Nyheter/Utrikes 08 maj, 2021

Marxisterna om populära penningteorin: ”MMT säger att vi bara kan lösa våra problem med hjälp av pengar”

Debatten mellan MMT:are och marxister har blivit allt hätskare det senaste året. För att få ett marxistiskt perspektiv på frågorna om centralbankens makt, under­skotten och pengarnas väsen talade Flamman med national­ekonomerna Kostas Lapavitsas och Nicolás Águila.

Den ekonomiska teorin Modern Monetary Theory (MMT) har firat stora triumfer de senaste åren, inte minst genom ekonomen Stephanie Kelton och hennes bok Underskottsmyten. I en intervju i Flamman nummer 1/2021 beskrev hon grunddragen i teorin. Den gör gällande att ”monetärt suveräna” stater, som belånar sig i sin egen valuta, inte behöver oroa sig för budgetunderskott utan kan finansiera sina utgifter genom att trycka pengar, så länge inflationen inte går upp. För många har flera av teorins grundantaganden bekräftats av det senaste årets monetära och ekonomisk-politiska vändning i flera länder, inte minst i USA. Andra är dock inte övertygade av resonemanget och menar att teorin är för ytlig för att kunna appliceras på alla länder. Framför allt har MMT:are fått kritik från marxistiskt håll för dess syn på hur pengar uppstår och hur de fungerar i en kapitalistisk värld. Ett av de mest substantiella marxistiska inläggen i denna debatt har gjorts av Kostas Lapavitsas, nationalekonom på universitetet SOAS i London, och Nicolás Águila, verksam vid institutet CIEPP i Buenos Aires. I en exklusiv intervju med Flamman presenterar de sin syn på MMT.

Det senaste året har MMT fått ett genombrott, främst i den anglosaxiska världen, men också på andra håll. Demokraterna i USA struntar nu i budgetunderskottet och en av MMT:s viktigaste förespråkare, Stephanie Kelton, är nu rådgivare åt kongressledamöter. Har MMT:s teser bekräftats av denna kris?

Kostas Lapavitsas: Jag noterar att Joe Biden just meddelade att han kommer att höja skatterna för de rika. Vi får se hur det utvecklar sig, men det låter inte direkt som MMT… Det är sant att MMT har haft enorma framgångar i debatten, och det måste man erkänna. Men vi måste vara försiktiga med vad vi menar med att något bekräftas. Alla har länge känt till att staten kan trycka pengar för att finansiera sina utgifter, och att det kan göras utan att det nödvändigtvis leder till inflation, beroende på andra omständigheter. Det fanns merkantilister som argumenterade för detta för 200 år sedan. Det som är riktigt intressant och som behöver förklaras är varför centralbankerna har fått en så stark roll de senaste årtiondena. Och MMT kan inte förklara det i strukturella termer, för det är en teori som hävdas hålla i alla lägen. I praktiken har centralbanken fått en otrolig ställning. Det har att göra med den finansialiserade kapitalismen och dess utveckling, och det krävs en marxistisk analys för att förstå det. Men bortsett från det är frågan om centralbanken kan fortsätta att spela denna roll utan att förändra sina åtgärder, vilket är vad MMT tycks hävda att den kan. Den frågan är fortfarande obesvarad. Frågan är mycket komplexare än vad MMT kan hantera. För det första håller USA på att höja skatterna, så det är inte så att de bara spenderar nytryckta pengar. För det andra innebär denna politik att räntan sänks till nästan noll. Men man kan inte ignorera de negativa konsekvenserna av denna politik, vilket MMT gör – vi lever mitt i dem! Aktiemarknaden har slagit rekord, explosionen av kapitalflöden över världen sker rakt framför näsan på oss. Skuldackumulationen som drivs på av denna politik är enorm över hela världen. Det är en extremt viktig del av det som just nu händer och MMT bryr sig inte om det, eller har i alla fall inget kreativt att säga om det. Denna fråga kommer vi att behöva hantera framöver.

