Nyheter/Utrikes 08 maj, 2021

Marxisterna om populära penningteorin: ”MMT säger att vi bara kan lösa våra problem med hjälp av pengar”

Debatten mellan MMT:are och marxister har blivit allt hätskare det senaste året. För att få ett marxistiskt perspektiv på frågorna om centralbankens makt, under­skotten och pengarnas väsen talade Flamman med national­ekonomerna Kostas Lapavitsas och Nicolás Águila.

Den ekonomiska teorin Modern Monetary Theory (MMT) har firat stora triumfer de senaste åren, inte minst genom ekonomen Stephanie Kelton och hennes bok Underskottsmyten. I en intervju i Flamman nummer 1/2021 beskrev hon grunddragen i teorin. Den gör gällande att ”monetärt suveräna” stater, som belånar sig i sin egen valuta, inte behöver oroa sig för budgetunderskott utan kan finansiera sina utgifter genom att trycka pengar, så länge inflationen inte går upp. För många har flera av teorins grundantaganden bekräftats av det senaste årets monetära och ekonomisk-politiska vändning i flera länder, inte minst i USA. Andra är dock inte övertygade av resonemanget och menar att teorin är för ytlig för att kunna appliceras på alla länder. Framför allt har MMT:are fått kritik från marxistiskt håll för dess syn på hur pengar uppstår och hur de fungerar i en kapitalistisk värld. Ett av de mest substantiella marxistiska inläggen i denna debatt har gjorts av Kostas Lapavitsas, nationalekonom på universitetet SOAS i London, och Nicolás Águila, verksam vid institutet CIEPP i Buenos Aires. I en exklusiv intervju med Flamman presenterar de sin syn på MMT.

Det senaste året har MMT fått ett genombrott, främst i den anglosaxiska världen, men också på andra håll. Demokraterna i USA struntar nu i budgetunderskottet och en av MMT:s viktigaste förespråkare, Stephanie Kelton, är nu rådgivare åt kongressledamöter. Har MMT:s teser bekräftats av denna kris?

Kostas Lapavitsas: Jag noterar att Joe Biden just meddelade att han kommer att höja skatterna för de rika. Vi får se hur det utvecklar sig, men det låter inte direkt som MMT… Det är sant att MMT har haft enorma framgångar i debatten, och det måste man erkänna. Men vi måste vara försiktiga med vad vi menar med att något bekräftas. Alla har länge känt till att staten kan trycka pengar för att finansiera sina utgifter, och att det kan göras utan att det nödvändigtvis leder till inflation, beroende på andra omständigheter. Det fanns merkantilister som argumenterade för detta för 200 år sedan. Det som är riktigt intressant och som behöver förklaras är varför centralbankerna har fått en så stark roll de senaste årtiondena. Och MMT kan inte förklara det i strukturella termer, för det är en teori som hävdas hålla i alla lägen. I praktiken har centralbanken fått en otrolig ställning. Det har att göra med den finansialiserade kapitalismen och dess utveckling, och det krävs en marxistisk analys för att förstå det. Men bortsett från det är frågan om centralbanken kan fortsätta att spela denna roll utan att förändra sina åtgärder, vilket är vad MMT tycks hävda att den kan. Den frågan är fortfarande obesvarad. Frågan är mycket komplexare än vad MMT kan hantera. För det första håller USA på att höja skatterna, så det är inte så att de bara spenderar nytryckta pengar. För det andra innebär denna politik att räntan sänks till nästan noll. Men man kan inte ignorera de negativa konsekvenserna av denna politik, vilket MMT gör – vi lever mitt i dem! Aktiemarknaden har slagit rekord, explosionen av kapitalflöden över världen sker rakt framför näsan på oss. Skuldackumulationen som drivs på av denna politik är enorm över hela världen. Det är en extremt viktig del av det som just nu händer och MMT bryr sig inte om det, eller har i alla fall inget kreativt att säga om det. Denna fråga kommer vi att behöva hantera framöver.

Nicolás Águila: MMT har helt klart bidragit till att flytta debattens fokus bort från oro för underskott och till inflation i stället. Men i vilken utsträckning den nuvarande politiken stämmer överens med MMT bestrids av många, till och med av dem själva. Stephanie Kelton skrev till exempel nyligen en artikel i New York Times där hon uppmanade Biden att spendera mer och snabbare genom att trycka pengar i stället för att beskatta. Vissa Demokrater säger dessutom att denna utgiftsnivå bara är möjlig på grund av den låga räntan. Det är inte vad MMT säger. På utgiftssidan överensstämmer politiken inte heller med MMT, eftersom det inte är tal om någon jobbgaranti, i alla fall inte vad jag känner till, eller om att investera i grön omställning – det kanske talas lite om det, men inte på det sätt som MMT föreslår. Jag tror inte heller att en kris kan bekräfta eller vederlägga en teori. Antingen har man en koherent förklaring av saker och ting eller så har man inte det. Om man lägger fram en teori som är inkonsekvent – som den neoklassiska, eller, enligt mig, MMT – kommer en kris inte att bevisa att man har rätt. Kanske på kort sikt, men det räcker inte.

