I en alldeles ny antologi skriver tolv kvinnliga författare om sina mormödrar. Det har blivit tolv helt olika texter, som ändå alla speglar den speciella relationen mellan mormor och dotterdotter. Upplägget är kul, första texten är Birgitta Stenbergs, hon är född 1932 och hennes mormor 1875, och slutar med Maria Sveland, 1974 och hennes mormor född 1915. På det sättet har inte bara de kvinnliga släktrelationernas förändring under mer än ett halvt sekel skimrat förbi, men även en stycke kvinnohistoria har visats upp. Trots att de kommer ur olika samhällsklasser är det tydligt att vissa förhållanden är gemensamma oavsett klass.

Birgitta Stenbergs mormor var folkskollärarinna och därmed tillhörde hon det övre skiktet i bygden, men genom ett förhållande med prästen som gjorde henne gravid, när hon dessutom födde hans barn blev hon degraderad så till den grad att hennes föräldrar gifte bort henne med drängen.

Märta Tikkanens mormor(1879), kom ur helt andra förhållanden och gifte sig med tidningsredaktör Uno Stadius, som bland annat är känd för att tillsammans med Karl-Erik Forsslund ha grundat Brunnsviks folkhögskola. Ändå blev hennes liv med sex barn väl så tufft eftersom Stadius inte var så mycket av en familjefar utan hellre frotterade sig med den kulturella eliten i såväl Finland som Sverige. Det slutade med skilsmässa, morfadern sände en tia ibland. Hon försörjde familjen med inackorderingar, barnen kunde gå i läroverket tack vare stipendier och friplatser.

Bodil Malmstens bidrag sticker ut. Hon kan inte skriva om sin Momma eftersom det enda språk det låter sig göras på är jämtska och det finns inte i datorn.
Helt fantastiskt gestaltar hon det brott det är att beröva ett barn sin identitet som sitter fast i det talade språket. Allt det självklara som en sjuårig jänta besitter fördrivs med tvång och våld i form av örfilar om så måste. ”Huvvaligen ståsche”, säger momma hemma i byn.
Längst bak finns ett antal sidor med oskrivna rader, en inbjudan att skriva om sin egen mormor. Det är en fin liten bok!