Nicolás Águila: MMT har helt klart bidragit till att flytta debattens fokus bort från oro för underskott och till inflation i stället. Men i vilken utsträckning den nuvarande politiken stämmer överens med MMT bestrids av många, till och med av dem själva. Stephanie Kelton skrev till exempel nyligen en artikel i New York Times där hon uppmanade Biden att spendera mer och snabbare genom att trycka pengar i stället för att beskatta. Vissa Demokrater säger dessutom att denna utgiftsnivå bara är möjlig på grund av den låga räntan. Det är inte vad MMT säger. På utgiftssidan överensstämmer politiken inte heller med MMT, eftersom det inte är tal om någon jobbgaranti, i alla fall inte vad jag känner till, eller om att investera i grön omställning – det kanske talas lite om det, men inte på det sätt som MMT föreslår. Jag tror inte heller att en kris kan bekräfta eller vederlägga en teori. Antingen har man en koherent förklaring av saker och ting eller så har man inte det. Om man lägger fram en teori som är inkonsekvent – som den neoklassiska, eller, enligt mig, MMT – kommer en kris inte att bevisa att man har rätt. Kanske på kort sikt, men det räcker inte.

Ni två har tillsammans skrivit en av de mest substantiella kritiska artiklarna om MMT ur ett marxistiskt perspektiv. Vilka är era huvudsakliga invändningar mot MMT?

KL: Jag vill börja med att framhålla att vi är överens om ganska mycket. Marxism och MMT är båda kritiska till mainstream-ekonomiska teorier. MMT är i grunden en modern variant av den radikala, anti-kvantitativa monetära penningteorin som har funnit i 200 år. Marxism är också en variant av denna tradition. Så vi delar mycket i synen på pengar, krediter och vad som driver ekonomin. Jag vill framhålla detta för folk kan bli förvirrade. Det faktum att vi delar detta förklarar varför personer som är kritiska till kapitalismen kan gå mellan dessa teorier. Men det finns viktiga skillnader, och de sträcker sig också långt tillbaka. De är inte nya, för MMT är inte nytt. Den viktigaste skillnaden har att göra med vad pengar är, och det är ingen liten fråga. Folk kan lätt tro att det bara är en grupp akademiker som bråkar om antik historia eller abstrakta idéer. Det är inte alls fallet. I grunden är problemet detta: MMT hävdar, liksom andra chartalistiska teorier, att pengar uppstår utanför marknaden, att de skapas av staten. Marxismen, däremot, hävdar att pengar uppstår på marknaden: det är en oplanerad och oavsiktlig konsekvens av det spontana varuutbytet. Skillnaden mellan dessa synsätt är enormt viktig. För i praktiken påstår MMT att pengar är fundamentalt för den mänskliga existensen. Den säger att vi bara kan lösa våra problem med hjälp av pengar. Pengar blir därför en nödvändig del av vårt förhållande till naturen, pengar är det sätt på vilket vi hanterar oförutsägbarhet, det sätt vi interagerar med andra människor på. För marxism är det inte fallet. Pengar är ett nödvändigt men sekundärt fenomen för oss, de kan också ges en marginell roll i mänskliga samhällen. De är ett resultat av varuutbytet, och om varuutbytet blir mindre viktigt i ett samhälle blir också pengar mindre viktiga. Detta är en viktig skillnad. Det handlar om hur man ser på social förändring, pengars roll, samhället, mellanmänskliga relationer och mänsklighetens förhållande till naturen. För oss är pengar en produkt av marknadsutbytet. Om marknaden får en mindre viktig roll kommer även pengar att få det. Man behöver inte pengar för att hantera de flesta av samhällets problem. Ett socialistiskt samhälle kommer inte nödvändigtvis att hantera dem genom pengar.

