Året är 1968 och en lärare på den progressiva alternativskolan Satya Community School i Lincoln, Massachusetts, har satt en billig polaroidkamera i händerna på en deprimerad tonåring. Nan Goldins syster hade nyligen tagit sitt liv och familjen var i fritt fall, i en tid då självmord var alltför skamligt att tala om. Kanske var det genom att ta in omvärlden genom kameran som för det onda kunde verbaliseras. Hon började med att fotografera sina vänner, dokumentera deras vardagsliv. Det blev starten på den i dag kultförklarade serien The ballad of sexual dependency (1981–2022), som nu visas som diabildspel i Moderna Museet.

En solkig bädd, magra knän uppdragna under ett blekt sminkat ansikte, mörkt läppstift och stora svarta hål till ögon. Smuts, blod, blåmärken. Den välbekanta estetiken med blankt lågkvalitetsfoto, hårt blixtljus, en skrynklig känsla av fest som pågått i flera dygn och hunnit inbegripa häftig åtrå, sjukdom, förhöjd livskänsla och avtändning, har sedan länge sugits upp av modefotografin och förvandlats till en kommersiell markör för de lyxigaste varumärkena. Men det var Nan Goldin som uppfann bildspråket.

När Nan Goldin för omkring fyrtio sedan inledde arbetet med sina fotoserier av New Yorks undanskymda transvärld, bevittnade, deltog i och dokumenterade hur aids utplånade en hel generation konstnärer, var det nog ingen i konstvärlden som insåg att det pågick en revolution. Från att i århundraden definierat konstnären som oberörbar, vit, manlig heterosexuell, eurocentrisk med måleriet högst upp i pyramiden, placerade sig Goldin mitt i sitt eget sammanhang. Utöver kameran skilde hon inte ut sig från de vinddrivna existenser hon porträtterade på samhällets botten. Bilderna hon tog hade inte heller något slutgiltigt mål och sökte inte förlösning eller nåd. Kampen är konstverket, deltagandet är konstnärsprocessen.

Moderna Museet utställning är gjord i nära samarbete med den i dag snart sjuttioåriga konstnären. Det är en retrospektiv, där Goldin omorganiserat det enorma materialet med dagens ögon. Trots att grundidén har varit att undvika forslandet av gods i stora emballage över Atlanten, utan utnyttja dagens digitala visningsmöjligheter, är utställningen påfallande materiell och rumslig. Besökaren leds in i ett nedsläckt landskap bestående av sex slutna rum som vart och ett presenterar olika historier. Förutom The ballad of sexual dependency visas The other side (1992–2021), en hyllning till hennes vänner, transpersoner som inte längre finns i livet.

De två bildspelen visas i analoga diabildskaruseller till specialkomponerad musik. Diabilderna är inte bara en påminnelse om hur hon som kringflackande fotograf, tidvis under missbruk, inte hade råd att framkalla bilderna, utan bevarade dem som dior på en filmkarta. Den mekaniska framklickande rytmen ger en känsla av minne och förfluten tid. Sisters, saints and sibyls (2004–2022), har färre spår av dokumentation och utgör i stället ett subjektivt och oroande flöde av funnet bildmaterial som kretsar kring minnet av de institutioner och behandlingar som hennes syster utsattes för och som ledde till hennes död.

Memory Lost (2019–2021), knyter an till det som på senare år placerat henne i händelsernas centrum, den här gången som aktivist. Det har att göra med hennes drogmissbruk och upptäckten att försäljningen av receptbelagda opioider skjutit i höjden. 2017, med erfarenheter av från aids-erans act up-aktivism, bildade hon gruppen P.A.I.N. (Prescription addiction intervention now) i syfte att fälla familjen Sackler, en av USA:s främsta konstsponsorer och försäljare av beroendeframkallande läkemedel. Det senare en verksamhet vars affärsplan tagits fram av den ökända konsultfirman McKinsey, där beroendet och avgiftningens vinster var en del av kalkylen. Genom en rad spektakulära interventioner, bland annat ett ”regn” av recept på Guggenheim-museet, har Nan Goldin lyckats få många tunga konstmuseers styrelser att avstå från Sacklers smutsiga pengar. Filmen Memory lost kan läsas som hennes slutliga farväl till drogernas förföriska och förtärande rus.

Utställningen på Moderna Museet är en av de mest ambitiösa och engagerande monografiska presentationerna på länge och visar hur bra det kan bli när en idé självständigt får utvecklas och förverkligas i ett tätt samarbete mellan curator och konstnär. Historiskt material blir levande och – bäst av allt – publiken får en omskakande påminnelse om att konst kan ingripa i verkligheten och visa att en annan värld är möjlig.