Den 16 och 17 september 1982, under landets inbördeskrig och medan Beirut befann sig under israelisk ockupation, gick 250 beväpnade falangister in i flyktinglägren Sabra och Shatila. När falangisterna lämnade lägren tre dagar senare lämnade de efter sig 950 döda palestinier, män, kvinnor och barn.
Efter att det tre dagar långa blodbadet var över efter att kropparna staplats i groteska högar längs flyktinglägrens smutsiga gränder, efter att barn hackats till döds med kropparna lämnade att ruttna i solen, vandrade de få överlevande fram genom gränderna i Sabra och Shatila. Bland de fanns barn utan händer och vuxna som bragts till randen av hysteri när de fann att alla deras familjemedlemmar saknades.
En av dessa överlevande, en 70-årige kvinna, skrek till västjournalisterna: ”Berätta för världen vad som hänt.”
Världen fick veta. Och världen vände oss ryggen, som om den velat säga att den tröttnat på att varje gång trots kväljande misstankar söka förklara eller försvara Israels handlingar av monstruös ondska.

Vi kommer aldrig att glömma Sabra och Shatila. Inte bara för att händelsen gått in i vårt medvetande och tänt en eld, utan för att varje palestinier på ett mycket levande och påtagligt sätt kommit att se sig själv som en överlevande från massakern i Sabra och Shatila.
Den har blivit en oskiljbar del av vår nationella identitet, en existentiell verklighet.
Att en lyckosam tur förskonade oss från att vara där, när israelerna och deras falangistiska allierade kom för att begå sina bestialiteter, gör inte att vi är mindre delaktiga i sorgen, mindre gripna av det obeskrivliga.

Vi blev massakrerade i Sabra och Shatila, inte för att vi var muslimer eller kristna, inte för att vi var rika eller fattiga, inte för att vi var radikala eller konservativa. Vi blev massakrerade för att vi var palestinier.
Det var därför vi blev massakrerade 1982, och det var därför vi blev utkastade från våra hem och vårt hemland 1948. När sionistiska bosättare med terror drev oss ur i exodus 1948 var det främsta skället att vi var palestinier.
Man gjorde vår egen identitet till ett skäl i sig – för brutalitet, utdrivning och terror.
Lyckligtvis förstår inte sionisterna historiens dialektik. De förde med sig och praktiserar tyrannens kod och ett språk av blod och eld. Det kampsätt de valde mot oss gav oss nationell identitet, sammanhållning och livsmod.
Om vi som palestinier bekämpas uteslutande på grund av vår nationella identitet, då är det den nationella identiteten vi skall skydda. Från den skall rötterna till vår existens utgå.
I många år kommer Sabra och Shatila att följa oss, dess röst att höras i varje vrå av vårt inre. Ingen händelse i ett folks historia är bokstavligen ”förbi”. Den igångsatta kraften blir aldrig helt eller ens delvis skingrad. Istället kommer den åter för att ge ny vitalitet åt folkets kamp, stärka den nationella känslan med dess värderingar, myter och visioner.
Utdrivandet av oss från Palestina skedde geografiskt och kulturellt i ett ögonblick av vår historia, då vi var palestinier. Just vid tiden för massakrerna i Sabra och Shatila definierade vi oss själva som palestinier.
Det är det största hotet mot Israel, som fruktar följande fråga: Om dessa människor är palestinier, vem hindrar dem då från att återvända till och bo i Palestina?
Att med det palestinska folkets erfarenheter se händelserna i Sabra och Shatila i ett historiskt perspektiv, är att se dess historia, av allt som föregått – och även det som skall följa.

Det obarmhärtiga krig som Israel fört mot oss har förts för att vår existens och vår identitet förnekar deras egen. Man kan inte skapa en judisk stat i ett land vars ursprungliga befolkning inte är judisk utan att det medför alienation, utdrivning och eliminering av palestinierna som folk, som nation, och som en politisk rörelse.
Men här möter vi det för Israel paradoxala: Ju mer det utarmar palestinierna, desto mer berikas dessa i realiteten. Människor behöver motpoler för att uppnå en förstärkt känsla av självmedvetande.
Lykurgus, regeringschef och lagstiftare i Sparta, uppmanade spartanerna gång på gång att följa doktrinen att aldrig kämpa mot samma fiende mer än en gång. Annars skulle den i sinom tid slå tillbaka. Spartanerna ignorerade rådet och utkämpade många slag mot Thebe – tills de förlorade.
Lykurgus kände till krigets dialekt och den sociala verkligheten. Israelerna gör det lyckligtvis inte.
De 64 åren som mäter i Israels närvaro i Palestina är på historiens skala inte mer än tjockleken på ett skrivmaskinsnednedslag i jämförelse med den arabiska eran i Palestina. Mycket snart kommer den arabiska historien att börja reflektera över sig själv som den hade för vana att göra i det förflutna.
Därför kan man ifrågasätta om inte den styrka med vilken sionisterna förutsäger risken att Israel förstörs är en förberedelse. När israelerna blir besatta av kravet på ”säkerhet” och hävdat att kämpande palestinier utgör en ”militär hot” *mot* Israels ”överlevnad” så rör det sig om mer än frågeställning eller ett påstående.
Det faktum att man kan inta en sådan hållning kan bli början till den upplösningsprocess som man förmodligen fruktar.

Om Israel håller fast vid en färdriktning som innebär blod och eld, död och förståelse, och en hysterisk expansion, kommer det oundvikligt att hamna i en återvändsgränd, förlora sin militära reflex och senare försvinner ur sinnevärlden, efterlämnande endast en fotnot i historieböckerna.
Med Sabra och Shatila i åminnelse skulle många hälsa en sådan utveckling som något gott – men ändå måste världen i stort hoppas på en seger för besinningens krafter.