NA: Detta är en viktig aspekt. Den visar på hur olika förståelse av kapitalism vi har. För MMT är pengar en räkneenhet som pådyvlas oss av en central myndighet och har existerat i 4 000 år. Vi marxister erkänner att det fanns räkneenheter i förkapitalistiska samhällen. Men vi menar att pengar i egentlig mening först uppstod i och med kapitalismen, eftersom pengar är vårt samhälles sätt att koppla samman olika aktörer och varor. I tidigare samhällen fanns inte det behovet eftersom det fanns en centralplanerare som bestämde vem som skulle producera vad och fördelade det bruksvärde som människor behövde för att reproducera sig själva. I vårt samhälle finns ingen sådan instans. Ingen säger åt någon annan vad hen ska producera, så vi behöver marknaden. Och det gör att varornas värde behöver ett sätt att låta sitt värde komma till uttryck på – detta är pengarnas, den ”universella ekvivalentens” roll. För oss är pengars viktigaste funktion den som universell ekvivalent. Räkneenheten är bara en av pengars olika funktioner. Av detta skäl uppstår pengar utan statens eller någon annan instans inblandning. Staten spelar så klart en roll, den kan bestämma vad räkneenheten ska vara, den ger ut krediter, men den spelar ingen roll i pengars uppkomst eller för några av dess funktioner. Detta är viktigt. För oss är pengar något som är unikt för kapitalism, för MMT är det inte det.

KL: Det stämmer, och jag kan lägga till två punkter. Den första är att om man analyserar pengar ur ett marxistiskt perspektiv i stället för ett MMT-perspektiv kommer man att kunna säga något om pengar på den globala nivån. Enligt marxistisk teori skiljer sig pengars form och funktionssätt på nationell och global nivå, för den nationella marknaden är inte densamma som världsmarknaden. För oss är detta två väldigt olika monetära operationsområden. Världspengar, det vill säga den globala reservvalutan, som också används för att göra betalningar, är väldigt viktiga i marxistisk teori. Historiskt var detta guld, sedan blev det olika typer av nationella valutor, såsom det brittiska pundet under en period, och nu är det dollarn. Denna form av pengar är av avgörande betydelse för hur kapitalismen fungerar globalt. Den är inte nationell, den opererar bortom nationalstatens hägn och har sin egen logik. Ingen vet detta bättre än utvecklingsländer. För så fort man börjar analysera pengar inser man det finns en hierarki av pengar – alla pengar är inte likadana. Pengar är så klart pengar, men dollarn är en sak och den indiska rupiern en annan. Utvecklingsländer vet mycket väl vad denna hierarki innebär och vad det innebär att inte ha dollar. De vet att det är ett verktyg för imperialistisk makt och de vet att det MMT förespråkar inte kan göras i ett utvecklingsland, på grund av deras underordnade position i det globala systemet. För marxister är detta uppenbart och det stämmer överens med vår teori. MMT har enorma problem att övertyga på denna punkt. Det är ingen slump, det beror på den ontologiska synen på pengar som vi talade om. Jag vill framhålla detta, för folk kan få för sig att detta är en gammal och irrelevant debatt. Orsaken till att MMT har svårigheter med den globala nivån är de antaganden som de gör om hur pengar fungerar.

Den andra punkten är att för oss marxister är makten över pengar en väldigt viktig aspekt av vad staten kan göra – den skapar inte pengar, men den styr över dess flöde genom fiatpengar (pengar vars värde inte är kopplat till en metall som guld, reds. anm.). Men det betyder inte att denna makt är obegränsad eller att staten inte behöver göra något annat. För oss är beskattning viktigt eftersom det är så man anskaffar reella resurser. Skatter är inte bara ett sätt att få pengar att cirkulera, som MMT hävdar. Och för det andra är skatter viktiga för kontrollen av ekonomin och omfördelning. Radikal progressiv politik måste innehålla skattereformer och beskattning av de rika som centrala beståndsdelar. Jag är rädd att Joe Biden, som just föreslagit att man ska beskatta de rika, är mer radikal än MMT:arna för tillfället… Jag skämtar, men inte uteslutande.

