I det strategidokument som Vänsterpartiets kongress antog i slutet på oktober är ett fokus att få partiet att ”växa utanför städerna”. Det ska ske genom att SD-väljare lockas tillbaka. Vi är övertygade att V kan växa på landsbygden, men anser inte att fokus ska vara att återvinna SD-väljare, utan en politik som brett vänder sig till väljare på landsbygden.

Ett studium av väljarströmmar mellan valen 2014 och 2018 visar att ytterst få V-väljare, 3 procentenheter, gått till SD. Däremot har 11 procentenheter S-väljare gått till SD. Länge fanns uppfattningen att de väljare som gått från arbetarrörelsen till SD var kluvna mellan en vänsterposition i ekonomiska frågor och en högerposition i frågor om migration, lag och ordning och familj. Dessa väljare skulle just därför kunna lockas tillbaka genom en mer konsekvent klass- och jämlikhetspolitik. Nu visar en rad undersökningar att detta inte stämmer. Dessa väljare har helt enkelt på vägen högerut köpt hela paketet. De har upptäckt att det finns ett parti som bättre svarar mot de uppfattningar de haft sedan länge.

Så frågan är varför vi ska vinna tillbaka just de väljare som gått till SD. Det finns ju många fler väljare som inte gått till SD. Jo, en stor del av dessa väljare är arbetare och ofta LO-medlemmar, det vill säga infödd, svensk, manlig arbetarklass. Enligt det tänkande som varit starkt i vänstern är det just denna arbetarklass som har den föreskrivna uppgiften att gå i spetsen för samhällsomvandlingen. Dessa väljare är därför särskilt viktiga.

Visst är det ett misslyckande att en så stor del av den främst manliga arbetar­klassen röstar på SD. Men låt oss bredda perspektivet. Arbetarklassen består i dag bara till en mindre del av denna manliga industri­arbetar­klass. Det största LO-förbundet är Kommunal, som domineras av kvinnor. Här är rösterna på SD betydligt färre och rösterna på S och V betydligt fler. Så låt oss glädjas åt att partiet är starkt bland kvinnliga arbetare, något som också syns inom förbunden Handels och Hotell och Restaurang.

När ska kvinnorna bli en lika viktig del av arbetarklassen som männen? Kvinnorna finns över hela landet, i sektorer som stadigt har vuxit under lång tid. Utbildning, sjukvård, omsorg och rader av serviceverksamheter. En annan lika viktig del av arbetarklassen är alla de som har utländsk bakgrund, första eller andra generationens invandrare. Här finns röster att vinna.

Vänsterpartiet är i dag starkast i stor­stads­områdena. Nu senast redovisar SCB att V når 18,3 procent i Stockholm. I Söderort i Stockholm nådde V mellan 20 och 30 procent i områden med flerbostadshus i valet 2018. I flera valdistrikt blev V största parti. Även i villaområden kunde V på flera håll nå upp till 8 procent, det vill säga bättre än i de flesta landsbygdsområden.

Vad är då förklaringen till det starka stödet i dessa förortsområden? Vilka är väljarna? Många är invandrare, särskilt i de mest perifera förorterna. De flesta, nästan 60 procent, har eftergymnasial utbildning och bland dem fler kvinnor än män. Ungefär hälften jobbar med handel, transporter, utbildning, vård och omsorg, hotell och restaurang. Medelinkomsten varierar men är genomsnittligt klart lägre än i innerstaden. Det handlar här om stora löntagargrupper, inte minst kvinnor och invandrare, som röstar på V. Här finns många fler röster att vinna.

Hinder finns förstås också, även om de antagligen har minskat i betydelse: kommunismen, den ekonomiska tro­värdigheten och avståndet till den verkliga makten. Ytterligare två skäl tror vi är migration och kriminalitet. Att partiet är för en reglerad invandrings- och asylpolitik är det nog få som uppfattar. Även vi tycker att V ska stå för en generös flyktingpolitik, men även för en sådan politik finns gränser. På samma sätt när det gäller lag och ordning är det viktigt att partiet inte bara har långsiktiga lösningar utan också trovärdiga förslag som visar vad som behövs här och nu för att råda bot på en växande gängkriminalitet. Det är en närvarande polis, effektivare polisarbete, snabbare ingripande och snabbare påföljder, som behövs, inte mer av repression och strafftänkande.

V har många goda förslag för lands­bygden, men de är nog ganska okända för gemene man och kvinna. Bilden av V är nog för många den av ett storstadsparti engagerat i rättighetsfrågor och klimat. Viktiga frågor där vi ligger rätt, men inte tillräckliga för ett verkligt genombrott.

Den självklara grunden för vår lands­bygdspolitik är en kritik av marknads­samhället. Vill vi ha kvar service, privat och offentlig, måste vi ge den helt andra förutsättningar än i dag. Vi måste våga använda skattesystemet. En rätt utformad progressiv fastighetsskatt gynnar landsbygden. En väg­trafikskatt kan utformas så att landsbygden gynnas, liksom reseavdraget, som i dag absurt nog gynnar storstaden. Och gärna en bonus på el-bilar, men då dubbel bonus för dem i glesbygden.

Framför allt måste vi kräva att staten tar ett stort ansvar, det är motsatsen till marknaden. Det måste när det gäller statens ansvar finnas klart angivna normer vad gäller närvaron i varje kommun av arbetsförmedling, försäkringskassa, polis, Systembolag, likvärdiga utbildnings­möjligheter, med mera. Även för kommuner måste finnas skyldigheter att upprätthålla grundläggande service. Men helt avgörande är att staten, precis som i några av våra grann­länder, tar ett mycket större ansvar och vågar driva en mer offensiv landsbygdspolitik.

I stället för att fokusera på SD-väljare bör vi både på landsbygd och i stora städer utforma en politik som vänder sig till breda löntagargrupper.