FILM

Biutiful
Regi:  Alejandro González Iñárritu.
Medv:  Javier Bardem,
Maricel Álvarez, m fl.
Distr: Nordisk film 2010.

Inledningen till filmen Biutiful är som att segla vilse bland molnen, man tappar rums- och tidsuppfattningen och börjar så smått fundera  om man inte får gå ned för landning snart. Och det får man och då med besked. Då är man helt fångad  av historien.
Det silade ljuset i Barcelonas gryningstimmar är de kuvades egen tid. Det är då de papperslösa kineserna och afrikanerna småspringer till svartjobben, det är då de prostituerade vacklar hem efter nattpasset på strippklubbarna. I regissören Alejandro González Innárritus senaste film snurrar hjulet bakåt med besked för den lilla människan. Och om hans tidigare film Babel var en berättelse om globaliseringen på makronivå så rör sig Biutiful på mikroplanet.

Det här är historien om Uxbal, en fixare på Barcelonas bakgator som dribblar med knarkhandlare, illegala byggarbetare, försäljare av piratgods och korrumperade polismän och gör det med ett blödande hjärta. Men Biuiful är också en kärlekshistoria mellan en pappa och hans barn. Uxbal, som har vårdnaden om de två barnen, försöker också hantera en manodepressiv ex-fru, som ständigt lovar bot och bättring men alltid halkar ner i det djupa svarta hålet och  som dessutom sliter och drar i barnen. Det är särskilt i vardagsscenerna i den trånga lägenheten som Uxbals försök att agera trygg uppfostrande förälder i ett socialt kaos griper tag och berör på djupet. Man fryser och svettas samtidigt. När han försöker lära sonen bordsskick  anar man  en ambition ”nästa generation ska höjas en grad, ska få det bättre än vi.” Det är här han, fader utan bildning, försöker hjälpa sin dotter med läxan och stavningen av ordet Beautiful, ett begrepp som för den här familjen verkar nog så abstrakt. Men filmens namn kunde lika gärna ha refererat till ”struggle”. Den lilla människans tröstlösa varv  i hamsterhjulet. För Uxbal får till råga på alla andra problem också ett cancerbesked, med några månader kvar att leva, drivs han till att försöka hinna knyta samman sitt livs  trassliga härvor. Uxbals pappa kommer åtminstone i jorden men annars jagar hans obändiga vardagsliv honom runt, runt.  Ovanpå allt annat är frun otrogen med hans skrupelfria bror, Uxbal är också synsk och springer hos en healer.

Innáritu är en egensinnig regissör som vill mycket, lite för mycket för en och samma rulle kan man tycka, och det är en underdrift att påstå att han behövs som en motvikt till Hollywoodträsket. Alejandro González Inarritu föddes i Mexico City år 1963 och sysslade först med musik innan han debuterade med Älskade hundar från år 2000. Han var också en av regissörerna som var inblandade i filmen September 11. Hans signum i tidigare filmer, som den hyllade 21 gram från år 2003, är det icke-kronologiska berättandet. Invändningen mot Biutiful är främst att den är överlastad med olyckor och skulle tjänat på glimtar av en förlösande humor som fullständigt lyser med sin frånvaro under de 2,5 timmarna. Kan det bero på att samarbetet med författaren Guillermo Arriaga har upphört?
Filmningen är visserligen mästerlig med bilder som flyter i varandra. Samtliga skådespelarprestationer är också mycket bra, inte minst barnen vars osäkra frågande blickar och allvarsamma vuxenhet följer med hem. Men den här filmen skulle förmodligen vara allt för lös i konturerna utan skådespelaren Javier Bardem som är Uxbal. Han är honom i sitt sammanbitna fårade ansikte, i sättet att rikta blicken lite snett uppåt, i kroppens ihopsjunkenhet, i det hjärtskärande allvar han visar i försöken att ordna en tillvaro för sina barn med tanke på framtiden då han inte längre finns hos dem.
Hans offer för barnen känner inga gränser och han vill verkligen bära hela världen på sina skuldror. Att  Javier Bardem fick pris i Cannes för bästa skådespelarprestation är inte ett dugg förvånande, frågan är om inte hans roll i Biutiful är höjdpunkten i hans skådespelarkarriär.

Som livet självt går i cirkelgång, är också Biutiful en cirkulär skröna som slutar som den börjar. Trots invändningarna är det skönt med en film som predikar medmänsklighet i en avhumaniserad värld där människor tvingas förflytta sig efter jobben över kontinenter med förödande sociala konsekvenser som följd. Det är också skönt med en predikan om medmänsklig­het, trösten i att någon annan tar vid när det stora svarta intet uppslukar oss för alltid.