Ni två har tillsammans skrivit en av de mest substantiella kritiska artiklarna om MMT ur ett marxistiskt perspektiv. Vilka är era huvudsakliga invändningar mot MMT?

KL: Jag vill börja med att framhålla att vi är överens om ganska mycket. Marxism och MMT är båda kritiska till mainstream-ekonomiska teorier. MMT är i grunden en modern variant av den radikala, anti-kvantitativa monetära penningteorin som har funnit i 200 år. Marxism är också en variant av denna tradition. Så vi delar mycket i synen på pengar, krediter och vad som driver ekonomin. Jag vill framhålla detta för folk kan bli förvirrade. Det faktum att vi delar detta förklarar varför personer som är kritiska till kapitalismen kan gå mellan dessa teorier. Men det finns viktiga skillnader, och de sträcker sig också långt tillbaka. De är inte nya, för MMT är inte nytt. Den viktigaste skillnaden har att göra med vad pengar är, och det är ingen liten fråga. Folk kan lätt tro att det bara är en grupp akademiker som bråkar om antik historia eller abstrakta idéer. Det är inte alls fallet. I grunden är problemet detta: MMT hävdar, liksom andra chartalistiska teorier, att pengar uppstår utanför marknaden, att de skapas av staten. Marxismen, däremot, hävdar att pengar uppstår på marknaden: det är en oplanerad och oavsiktlig konsekvens av det spontana varuutbytet. Skillnaden mellan dessa synsätt är enormt viktig. För i praktiken påstår MMT att pengar är fundamentalt för den mänskliga existensen. Den säger att vi bara kan lösa våra problem med hjälp av pengar. Pengar blir därför en nödvändig del av vårt förhållande till naturen, pengar är det sätt på vilket vi hanterar oförutsägbarhet, det sätt vi interagerar med andra människor på. För marxism är det inte fallet. Pengar är ett nödvändigt men sekundärt fenomen för oss, de kan också ges en marginell roll i mänskliga samhällen. De är ett resultat av varuutbytet, och om varuutbytet blir mindre viktigt i ett samhälle blir också pengar mindre viktiga. Detta är en viktig skillnad. Det handlar om hur man ser på social förändring, pengars roll, samhället, mellanmänskliga relationer och mänsklighetens förhållande till naturen. För oss är pengar en produkt av marknadsutbytet. Om marknaden får en mindre viktig roll kommer även pengar att få det. Man behöver inte pengar för att hantera de flesta av samhällets problem. Ett socialistiskt samhälle kommer inte nödvändigtvis att hantera dem genom pengar.

NA: Detta är en viktig aspekt. Den visar på hur olika förståelse av kapitalism vi har. För MMT är pengar en räkneenhet som pådyvlas oss av en central myndighet och har existerat i 4 000 år. Vi marxister erkänner att det fanns räkneenheter i förkapitalistiska samhällen. Men vi menar att pengar i egentlig mening först uppstod i och med kapitalismen, eftersom pengar är vårt samhälles sätt att koppla samman olika aktörer och varor. I tidigare samhällen fanns inte det behovet eftersom det fanns en centralplanerare som bestämde vem som skulle producera vad och fördelade det bruksvärde som människor behövde för att reproducera sig själva. I vårt samhälle finns ingen sådan instans. Ingen säger åt någon annan vad hen ska producera, så vi behöver marknaden. Och det gör att varornas värde behöver ett sätt att låta sitt värde komma till uttryck på – detta är pengarnas, den ”universella ekvivalentens” roll. För oss är pengars viktigaste funktion den som universell ekvivalent. Räkneenheten är bara en av pengars olika funktioner. Av detta skäl uppstår pengar utan statens eller någon annan instans inblandning. Staten spelar så klart en roll, den kan bestämma vad räkneenheten ska vara, den ger ut krediter, men den spelar ingen roll i pengars uppkomst eller för några av dess funktioner. Detta är viktigt. För oss är pengar något som är unikt för kapitalism, för MMT är det inte det.

