktivister, pick up artists, Gamergaters, incels och alt-högerns neoreaktionärer. När denna kökkenmödding av kvinnohat och kränkthet fick sin favoritkandidat i Vita Huset fastnade skrattet i många halsar.

Vita kränkta massmördare

Kriminologen Eric Madfis har studerat varför heterosexuella vita män från medelklassen är överrepresenterade bland amerikanska massmördare. Hans slutsatser kan sammanfattas som följer: Vita män i Förenta staterna fostras till en ”känsla av berättigande” (sense of entitlement) där de kommer att förvänta sig viss status, vissa framgångar och att kunna ta del av den amerikanska drömmen, att kunna göra en klassresa uppåt. På grund av ekonomiska förändringar sedan 70-talet har allt färre vita män den möjligheten.

När förväntade framgångar uteblir skapar det en stress som kan bli så stark att den hotar personens hela identitet, framförallt identiteten som en vuxen maskulin heterosexuell person. Konstruerandet av en heteromaskulin identitet är nära förbundet med våldsutövande och våldet kan därför bli en källa till upprättelse.

Konstruerandet av en heteromaskulin identitet är nära förbundet med våldsutövande och våldet kan därför bli en källa till upprättelse.

En studie publicerad i tidskriften Injury Prevention visar att män som upplever stress kopplad till att inte kunna uppfylla sin könsroll i högre grad rapporterar att de utfört våldshandlingar.

Masskjutningen blir ett av de mest extrema exemplen på återerövrad manlighet. Det finns en kärna i Madfis forskning som kan användas för att förstå mindre extrema beteenden.

Intersektionen av rasism/imperialism och patriarkat har historiskt sett gett vita män en privilegierad position som inte enbart inneburit materiella fördelar som högre lön utan även det W.E.B. Du Bois kallade en psykologisk lön, ett berättigande till viss status. När dessa privilegier av olika skäl hotas sker en reaktion, i begreppets verkliga politiska mening. Reaktionen kan bestå i individuella våldsdåd, den lågintensiva terror som kallas näthat eller reaktionär politisk mobilisering.

 

Sverigedemokratins sexuella ekonomi

Rasisten som gnäller om att invandrarna kommer hit och tar ”våra” tjejer är sedan länge en populär karikatyr. Populär eftersom den ofta återspeglar verkligheten.

Den 27 mars 2015 meddelade SCB att det för första gången sedan statistik började föras år 1749 bor fler män än kvinnor i Sverige. 190 av Sveriges 290 kommuner har ett överskott av män. Kvinnor flyttar oftare än män från hemorten och i dag har storstadsregionerna ett överskott på kvinnor.

Det finns alltså rent demografiska anledningar till att konkurrensen om kvinnorna blir hårdare för de heterosexuella männen. En kanske ännu viktigare anledning är de framsteg feminismen haft under 1900-talet. När kvinnor inte längre är ekonomiskt eller politiskt beroende av män kan de i högre utsträckning välja att leva utan män.

Svenska män riskerar att inte ”få tillgång” till kvinnor. Vi måste se djupare på detta än några kåta förlorare som inte får ligga. I patriarkatet parasiterar män inte enbart på kvinnors konkreta reproduktiva arbete i form av hushållssysslor utan även på kvinnors relationella och känslomässiga arbete. Emotionellt stympade män förväntas kunna använda en kvinnlig partner som själslig utombordsmotor.

Emotionellt stympade män förväntas kunna använda en kvinnlig partner som själslig utombordsmotor.

Den heteromaskulina identiteten konstrueras inte bara genom våldsutövning utan också genom sexuella och romantiska erövringar. Den man som inte ”får tillgång” till kvinnor riskerar att reduceras till en ”beta-hane”. Frustrationen skapar paranoida fantasier om kvinnors sexuella makt. De som enligt den misogyna internetslangens Matrixinspirerade retorik ”tagit det röda pillret” har genomskådat illusionerna och insett att det egentligen är männen som är strukturellt missgynnade.

Hatet riktas ibland, som hos karikatyrernas SD-ägg, mot invandrarna men lika ofta mot feminister eller kvinnor i allmänhet. Ibland har frustrationen tagit sig uttryck i masskjutningar, oftare i ett allmänt gnällande på internet och fantasier om att återupprätta en förfluten tid då kvinnor hade färre möjligheter att välja bort män.

Män utan kvinnor röstar på rasister också. 24 procent av de ogifta männen sympatiserar med SD men bara 14 procent av de gifta. Det är den mest dramatiska skillnaden för något parti och det kan inte förklaras med SD-sympatisörernas ålder.

En feminiserad arbetsmarknad

Under den ekonomiska krisen 2008 lanserades i USA och Storbritannien termen ”mancession” för att beskriva hur krisen ansågs slå extra hårt mot män. En stor andel av arbetstillfällena som försvann fanns inom mansdominerade branscher som tillverknings- och byggindustri medan kvinnodominerade tjänstebranscher klarade sig bättre.

Begreppet har blivit starkt ifrågasatt och även om krisen slog först mot mansdominerade sektorer av ekonomin verkar den i längden ha drabbat kvinnor och minoriteter hårdare än vita män. Flera feminister har kallat mancession en myt som har mer att göra med en kulturell oro kring strukturförändringar på arbetsmarknaden. Det handlar inte så mycket om att kvinnor fått en starkare position än män som om att arbetet feminiserats.

Arbetets feminisering beskriver enligt filosofen Nina Power två fenomen: att fler kvinnor lönearbetar och att allt lönearbete i högre utsträckning underkastas sådana villkor som tidigare var typiska för kvinnodominerat arbete.

