Stigen upp genom vitsippor, genom violer, genom tjärblomster och jungfrulin. Alltefter hur man valde sommaren. Snön hade också sin tid, men gjorde det svårare att ta sig upp. Och stenringen – domarringen – då förminskad under snön och nedsjunken till mindre makt.
Den har säkerligen skapats i sommartid då jorden villigare öppnade sig för gravar och fästen för stenmonument. Och många från byarna runtom kunde samlas här i tiden mellan sådd och skörd.
Nio stenar och jag brukar sitta länge och försöka uppleva de händelser och människor jag aldrig får möta. I min egen värld. Jag har sådant besvär med mannen som ibland står mitt i stenringen. Kan inte besluta hur hans dräkt egentligen ser ut. Före ryttarfolkens tid bar männen inga långa byxor. En kilt kanske och den broderade skjortan har funnits långt tillbaka och den borde vara hans. En mantel? Den svarta grova hatten som skydd mot vinterns kyla. Mockasiner och läderband kring benen.
Ibland tar den rödblonde mannen med sin häst till kullen. Står tätt intill hästens hals och de vänder båda bort blicken och ser ut mot fälten. Ser hjordar av hästar som rusar över gräsvidden med höjda huvuden och böljande manar. Ett oändligt fält med frodigt gräs och hästar i hundratal. En rikedom i hästar.
Mannen ler svagt och skäggstubben och det rödblonda håret känner jag igen. Gråblå ögon söker mina. Min far, min son. Men så många led emellan och någonstans vill jag inte att han är hövdingen som ligger under stenarna på kullen. Inte grymhetens man. Men fri från all denna makt. Slavens dräkt och slavens ansikte kan jag dock inte mana fram. Skuggorna döljer gestalterna. Hur var hans ansikte, hans kläder? Hans liv? Utanför det vackra leendet. Min far; min son?
Alla leden emellan. Tiden emellan mig och honom; så många liv, så många liv att leva. Smider svärdet, lagar kärrans hjul. Reparerar kanonlavetten och den tunga järnplogen. Skördar vetet och ber gudarna att vintern inte blir lång.
Kom du hem från de polska slätterna, de tyska städerna. efter all förödelsen? Om inte spelade det ingen roll för vävens längd om sonen ändå fanns kvar hemmavid. Länken som höll i långa kedjor om Den Stora Gudinnan så ville. Den Stora Gudinnan. Guden som härskade i de stora krigens tid vill vi inte veta av.
Min frände. Som stannade här på kullen ibland för tretusen år sedan. Och jag undrar över mycket. Över honom som inte längre finns. Hans språk; hade jag kunnat förstå det urgamla språket om vi mötts?
Min trakt och min frände men språket är ursprungets och slöjor dras för så att mannen på kullen frågar mig utan hopp om svar. Tidsresenären en främling.
Han som levde här glider undan in i sitt samhälle. Sitt så grymma samhälle och svärdet kommer emellan oss. Straffet och den snabba och allestädes närvarande döden.
Döden för den uppstudsigen trälen, döden i festrusets slagsmål, döden i vildskogen för det oönskade barnet. Hungerdöden när vintern var lång och höstens skörd alltför tunn. Offerdöden när gudarna så önskade. Eller ledaren i byn kände utmaningens hot.
Så har vi tolkat det länge sedan förflutna. Indoeuropéer är organiserade så i sina grymma hierarkier. Det ärvda samhälle jag återvänder till när jag lämnar kullen och nuet härskar. Döden inte så snabb längre här hos oss. Men mycket annat sig likt.
Mannen med sitt vackra leende? Eller drömmer jag och det leendet var omöjligt då? Går i nutid ibland att nå; sällsynt och fångar mitt hjärta.
Samhället ömsar skinn, kärnan lever vidare men vissa utanverk har mildrats och kanske visar vi mer barmhärtighet mot medmänniskor i dagens verklighet. Vi hänger inga mänskliga offer i ekarna för att blidka gudarna.
Skräcken i vår tid och vårt land mer undanglidande. Svårbeskrivbar.
Mannen på kullen rider bort på sin häst och hälsar ett återseende och jag skall försöka tro att hans livslycka var genuin där i ursprungslandet. Djupare och starkare än vår. Men hans tid var kort och fasan i gudarnas och vargarnas vilda marker den obarmhärtiga bakgrunden.