KL: Det stämmer, och jag kan lägga till två punkter. Den första är att om man analyserar pengar ur ett marxistiskt perspektiv i stället för ett MMT-perspektiv kommer man att kunna säga något om pengar på den globala nivån. Enligt marxistisk teori skiljer sig pengars form och funktionssätt på nationell och global nivå, för den nationella marknaden är inte densamma som världsmarknaden. För oss är detta två väldigt olika monetära operationsområden. Världspengar, det vill säga den globala reservvalutan, som också används för att göra betalningar, är väldigt viktiga i marxistisk teori. Historiskt var detta guld, sedan blev det olika typer av nationella valutor, såsom det brittiska pundet under en period, och nu är det dollarn. Denna form av pengar är av avgörande betydelse för hur kapitalismen fungerar globalt. Den är inte nationell, den opererar bortom nationalstatens hägn och har sin egen logik. Ingen vet detta bättre än utvecklingsländer. För så fort man börjar analysera pengar inser man det finns en hierarki av pengar – alla pengar är inte likadana. Pengar är så klart pengar, men dollarn är en sak och den indiska rupiern en annan. Utvecklingsländer vet mycket väl vad denna hierarki innebär och vad det innebär att inte ha dollar. De vet att det är ett verktyg för imperialistisk makt och de vet att det MMT förespråkar inte kan göras i ett utvecklingsland, på grund av deras underordnade position i det globala systemet. För marxister är detta uppenbart och det stämmer överens med vår teori. MMT har enorma problem att övertyga på denna punkt. Det är ingen slump, det beror på den ontologiska synen på pengar som vi talade om. Jag vill framhålla detta, för folk kan få för sig att detta är en gammal och irrelevant debatt. Orsaken till att MMT har svårigheter med den globala nivån är de antaganden som de gör om hur pengar fungerar.

Den andra punkten är att för oss marxister är makten över pengar en väldigt viktig aspekt av vad staten kan göra – den skapar inte pengar, men den styr över dess flöde genom fiatpengar (pengar vars värde inte är kopplat till en metall som guld, reds. anm.). Men det betyder inte att denna makt är obegränsad eller att staten inte behöver göra något annat. För oss är beskattning viktigt eftersom det är så man anskaffar reella resurser. Skatter är inte bara ett sätt att få pengar att cirkulera, som MMT hävdar. Och för det andra är skatter viktiga för kontrollen av ekonomin och omfördelning. Radikal progressiv politik måste innehålla skattereformer och beskattning av de rika som centrala beståndsdelar. Jag är rädd att Joe Biden, som just föreslagit att man ska beskatta de rika, är mer radikal än MMT:arna för tillfället… Jag skämtar, men inte uteslutande.

NA: Jag vill lägga till en punkt angående världspengar och dess betydelse för monetär suveränitet. För MMT är monetär suveränitet ett val. Stater väljer att införa tvingande begränsningar på sig själva, vilket gör att de inte är suveräna. Men om man ser kapitalism som ett globalt fenomen är det uppenbart att monetär suveränitet inte alls är ett val utan en strukturell begränsning. Man behöver världspengar för att köpa det man behöver på världsmarknaden. Och man kan inte trycka pengar för att göra det. Man behöver dollar. Det är en begränsning, och det är väldigt tydligt att det är det största problemet för utvecklingsländer. För det tvingar också sådana länder att rikta sin interna produktion mot export, vilket gör dem sårbara för internationella kapitalflöden.

Om man kunde trycka pengar för att köpa reella resurser skulle det förbättra situationen för människor utan att man förändrar produktionsstrukturen i grunden. Man skulle i princip behålla det rådande systemet intakt och förbättra distributionen något. Men ur ett marxistiskt perspektiv går det inte att göra. Produktion och distribution är inte åtskilda, de är organiskt sammanlänkande. Så för att förändra detta krävs mer radikal förändring än att bara köpa till sig resurser från någon och ge dem till någon annan. Man måste förändra strukturen i samhällets produktions- och distributionssystems i grunden.

Jag är inte säker på att MMT:are som arbetar med utvecklingsländer, som Fadhel Kaboub, ser monetär suveränitet som enbart ett val. Men vilka är i praktiken de största hindren för att utvecklingsländer ska kunna använda sig av MMT?

