Po Tidholm skriver i sin nyutkomna essä Läget i landet: 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror om hur det finns en förundran i det urbana samhället över att landsbygden fortfarande finns kvar.
Självsäkra ekonomer har de senaste decennierna fått hoppa mellan debattprogrammen för att pedagogiskt läxa upp några representativa glesbygdianer om varför det vore samhällsekonomiskt självmord att låta hela Sverige – inklusive dess ”skräpytor”, som handelsprofessorn Kjell A. Nordström till exempel definierat Värmland som – leva.

Landsbygden ses som ett passerat evolutionärt stadium. I Läget i landet läser vi: ”Människan gick på alla fyra, reste sig, vandrande ut ur skogen, uppfann plogen, förtätade sina boendemiljöer, skapade städer och startade juicebarer. Och människan såg att det var gott”.
Den här beskrivningen har haft god draghjälp från politiskt håll. Fredrik Reinfeldt sa det gärna rätt ut: Industriproduktionen i Sverige är borta.

I det post-evolutionära landsbyggssamhället exporterar vi ”Icona Pop, IT och upplevelser”, som Tidholm uttrycker det.
Men faktum är att tillverkningsindustrin är den näst största i landet och sysselsätter ungefär 600 000 människor. Faktum är också – som till exempel Clartés Mikael Nyberg ofta påpekat – att den ”nya” tjänstesektorn till sin utformning påminner lika mycket om vilken gammal hederlig löpande band-produktion som helst (fast med villkor från pre-arbetarrörelsen-stadiet).

Även Mats Jonsson ställer, i sin nya självbiografiska serieroman Nya Norrland, frågan om var Sveriges välstånd uppkommer och sedan tar vägen. Trots att sågen i Jonssons hemkommun i Bollstabruk ”äter träd och skiter pengar” är det ändå bara en bråkdel av värdet som återvänder till regionen.
Det postnedläggningsapokalyptiska samhället är kanske inte här än – vilket både Tidholm och Jonsson understryker – men samtidigt verkar möjligheterna att påverka utvecklingen kraftigt kringskurna. Marknadsför dig eller dö, avfolkningskommunjävel, är i stället devisen.

Läget i landet är en kort, lättläst, informativ och välskriven text men den politiska analysen skulle må bra av att konkretiseras. ”Sverige fungerar utmärkt, bara inte överallt” säger Tidholm och vill inte ”politisera detta i onödan”. Det är en motsägelsefull hållning eftersom han samtidigt redogör för hur EU-satsningar, New Public Management och begränsade möjligheter till att föra en nationell (eller för den delen regional) politik på många områden fortsätter att underblåsa kapitalets hoppsasteg mellan mest lönsamma – men krympande – isblock.
Aforismer som att det är ”människorna som ska avgöra [om alla platser ska överleva], inte marknaden och politiken som ska se till att det är möjligt” lämnar snarare fältet öppet för Kjell A. Nordströms laissez faire-urbanism.