Nyheter/Utrikes 08 maj, 2021

Marxisterna om populära penningteorin: ”MMT säger att vi bara kan lösa våra problem med hjälp av pengar”

Debatten mellan MMT:are och marxister har blivit allt hätskare det senaste året. För att få ett marxistiskt perspektiv på frågorna om centralbankens makt, under­skotten och pengarnas väsen talade Flamman med national­ekonomerna Kostas Lapavitsas och Nicolás Águila.

Den ekonomiska teorin Modern Monetary Theory (MMT) har firat stora triumfer de senaste åren, inte minst genom ekonomen Stephanie Kelton och hennes bok Underskottsmyten. I en intervju i Flamman nummer 1/2021 beskrev hon grunddragen i teorin. Den gör gällande att ”monetärt suveräna” stater, som belånar sig i sin egen valuta, inte behöver oroa sig för budgetunderskott utan kan finansiera sina utgifter genom att trycka pengar, så länge inflationen inte går upp. För många har flera av teorins grundantaganden bekräftats av det senaste årets monetära och ekonomisk-politiska vändning i flera länder, inte minst i USA. Andra är dock inte övertygade av resonemanget och menar att teorin är för ytlig för att kunna appliceras på alla länder. Framför allt har MMT:are fått kritik från marxistiskt håll för dess syn på hur pengar uppstår och hur de fungerar i en kapitalistisk värld. Ett av de mest substantiella marxistiska inläggen i denna debatt har gjorts av Kostas Lapavitsas, nationalekonom på universitetet SOAS i London, och Nicolás Águila, verksam vid institutet CIEPP i Buenos Aires. I en exklusiv intervju med Flamman presenterar de sin syn på MMT.

Det senaste året har MMT fått ett genombrott, främst i den anglosaxiska världen, men också på andra håll. Demokraterna i USA struntar nu i budgetunderskottet och en av MMT:s viktigaste förespråkare, Stephanie Kelton, är nu rådgivare åt kongressledamöter. Har MMT:s teser bekräftats av denna kris?

Kostas Lapavitsas: Jag noterar att Joe Biden just meddelade att han kommer att höja skatterna för de rika. Vi får se hur det utvecklar sig, men det låter inte direkt som MMT… Det är sant att MMT har haft enorma framgångar i debatten, och det måste man erkänna. Men vi måste vara försiktiga med vad vi menar med att något bekräftas. Alla har länge känt till att staten kan trycka pengar för att finansiera sina utgifter, och att det kan göras utan att det nödvändigtvis leder till inflation, beroende på andra omständigheter. Det fanns merkantilister som argumenterade för detta för 200 år sedan. Det som är riktigt intressant och som behöver förklaras är varför centralbankerna har fått en så stark roll de senaste årtiondena. Och MMT kan inte förklara det i strukturella termer, för det är en teori som hävdas hålla i alla lägen. I praktiken har centralbanken fått en otrolig ställning. Det har att göra med den finansialiserade kapitalismen och dess utveckling, och det krävs en marxistisk analys för att förstå det. Men bortsett från det är frågan om centralbanken kan fortsätta att spela denna roll utan att förändra sina åtgärder, vilket är vad MMT tycks hävda att den kan. Den frågan är fortfarande obesvarad. Frågan är mycket komplexare än vad MMT kan hantera. För det första håller USA på att höja skatterna, så det är inte så att de bara spenderar nytryckta pengar. För det andra innebär denna politik att räntan sänks till nästan noll. Men man kan inte ignorera de negativa konsekvenserna av denna politik, vilket MMT gör – vi lever mitt i dem! Aktiemarknaden har slagit rekord, explosionen av kapitalflöden över världen sker rakt framför näsan på oss. Skuldackumulationen som drivs på av denna politik är enorm över hela världen. Det är en extremt viktig del av det som just nu händer och MMT bryr sig inte om det, eller har i alla fall inget kreativt att säga om det. Denna fråga kommer vi att behöva hantera framöver.