NA: Jag vill lägga till en punkt angående världspengar och dess betydelse för monetär suveränitet. För MMT är monetär suveränitet ett val. Stater väljer att införa tvingande begränsningar på sig själva, vilket gör att de inte är suveräna. Men om man ser kapitalism som ett globalt fenomen är det uppenbart att monetär suveränitet inte alls är ett val utan en strukturell begränsning. Man behöver världspengar för att köpa det man behöver på världsmarknaden. Och man kan inte trycka pengar för att göra det. Man behöver dollar. Det är en begränsning, och det är väldigt tydligt att det är det största problemet för utvecklingsländer. För det tvingar också sådana länder att rikta sin interna produktion mot export, vilket gör dem sårbara för internationella kapitalflöden.

Om man kunde trycka pengar för att köpa reella resurser skulle det förbättra situationen för människor utan att man förändrar produktionsstrukturen i grunden. Man skulle i princip behålla det rådande systemet intakt och förbättra distributionen något. Men ur ett marxistiskt perspektiv går det inte att göra. Produktion och distribution är inte åtskilda, de är organiskt sammanlänkande. Så för att förändra detta krävs mer radikal förändring än att bara köpa till sig resurser från någon och ge dem till någon annan. Man måste förändra strukturen i samhällets produktions- och distributionssystems i grunden.

Jag är inte säker på att MMT:are som arbetar med utvecklingsländer, som Fadhel Kaboub, ser monetär suveränitet som enbart ett val. Men vilka är i praktiken de största hindren för att utvecklingsländer ska kunna använda sig av MMT?

KL: MMT:are har först på senare tid börjat bli medvetna om svårigheterna med att utsträcka deras analys till utvecklingsländer. Historiskt har teorin mest varit fokuserad på USA. Men att vara medveten om ett problem betyder inte att man kan lösa det. Och jag tror att det är olösligt. När de tränger djupare in i det kommer de att inse problemen med att säga att man kan finansiera offentliga utgifter med att trycka inhemska pengar. Ett sätt att göra detta, och det är ett välkänt fenomen i makroekonomi, är att hävda att man bara behöver införa en flytande växelkurs. Argumentet är att om man har det kan man separera skapandet av pengar och finansiera utgifterna med egna pengar. Visst, testa att göra det i ett utvecklingsland i tio minuter och se vad som händer. Du kommer att utlösa en valutakris. Det är så det fungerar, därav behovet av dollar. Om man börjar bete sig som om det globala systemet inte existerar och låter växelkursen flyta kommer den att hamna under tryck, och därmed hamnar den inhemska ekonomin under tryck. Det kommer att leda till enorm förstörelse. Karl Marx sade för länge sedan att den kapitalistiska klassen står inför valet mellan att balansera det inhemska cirkulationsbehovet med det internationella. Och när det händer vinner alltid den internationella nivån, för den kapitalistiska klassen vill alltid positionera sig globalt. Detta sker även i dag. För att behålla sin position i det globala systemet måste man anpassa sig efter dess behov. Man måste följa dollarns diktat och anpassa sin monetära politik efter den. Detta är i praktiken vad man gör som finansminister i ett utvecklingsland i dag. Jag kan också formulera det så här: om USA är monetärt suveränt – vilket vi kan erkänna att de är, även om det också går att diskutera – så är det anledningen till att Tanzania inte är suveränt. Suveränitet är inte något som sprids över världen. Om man har en hierarki innebär det att länderna i toppen gör dem på botten mindre suveräna. Detta brukade tidigare kallas för imperialism. Idén att monetär suveränitet kan spridas på ett jämnt och homogent sätt över världen är absurd. Den kapitalistiska världen är strukturerad och hierarkisk, och det reflekteras i pengarna. Detta är klass, det är så klass framträder i monetära angelägenheter, och MMT skulle bli bättre om de började erkänna det.

NA: I flera artiklar av MMT:are definierar de monetär suveränitet som fyra kriterier som alla är politiska val. Så jo, monetär suveränitet är ett politiskt val i deras ögon. Men om det finns arbeten som argumenterar för motsatsen så är det jättebra, och det faktum att de seriöst behandlar frågan om utvecklingsländer gynnar oss alla.

