Jag har svårt att förstå varför en del kvinnor är så väldigt intresserade av människor. Själv tycker jag att visst är människor intressanta! Men ibland är det faktiskt skönt att koppla av och liksom släcka ner människointresset och koppla på något helt annat, till exempel musik. Men det ska vara utan sång så man slipper den mänskliga rösten. Sångarna sjunger ju mest om relationer, något som man blir övermätt på ibland.
När jag var ung köpte jag mycket jazzskivor, men aldrig med sång. Det tyckte jag var slöseri, för sången dränkte de andra instrumenten, och jag ville ha valuta för pengarna. Var det en skiva med Billie Holiday så överröstade hon musikerna med sina eviga klagovisor om dåliga relationer.
Hon hade oftast utmärkta musiker i orkestern, som hon överröstade, till exempel pianisten Teddy Wilson och tenoristen Lester Young. Då köpte jag hellre en skiva med bara dem, så fick jag mer för pengarna.

Ibland är det skönt att dumpa människorna och läsa tidskriften Allt om vetenskap som handlar om fjärran galaxer, Cernreaktorn och gnuernas vandringar. Ibland står det också om robotar, som väl också får räknas som en sorts människor, men ändå inte är så där påträngande mänskliga som riktiga människor. De har inte en massa problem som de ältar och analyserar och vill ha förståelse för.
Ibland kan man lösa deras problem med KBT, vilket är trendigt just nu. Eller med vanlig mänsklig medkänsla, som ofta är det effektivaste, eller med piller som kan fungera om man tror på dem och de smakar illa. Folk brukar tro mer på mediciner som kostar mycket och är äckliga. Men det är en osäker metod, liksom allt som har med det känsliga mänskliga psyket att göra.

Nej, då är robotar enklare. Deras problem kan man lösa med skiftnycklar. Dessutom finns det manualer som alltid är mycket svårbegripliga, men i alla fall begripligare än Lacan. Manualerna brukar börja med att man gratuleras till att man köpt just denna robot – Gratulerar till inköpet av din nya hemmarobot som du kommer att få stor glädje av! – och det får man säkert när man kopplat alla sladdar rätt. Vilket är svårt, men ändå lättare än Lacan.
I värnplikten lärde jag mig en mer handfast problemlösningsmetod. Jag hade hand om en telefon när vi var på manöver, där jag skulle rapportera om olika flygplan. Det var ingen mobil, det fanns inte på den tiden, utan någon sorts fälttelefon. Den fungerade ofta inte alls. Då sparkade jag till den lätt, och då brukade det gå.

Men man kan inte sparka på folk som har problem, även om man har stor lust när de ältar hur synd det är om dem.
En annan fördel med robotar är att de inte blir utbrända, om inte en propp har gått. Då byter man den, och vips lyser den grönt. Inte heller har de elallergi.
Apparater är begripliga på ett mer rejält sätt än människor. Vet man hur de fungerar, till exempel brödrostar, så vet man. Men människor är så komplicerade och självupptagna. Deras problem bottnar ofta i en svår barndom, vilket också skiljer dem från robotar, vars barndom utspelade sig på verkstadsgolvet.

Brödrostar babblar inte heller om sig själva. Det vore hemskt, tycker man när man går ut i köket på morgonen för att få litet lugn och ro och koppla av från hustrun, om hon nu hör till den morgonpigga pratsamma sorten. Det gör inte min fru, men jag har hört talas om sådana fruar. En del män, föreställer jag mig (och givetvis även kvinnor med självupptagna makar!), går då ut i köket för att koppla av från det mänskliga medan brödet långsamt rostas.
Tänk vad hemskt det vore om brödrosten babblade hela tiden om sina trassliga relationer till mikrougnen, för att inte tala om vad mikrougnen skulle älta.
– Ja, det ska gudarna veta att det är verkligen inte lätt att vara mikrougn, i dessa dagar etc etc.
Jag kan lugnt säga att, jag är glad, ja, tacksam, att mikrougnen är tyst på morgonen. Att kylskåpet brummar lite svagt, är bara trevligt. Det pratar i alla fall inte.