Nicolás Águila: MMT har helt klart bidragit till att flytta debattens fokus bort från oro för underskott och till inflation i stället. Men i vilken utsträckning den nuvarande politiken stämmer överens med MMT bestrids av många, till och med av dem själva. Stephanie Kelton skrev till exempel nyligen en artikel i New York Times där hon uppmanade Biden att spendera mer och snabbare genom att trycka pengar i stället för att beskatta. Vissa Demokrater säger dessutom att denna utgiftsnivå bara är möjlig på grund av den låga räntan. Det är inte vad MMT säger. På utgiftssidan överensstämmer politiken inte heller med MMT, eftersom det inte är tal om någon jobbgaranti, i alla fall inte vad jag känner till, eller om att investera i grön omställning – det kanske talas lite om det, men inte på det sätt som MMT föreslår. Jag tror inte heller att en kris kan bekräfta eller vederlägga en teori. Antingen har man en koherent förklaring av saker och ting eller så har man inte det. Om man lägger fram en teori som är inkonsekvent – som den neoklassiska, eller, enligt mig, MMT – kommer en kris inte att bevisa att man har rätt. Kanske på kort sikt, men det räcker inte.

Ni två har tillsammans skrivit en av de mest substantiella kritiska artiklarna om MMT ur ett marxistiskt perspektiv. Vilka är era huvudsakliga invändningar mot MMT?

KL: Jag vill börja med att framhålla att vi är överens om ganska mycket. Marxism och MMT är båda kritiska till mainstream-ekonomiska teorier. MMT är i grunden en modern variant av den radikala, anti-kvantitativa monetära penningteorin som har funnit i 200 år. Marxism är också en variant av denna tradition. Så vi delar mycket i synen på pengar, krediter och vad som driver ekonomin. Jag vill framhålla detta för folk kan bli förvirrade. Det faktum att vi delar detta förklarar varför personer som är kritiska till kapitalismen kan gå mellan dessa teorier. Men det finns viktiga skillnader, och de sträcker sig också långt tillbaka. De är inte nya, för MMT är inte nytt. Den viktigaste skillnaden har att göra med vad pengar är, och det är ingen liten fråga. Folk kan lätt tro att det bara är en grupp akademiker som bråkar om antik historia eller abstrakta idéer. Det är inte alls fallet. I grunden är problemet detta: MMT hävdar, liksom andra chartalistiska teorier, att pengar uppstår utanför marknaden, att de skapas av staten. Marxismen, däremot, hävdar att pengar uppstår på marknaden: det är en oplanerad och oavsiktlig konsekvens av det spontana varuutbytet. Skillnaden mellan dessa synsätt är enormt viktig. För i praktiken påstår MMT att pengar är fundamentalt för den mänskliga existensen. Den säger att vi bara kan lösa våra problem med hjälp av pengar. Pengar blir därför en nödvändig del av vårt förhållande till naturen, pengar är det sätt på vilket vi hanterar oförutsägbarhet, det sätt vi interagerar med andra människor på. För marxism är det inte fallet. Pengar är ett nödvändigt men sekundärt fenomen för oss, de kan också ges en marginell roll i mänskliga samhällen. De är ett resultat av varuutbytet, och om varuutbytet blir mindre viktigt i ett samhälle blir också pengar mindre viktiga. Detta är en viktig skillnad. Det handlar om hur man ser på social förändring, pengars roll, samhället, mellanmänskliga relationer och mänsklighetens förhållande till naturen. För oss är pengar en produkt av marknadsutbytet. Om marknaden får en mindre viktig roll kommer även pengar att få det. Man behöver inte pengar för att hantera de flesta av samhällets problem. Ett socialistiskt samhälle kommer inte nödvändigtvis att hantera dem genom pengar.