KL: MMT:are har först på senare tid börjat bli medvetna om svårigheterna med att utsträcka deras analys till utvecklingsländer. Historiskt har teorin mest varit fokuserad på USA. Men att vara medveten om ett problem betyder inte att man kan lösa det. Och jag tror att det är olösligt. När de tränger djupare in i det kommer de att inse problemen med att säga att man kan finansiera offentliga utgifter med att trycka inhemska pengar. Ett sätt att göra detta, och det är ett välkänt fenomen i makroekonomi, är att hävda att man bara behöver införa en flytande växelkurs. Argumentet är att om man har det kan man separera skapandet av pengar och finansiera utgifterna med egna pengar. Visst, testa att göra det i ett utvecklingsland i tio minuter och se vad som händer. Du kommer att utlösa en valutakris. Det är så det fungerar, därav behovet av dollar. Om man börjar bete sig som om det globala systemet inte existerar och låter växelkursen flyta kommer den att hamna under tryck, och därmed hamnar den inhemska ekonomin under tryck. Det kommer att leda till enorm förstörelse. Karl Marx sade för länge sedan att den kapitalistiska klassen står inför valet mellan att balansera det inhemska cirkulationsbehovet med det internationella. Och när det händer vinner alltid den internationella nivån, för den kapitalistiska klassen vill alltid positionera sig globalt. Detta sker även i dag. För att behålla sin position i det globala systemet måste man anpassa sig efter dess behov. Man måste följa dollarns diktat och anpassa sin monetära politik efter den. Detta är i praktiken vad man gör som finansminister i ett utvecklingsland i dag. Jag kan också formulera det så här: om USA är monetärt suveränt – vilket vi kan erkänna att de är, även om det också går att diskutera – så är det anledningen till att Tanzania inte är suveränt. Suveränitet är inte något som sprids över världen. Om man har en hierarki innebär det att länderna i toppen gör dem på botten mindre suveräna. Detta brukade tidigare kallas för imperialism. Idén att monetär suveränitet kan spridas på ett jämnt och homogent sätt över världen är absurd. Den kapitalistiska världen är strukturerad och hierarkisk, och det reflekteras i pengarna. Detta är klass, det är så klass framträder i monetära angelägenheter, och MMT skulle bli bättre om de började erkänna det.

NA: I flera artiklar av MMT:are definierar de monetär suveränitet som fyra kriterier som alla är politiska val. Så jo, monetär suveränitet är ett politiskt val i deras ögon. Men om det finns arbeten som argumenterar för motsatsen så är det jättebra, och det faktum att de seriöst behandlar frågan om utvecklingsländer gynnar oss alla.

MMT säger alltså att den enda begränsningen är reella resurser. Det största problemet för utvecklingsländer är dock att de behöver öka sina reella resurser, det är inte en begränsning. Det kräver att man importerar och ökar sina utländska valutareserver. Om man inte har en teori för hur man ska föröka sina reella resurser, utan bara för hur man ska fördela de få som finns i utvecklingsländer, så räcker det inte.

Att döma av den ganska hätska debatten mellan marxister och MMT:are kan man lätt få intrycket att de två teorierna är helt inkompatibla. Finns det inget utrymme alls för att kombinera, säg, en chartalistisk förståelse av pengar med en marxistisk värde- och exploateringsteori?

KL: Chartalism är inkompatibel med marxism av de ontologiska anledningar som vi har diskuterat. Det är fundamentalt. Det är en helt annan syn på vad pengar är. Med det sagt så betyder det inte att marxism och MMT inte kan vara på samma sida när det handlar om att göra motstånd mot mainstream-teorier och -politik, eller om att skapa en enad front i fråga om arbetares levnadsförhållanden. Man behöver inte hålla med varandra om allt, så länge man vet vad det är man inte är överens om. Vi skrev inte vår artikel som fiender till MMT, vi skrev för att klargöra vad vi anser är fundamentalt annorlunda med marxism. Det betyder inte att vi befinner oss i krig med MMT-ekonomer, eller att vi inte erkänner deras bidrag. Det är en debatt på samma planhalva i många viktiga frågor, det är inte en debatt mellan motståndare. Även om våra grundläggande positioner är teoretiskt inkompatibla.

NA: Jag är inte säker på att det har varit så mycket debatt. Att förolämpa varandra på Twitter är inte riktigt en debatt. Jag tycker att vi saknar en seriös debatt mellan de två traditionerna och vi har försökt bidra till att åtgärda det. Men det finns fortfarande mycket som behöver avhandlas, och det vore bra om folk kunde sluta vara barnsliga och börja diskutera på ett ärligt sätt.

Jag tror också att teorierna är inkompatibla, och jag tycker till och med att det vore ett steg i fel riktning för båda traditionerna om de skulle börja inspireras av varandra. Vi måste ta till oss av deras kritik av oss, och de skulle kunna ta till sig av vår kritik av dem. Och båda sidor borde hantera kritiken på ett seriöst sätt inom respektive teoribildning. Det skulle leda till mer konsekventa svar än att bara säga: ”Jag är teoretiskt marxist men politiskt MMT:are”. Det är inkonsekvent. Det är bättre att stå för sin teori.

Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)