Traditionellt manliga yrken inom produktionen har allt mer outsourcats till tredje världen medan traditionellt kvinnliga tjänsteyrken som premierar kommunikativa, omvårdande och relationella förmågor har blivit fler. Samtidigt har prekära arbetsförhållanden och krav på flexibilitet och social kompetens, vilket under kapitalismen innebär social disciplinering, blivit normen i allt fler av arbetsmarknadens sektorer.

Även om arbetarklassmän alltid varit exploaterade under kapitalismen så har stora delar av det vita manliga proletariatet i västvärlden kunnat lita på att få en relativt privilegierad ställning på arbetsmarknaden. Genom rollen som familjeförsörjare har även arbetarklassmännen kunnat utöva ekonomisk makt, om så bara inom den egna familjen.

Dessa privilegier har utgjort en viktig psykologisk lön och blivit en grundläggande byggsten i konstruerandet av en heteromaskulin identitet. Så visar det sig att de män som tjänar mindre än sina hustrur oftare drabbas av erektionsproblem.

När familjeförsörjarrollen urholkas och den insocialiserade manliga könsrollen allt oftare hamnar i direkt konflikt med arbetsmarknadens krav leder detta till könsrollsstress.

En rationell reaktion

Från vänster finns ofta en vilja att se tillväxten av reaktionära eller fascistiska rörelser inom arbetarklassen som en irrationell tendens där arbetare förleds att engagera sig mot sina objektiva intressen. Antifascistisk kamp blir därmed en sorts ideologisk dragkamp där det gäller för vänstern att förklara arbetarklassens intressen och samtidigt hindra fascister från att sprida propaganda.

En mer marginaliserad teoretisk position har i stället försökt spåra reaktionära tendenser till den vita västerländska arbetarklassens materiella villkor. Den typen av analys tar vanligtvis sin utgångspunkt i hur den imperialistiska världsordningen skapat det ekonomiska utrymmet för framväxten av en arbetararistokrati – det vill säga en starkt gynnad del av arbetarklassen – i de imperialistiska länderna och hur denna arbetararistokrati, bland annat genom välfärdsstaternas omfördelningspolitik, växt till att omfatta nästan hela den västerländska arbetande befolkningen. Socialdemokratin utgör arbetararistokratins normala politiska uttryck men fascismen är dess krisreaktion.

Jag tror att arbetararistokratin är en kategori som behöver könas. De imperialistiska superprofiterna omfördelas till arbetarklassen i väst men de omfördelas inte jämnt. Historiskt sett har de möjliggjort kärnfamiljen med en manlig familjeförsörjare.

Jag tror att arbetararistokratin är en kategori som behöver könas

Sociologen Maria Mies skriver i Patriarchy and Accumulation On A World Scale (2014) att det är de externa kolonierna och den ”interna kolonin”, kärnfamiljen, som räddat kapitalismen i väst.

Manliga vita arbetare har utsatts för exploatering och underordning på grund av sin klassposition. Som familjefäder, patriarker, husägare, bilägare har de samtidigt integrerats i systemet. Den psykologiska lön de tilldelats har fungerat som en systembevarande kraft.

Ekonomiska strukturförändringar och feminismens politiska framsteg har i vissa avseenden devalverat denna psykologiska lön. Diskrepansen mellan verkligheten och det i populärkulturen ständigt närvarande bakgrundsbruset av heteroromantisk propaganda skapar bitterhet.

Som Madfis forskning visat är gruppen vita män unikt dålig på att hantera personliga bakslag. När vi möter bakslag tenderar vi att skylla på allt och alla utom oss själva och våra personliga begränsningar.

Enligt en studie från Tyskland har de som anser att de i jämförelse med andra inte fått vad de förtjänar också mer rasistiska attityder till invandrare. Ju bittrare person, ju starkare rasistiska åsikter. Eftersom bitterheten uppkommer ur en vilja att försvara hotade privilegier utgör bitterheten grogrund för reaktionär politisk mobilisering.

Varför är de vita männen så kränkta? Varför hotar de kvinnor på internet, varför begår de masskjutningar och varför röstar de på Jimmie Åkesson?  De upplever att de riskerar att förlora något de blivit lovade.

Vad ska vi göra om denna tes stämmer? Vad händer med vår antifascistiska strategi om fascismen och rasismen inte är en sorts mentalt virus som borgarklassen smittat ner arbetarklassen med, utan i stället har en bred potentiell bas. Ska vi uppmana tjejer att sympatiligga med snubbar så att de inte röstar rasistiskt?

Ska vi uppmana tjejer att sympatiligga med snubbar så att de inte röstar rasistiskt?

Liksom andra som har diskuterat frågan, har jag inte heller några enkla lösningar att servera. Det enda hopp jag kan dela med mig av är den dialektiska materialismen. Människors politiska agerande följer inte mekaniskt av deras materiella omständigheter.

I ett inledande självbiografiskt kapitel i The Wages of Whiteness: Race and the Making of the American Working Class (2007) beskriver historikern David Roediger hur många av de mest uttalat rasistiska eleverna på hans high school några år senare var de starkaste anhängarna av medborgarrättsrörelsen. Även bland oss vita män finns inre motsättningar som kan ge upphov till andra politiska formationer. ”Ett delar sig i två — detta är en universell företeelse, och detta är dialektik.”

 

* I en tidigare version av texten stod det i bildtext att Anton Lundin Petterson vid attentatet i Trollhättan var iförd Star Wars-kostym. Kläderna är dock ingen regelrätt kostym, däremot ska Lundin Petterson enligt vittnesuppgifter ha sagt ”I am your father”, i en anspelning på Star Wars, samtidigt som han lät sig fotograferas på en selfie precis innan dådet  (reds. anm).