NA: Detta är en viktig aspekt. Den visar på hur olika förståelse av kapitalism vi har. För MMT är pengar en räkneenhet som pådyvlas oss av en central myndighet och har existerat i 4 000 år. Vi marxister erkänner att det fanns räkneenheter i förkapitalistiska samhällen. Men vi menar att pengar i egentlig mening först uppstod i och med kapitalismen, eftersom pengar är vårt samhälles sätt att koppla samman olika aktörer och varor. I tidigare samhällen fanns inte det behovet eftersom det fanns en centralplanerare som bestämde vem som skulle producera vad och fördelade det bruksvärde som människor behövde för att reproducera sig själva. I vårt samhälle finns ingen sådan instans. Ingen säger åt någon annan vad hen ska producera, så vi behöver marknaden. Och det gör att varornas värde behöver ett sätt att låta sitt värde komma till uttryck på – detta är pengarnas, den ”universella ekvivalentens” roll. För oss är pengars viktigaste funktion den som universell ekvivalent. Räkneenheten är bara en av pengars olika funktioner. Av detta skäl uppstår pengar utan statens eller någon annan instans inblandning. Staten spelar så klart en roll, den kan bestämma vad räkneenheten ska vara, den ger ut krediter, men den spelar ingen roll i pengars uppkomst eller för några av dess funktioner. Detta är viktigt. För oss är pengar något som är unikt för kapitalism, för MMT är det inte det.

KL: Det stämmer, och jag kan lägga till två punkter. Den första är att om man analyserar pengar ur ett marxistiskt perspektiv i stället för ett MMT-perspektiv kommer man att kunna säga något om pengar på den globala nivån. Enligt marxistisk teori skiljer sig pengars form och funktionssätt på nationell och global nivå, för den nationella marknaden är inte densamma som världsmarknaden. För oss är detta två väldigt olika monetära operationsområden. Världspengar, det vill säga den globala reservvalutan, som också används för att göra betalningar, är väldigt viktiga i marxistisk teori. Historiskt var detta guld, sedan blev det olika typer av nationella valutor, såsom det brittiska pundet under en period, och nu är det dollarn. Denna form av pengar är av avgörande betydelse för hur kapitalismen fungerar globalt. Den är inte nationell, den opererar bortom nationalstatens hägn och har sin egen logik. Ingen vet detta bättre än utvecklingsländer. För så fort man börjar analysera pengar inser man det finns en hierarki av pengar – alla pengar är inte likadana. Pengar är så klart pengar, men dollarn är en sak och den indiska rupiern en annan. Utvecklingsländer vet mycket väl vad denna hierarki innebär och vad det innebär att inte ha dollar. De vet att det är ett verktyg för imperialistisk makt och de vet att det MMT förespråkar inte kan göras i ett utvecklingsland, på grund av deras underordnade position i det globala systemet. För marxister är detta uppenbart och det stämmer överens med vår teori. MMT har enorma problem att övertyga på denna punkt. Det är ingen slump, det beror på den ontologiska synen på pengar som vi talade om. Jag vill framhålla detta, för folk kan få för sig att detta är en gammal och irrelevant debatt. Orsaken till att MMT har svårigheter med den globala nivån är de antaganden som de gör om hur pengar fungerar.

Den andra punkten är att för oss marxister är makten över pengar en väldigt viktig aspekt av vad staten kan göra – den skapar inte pengar, men den styr över dess flöde genom fiatpengar (pengar vars värde inte är kopplat till en metall som guld, reds. anm.). Men det betyder inte att denna makt är obegränsad eller att staten inte behöver göra något annat. För oss är beskattning viktigt eftersom det är så man anskaffar reella resurser. Skatter är inte bara ett sätt att få pengar att cirkulera, som MMT hävdar. Och för det andra är skatter viktiga för kontrollen av ekonomin och omfördelning. Radikal progressiv politik måste innehålla skattereformer och beskattning av de rika som centrala beståndsdelar. Jag är rädd att Joe Biden, som just föreslagit att man ska beskatta de rika, är mer radikal än MMT:arna för tillfället… Jag skämtar, men inte uteslutande.