MMT säger alltså att den enda begränsningen är reella resurser. Det största problemet för utvecklingsländer är dock att de behöver öka sina reella resurser, det är inte en begränsning. Det kräver att man importerar och ökar sina utländska valutareserver. Om man inte har en teori för hur man ska föröka sina reella resurser, utan bara för hur man ska fördela de få som finns i utvecklingsländer, så räcker det inte.

Att döma av den ganska hätska debatten mellan marxister och MMT:are kan man lätt få intrycket att de två teorierna är helt inkompatibla. Finns det inget utrymme alls för att kombinera, säg, en chartalistisk förståelse av pengar med en marxistisk värde- och exploateringsteori?

KL: Chartalism är inkompatibel med marxism av de ontologiska anledningar som vi har diskuterat. Det är fundamentalt. Det är en helt annan syn på vad pengar är. Med det sagt så betyder det inte att marxism och MMT inte kan vara på samma sida när det handlar om att göra motstånd mot mainstream-teorier och -politik, eller om att skapa en enad front i fråga om arbetares levnadsförhållanden. Man behöver inte hålla med varandra om allt, så länge man vet vad det är man inte är överens om. Vi skrev inte vår artikel som fiender till MMT, vi skrev för att klargöra vad vi anser är fundamentalt annorlunda med marxism. Det betyder inte att vi befinner oss i krig med MMT-ekonomer, eller att vi inte erkänner deras bidrag. Det är en debatt på samma planhalva i många viktiga frågor, det är inte en debatt mellan motståndare. Även om våra grundläggande positioner är teoretiskt inkompatibla.

NA: Jag är inte säker på att det har varit så mycket debatt. Att förolämpa varandra på Twitter är inte riktigt en debatt. Jag tycker att vi saknar en seriös debatt mellan de två traditionerna och vi har försökt bidra till att åtgärda det. Men det finns fortfarande mycket som behöver avhandlas, och det vore bra om folk kunde sluta vara barnsliga och börja diskutera på ett ärligt sätt.

Jag tror också att teorierna är inkompatibla, och jag tycker till och med att det vore ett steg i fel riktning för båda traditionerna om de skulle börja inspireras av varandra. Vi måste ta till oss av deras kritik av oss, och de skulle kunna ta till sig av vår kritik av dem. Och båda sidor borde hantera kritiken på ett seriöst sätt inom respektive teoribildning. Det skulle leda till mer konsekventa svar än att bara säga: ”Jag är teoretiskt marxist men politiskt MMT:are”. Det är inkonsekvent. Det är bättre att stå för sin teori.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 02 oktober, 2023

Fagersta kommun varnar för svinpesten. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Jag kan komma på få öden värre än det invånarna i Västmanland nu måste utstå. Att portas från de skogar där man brukar plocka svamp, rasta hunden eller jogga under den finaste tiden på året – det är en ordentlig inskränkning av ens fritid. Med rätta blir många arga, men ilskan behöver riktas åt rätt håll.

Kanske var det bara en tidsfråga innan smittan skulle komma till Sverige. I Europa har i alla fall svinpesten grasserat sedan 2014, främst i Östeuropa men också i Belgien och Tyskland. Under 2020 registrerade EU-kommissionen över 12 000 utbrott av afrikansk svinpest både bland vilda och tama grisar.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 02 oktober, 2023

Leonidas Aretakis får Vilks-stipendiet: ”Konsten är en antiauktoritär kraft”

Vinnare. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis mitt bland de segrande bidragen.

Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis är utsedd till årets Lars Vilks-stipendiat. “Yttrandefriheten attackeras från alla håll”.

Grattis Leonidas! Hur reagerade du när du fick beskedet?

– Jag blev oerhört stolt å vår tidnings vägnar. Vilken grej!

Tycker du att priset har en viktig funktion, och i så fall vilken?