NA: Jag vill lägga till en punkt angående världspengar och dess betydelse för monetär suveränitet. För MMT är monetär suveränitet ett val. Stater väljer att införa tvingande begränsningar på sig själva, vilket gör att de inte är suveräna. Men om man ser kapitalism som ett globalt fenomen är det uppenbart att monetär suveränitet inte alls är ett val utan en strukturell begränsning. Man behöver världspengar för att köpa det man behöver på världsmarknaden. Och man kan inte trycka pengar för att göra det. Man behöver dollar. Det är en begränsning, och det är väldigt tydligt att det är det största problemet för utvecklingsländer. För det tvingar också sådana länder att rikta sin interna produktion mot export, vilket gör dem sårbara för internationella kapitalflöden.

Om man kunde trycka pengar för att köpa reella resurser skulle det förbättra situationen för människor utan att man förändrar produktionsstrukturen i grunden. Man skulle i princip behålla det rådande systemet intakt och förbättra distributionen något. Men ur ett marxistiskt perspektiv går det inte att göra. Produktion och distribution är inte åtskilda, de är organiskt sammanlänkande. Så för att förändra detta krävs mer radikal förändring än att bara köpa till sig resurser från någon och ge dem till någon annan. Man måste förändra strukturen i samhällets produktions- och distributionssystems i grunden.

Jag är inte säker på att MMT:are som arbetar med utvecklingsländer, som Fadhel Kaboub, ser monetär suveränitet som enbart ett val. Men vilka är i praktiken de största hindren för att utvecklingsländer ska kunna använda sig av MMT?

KL: MMT:are har först på senare tid börjat bli medvetna om svårigheterna med att utsträcka deras analys till utvecklingsländer. Historiskt har teorin mest varit fokuserad på USA. Men att vara medveten om ett problem betyder inte att man kan lösa det. Och jag tror att det är olösligt. När de tränger djupare in i det kommer de att inse problemen med att säga att man kan finansiera offentliga utgifter med att trycka inhemska pengar. Ett sätt att göra detta, och det är ett välkänt fenomen i makroekonomi, är att hävda att man bara behöver införa en flytande växelkurs. Argumentet är att om man har det kan man separera skapandet av pengar och finansiera utgifterna med egna pengar. Visst, testa att göra det i ett utvecklingsland i tio minuter och se vad som händer. Du kommer att utlösa en valutakris. Det är så det fungerar, därav behovet av dollar. Om man börjar bete sig som om det globala systemet inte existerar och låter växelkursen flyta kommer den att hamna under tryck, och därmed hamnar den inhemska ekonomin under tryck. Det kommer att leda till enorm förstörelse. Karl Marx sade för länge sedan att den kapitalistiska klassen står inför valet mellan att balansera det inhemska cirkulationsbehovet med det internationella. Och när det händer vinner alltid den internationella nivån, för den kapitalistiska klassen vill alltid positionera sig globalt. Detta sker även i dag. För att behålla sin position i det globala systemet måste man anpassa sig efter dess behov. Man måste följa dollarns diktat och anpassa sin monetära politik efter den. Detta är i praktiken vad man gör som finansminister i ett utvecklingsland i dag. Jag kan också formulera det så här: om USA är monetärt suveränt – vilket vi kan erkänna att de är, även om det också går att diskutera – så är det anledningen till att Tanzania inte är suveränt. Suveränitet är inte något som sprids över världen. Om man har en hierarki innebär det att länderna i toppen gör dem på botten mindre suveräna. Detta brukade tidigare kallas för imperialism. Idén att monetär suveränitet kan spridas på ett jämnt och homogent sätt över världen är absurd. Den kapitalistiska världen är strukturerad och hierarkisk, och det reflekteras i pengarna. Detta är klass, det är så klass framträder i monetära angelägenheter, och MMT skulle bli bättre om de började erkänna det.

NA: I flera artiklar av MMT:are definierar de monetär suveränitet som fyra kriterier som alla är politiska val. Så jo, monetär suveränitet är ett politiskt val i deras ögon. Men om det finns arbeten som argumenterar för motsatsen så är det jättebra, och det faktum att de seriöst behandlar frågan om utvecklingsländer gynnar oss alla.

MMT säger alltså att den enda begränsningen är reella resurser. Det största problemet för utvecklingsländer är dock att de behöver öka sina reella resurser, det är inte en begränsning. Det kräver att man importerar och ökar sina utländska valutareserver. Om man inte har en teori för hur man ska föröka sina reella resurser, utan bara för hur man ska fördela de få som finns i utvecklingsländer, så räcker det inte.

Att döma av den ganska hätska debatten mellan marxister och MMT:are kan man lätt få intrycket att de två teorierna är helt inkompatibla. Finns det inget utrymme alls för att kombinera, säg, en chartalistisk förståelse av pengar med en marxistisk värde- och exploateringsteori?

KL: Chartalism är inkompatibel med marxism av de ontologiska anledningar som vi har diskuterat. Det är fundamentalt. Det är en helt annan syn på vad pengar är. Med det sagt så betyder det inte att marxism och MMT inte kan vara på samma sida när det handlar om att göra motstånd mot mainstream-teorier och -politik, eller om att skapa en enad front i fråga om arbetares levnadsförhållanden. Man behöver inte hålla med varandra om allt, så länge man vet vad det är man inte är överens om. Vi skrev inte vår artikel som fiender till MMT, vi skrev för att klargöra vad vi anser är fundamentalt annorlunda med marxism. Det betyder inte att vi befinner oss i krig med MMT-ekonomer, eller att vi inte erkänner deras bidrag. Det är en debatt på samma planhalva i många viktiga frågor, det är inte en debatt mellan motståndare. Även om våra grundläggande positioner är teoretiskt inkompatibla.

NA: Jag är inte säker på att det har varit så mycket debatt. Att förolämpa varandra på Twitter är inte riktigt en debatt. Jag tycker att vi saknar en seriös debatt mellan de två traditionerna och vi har försökt bidra till att åtgärda det. Men det finns fortfarande mycket som behöver avhandlas, och det vore bra om folk kunde sluta vara barnsliga och börja diskutera på ett ärligt sätt.

Jag tror också att teorierna är inkompatibla, och jag tycker till och med att det vore ett steg i fel riktning för båda traditionerna om de skulle börja inspireras av varandra. Vi måste ta till oss av deras kritik av oss, och de skulle kunna ta till sig av vår kritik av dem. Och båda sidor borde hantera kritiken på ett seriöst sätt inom respektive teoribildning. Det skulle leda till mer konsekventa svar än att bara säga: ”Jag är teoretiskt marxist men politiskt MMT:are”. Det är inkonsekvent. Det är bättre att stå för sin teori.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 22 mars, 2024

Lokalbor och samer gör motstånd mot ny gruvpolitik

Bluelake Minerals planerade gruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby är ett av de projekt som kan komma att få ett snabbt tillstånd av EU:s nya mineralpolitik. De tre dagbrotten och övriga anläggningar kommer att omfatta ett område som är lika stort som Stockholms innerstad. Foto: Erland Segerstedt.

I december beslutade EU att öka utvinningen av kritiska metaller som behövs för omställningen, samtidigt som Tidöpartierna vill bjuda in stora gruvbolag till Sverige. Men den nya jakten på fyndigheter skapar också konflikter.

Myrviken, Österåsen, Västeråsen, Möckelåsen, Skallböle, Böle – de små byarna avlöser varandra i snabb följd. En del består bara av ett tiotal hus. Några är större, och i Myrviken finns affär och skola. Just nu ligger snön mer än halvmeterdjup, men de öppna fälten visar att det bedrivs jordbruk i bygden. Åt ena hållet skymtar man ibland en bit av Storsjön. När vi kommer ut ur ett skogsparti uppenbarar sig Oviksfjällens mjukt rundade former åt andra hållet.

Inget skvallrar om att området på kort tid har blivit ett hett område i jakten på ämnen som vanadin, molybden, nickel och kanske även uran. Sedan nya undersökningstillstånd beviljats under förra året är det inmutade området 1,5 kvadratmil stort. Det bolag som kommit längst i planerna är australiska Aura Energy. De siktar på att i sommar lämna in en ansökan om att etablera ett dagbrott där man i ett första skede vill bryta 42 miljoner ton malm. Det är väsentligt mer än vad som utvanns i Falu koppargruva under dess månghundraåriga livstid.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.