– Definitivt. Yttrandefriheten attackeras från alla håll – radikala islamister och nationalister, lättkränkta autokrater, och värst av allt från våra folkvalda. Regeringen har genomdrivit en rad inskränkningar för det fria ordet bara i år, som den nya spionerilagen som ska stoppa granskningar som skadar Sveriges relation till andra länder, eller utredningen av ordningslagen. Fler är dessutom på väg.

Man kan tycka att det är skillnad på Lars Vilks, som kan sägas ha varit pionjär inom grenen kulturkrig med tvivelaktigt antimuslimskt sällskap, och att som vänstertidning satirisera en diktator med många liv på sitt samvete. Vad finns det för likheter, tänker du?

– Det tycker jag är en förminskande beskrivning av en upprorisk konstnär som har varit verksam sedan 1970-talet. Med verket ”Nimis” visade han ju hur man kan skapa kultur ur ett bråk med myndigheterna, och hur konsten är en antiauktoritär kraft. För ju mer byråkraterna försöker stoppa en, desto mer växer motståndsviljan. Det passar väl in på regeringens fördömande av Rojavakommittéernas dockprotest i januari – det triggade ju igång oss på tidningen! 

– Vilks medverkan i antimuslimska miljöer mot slutet av livet är jag förstås kritisk till. Men det motiverar inte att han tvingades leva under dödshot. Konsten måste få vara fri. Det var fegt av Moderna museet att inte köpa in hans rondellhund, som oavsett vad man tycker, är ett betydande verk.

Hur fick du idén till tävlingen i januari i år som ledde till världspressens uppmärksamhet, utställning och Erdogans vrede?

– Det var vår ledarskribent Per Sicking som lyfte idén på X sent en fredag, och jag insåg hur briljant det var och började jobba direkt. På måndagen var tävlingen igång.

Vad ska du göra med pengarna?

– Täppa till några hål i min privatekonomi!

Du är den andra pristagaren av det här relativt nyinstiftade stipendiet på 25 000 kronor. Den första var professorn på Konstfack Sara Kristoffersson som var den som startade kriget mot konstgruppen Brown Island och gjorde Konstfacks stora sal Vita havet till en känd plats. Vad tycker du om den debatten?

– Min bild är att hon utsattes för mobbning på skolan för att ha uttryckt sina åsikter, och jag lyckades aldrig förstå varför rummet behövde byta namn. Däremot skrev hon ju i DN och hade all möjlighet att göra sin röst hörd.

Vilken konst har kränkt den svenska högern mest i år tror du?

– Vårens och sommarens attacker mot sagostunder med dragqueens visade hur mycket extremhögern och den radikala jihadismen förenas i avskyn mot mångfald. Något som bekräftades ytterligare när både Erdogan och Björn Söder blev arga på Pridetåget.

Vad gäller konsten mer specifikt rörde ju en konstnärsgrupps verk ”Drömmarnas monument” upp känslor i Göteborg, ett allkonstverk som tog plats på trappan till konstmuseet och mitt i blickfånget på Götaplatsen. Där var politikernas fingrar nedsyltade långt bortom vad som kan anses ligga inom gränserna för armlängds avstånd. Moderatpolitikern Hampus Magnusson kallade i GP verket för ett ”migrantläger” och krävde att det skulle föras bort. 

16 av de 400 verk som skickades in till Flammans satirtävling kan du se här.

Vill du hänga satiren som skakade världen på väggen i vardagsrummet? Missa inte Flammans webbutik, där två av de mest uppmärksammade verken från satirtävlingen går att köpa.

Så lyder juryns motivering

Under en tid där yttrandefriheten i Sverige ifrågasätts har Leonidas Aretakis varit en välbehövlig vakthund. Tidningen Flammans satirtävling synliggjorde svassandet för Turkiets auktoritära president och den plötsliga tystnaden om hans brott mot det fria ordet. 

Huvudstadens konstmuseer erbjöds att visa karikatyrerna men försatte chansen.

Aretakis är en kandidat som arbetar i Lars Vilks anda.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]