Att applådera det kontroversiella är en fras som formas i mitt huvud efter att ha läst Tariq Alis böcker Fundamentalisternas kamp, nyss utgiven på svenska, och Bush in Babylon, nyligen utkommen på Verso.
I prologen till Fundamentalisternas kamp berättar Ali om människor över hela världen som antingen inte berördes av terrorattackerna 11 september, 2001 eller firade dem på gatorna i Bolivia, Argentina, Grekland.
I Bush in Babylon berättar han om det irakiska folket som kuvats åtskilliga gånger men som alltid rest sig och bekämpat ockupationsmakter. Jag applåderar när jag läser och hör Tariq Alis friska kritik av islam och islamister, när han framhäver det sekulära och sörjer vågen av muslimsk fundamentalism.
Tariq Ali är en stor författare och intellektuell. Han var en av 68-revoltens stora namn i Storbritannien, radikal då och radikal nu. Han har skrivit historieböcker, romaner, noveller, film- och teatermanus. Han arbetar som redaktör för New Left Review.
Ali föddes i Lahore i början på 1940-talet. Då var det en del av det brittiska imperiet, därefter blev det Indien för att åtföljas av massakrer och religiös och etnisk separatism för att bli Pakistan – ”de renas land”. Hans protester mot militärdiktaturen i Pakistan gjorde så småningom Storbritannien till hans hemvist. Från imperiets utkanter till dess centrum. Fast då var inte längre Storbritannien imperiets centrum, det var tider av kallt krig och efter murens fall återstod bara ett imperium: USA.
Det är också USA och amerikansk imperialism som är i centrum för båda böckerna. Fundamentalisternas kamp skulle från början ha blivit en bok som uteslutande behandlade ämnet islam men 11 september 2001 kom emellan.
När USA:s president utropade sitt krig mot terrorismen bad han Gud om hjälp, sin kristne Gud. Boken blev en bok om den krock som uppstår mellan fundamentalismer, därför är också den översatta titeln olycklig.
Tariq Alis bok handlar inte om fundamentalisternas kamp, den handlar om alla dem som kläms, ockuperas, torteras, blir tysta och förtrycka mellan fundamentalismen i väst och den i öst. (Bokens titel på engelska är The Clash of Fundamentalisms: Crusades, Jihads and Modernity.)
Det är en blandning av olika stilar, och ibland blir det tvära kast dem emellan. Essästil blandas med historia och brev till läsare, men det är ingenting som stör – det är lärorikt.
Om Fundamentalisternas kamp är över 500 hundra sidor berättelser om i stort sett hela arabvärlden, så har Bush in Babylon ett specifikt syfte: Att få alla att förstå att det irakiska motståndet är oundvikligt, kommer att accelerera, aldrig kommer att erkänna sig besegrat och har sina rötter i en lång kamp mot ockupationsmakter. Bush in Babylon är en mycket välskriven och övertygande argumentation för varför motståndet finns i Irak och varför det till och med finns anledning att fira det.
Vi får en välbehövlig lektion i irakisk historia och en analys av samtiden.
Boken skrevs under anfalls-kriget mot Irak och de första månader av ockupation så den är rykande färsk. Det finns två saker som för mig karakteriserar Tariq Alis båda böcker. Den första är de ständiga hänvisningar till arabvärldens stora poeter och deras poesi. Ali gör det på ett enastående sätt; han nämner arabvärldens poeter, återger deras dikter, förklarar poesins tyngd ideligen med en sådan självklarhet att man skamset inser att man accepterat den västerländska kulturnormen – jag känner inte igen ett enda namn. Väst är centrum. Tariq Alis attacker för att bryta ner centrum är det bästa, att helt enkelt inte erkänna att det finns.
Den andra karakteristiken är att bryta mot regler.
Som när han fräckt låter en översättare ha som krav för att översätta att hans kommentarer (som exempelvis ”bastard”) ska få stå kvar. Översättaren var aktiv i det irakiska kommunistpartiet och han översätter en av de kommunister som, efter att Saddam Hussein tillträtt som diktator, arresterades och angav mängder med kamrater. Översättaren lever i England, angivaren innehade fram till kriget olika ansvarsposter för den irakiska regeringen, numera är han en förespråkare av USA:s ockupation. En liten not och alla historier om kamp, förföljelser, svek och bittra slut blir levande.
I Fundamentalisternas kamp finns mot slutet, närmare bestämt på sidan 436, något som skiljer sig från boken i övrigt. Det är ett brev från Tariq Ali till en ung muslim och heter just Brev till en ung muslim. För mig är de sidorna de allra bästa.
I tider då jag oroas av en vänster som verkar vilsen i vem man ska stödja och hur, i tider då jag förfäras lika mycket över unga tjejer som går i burka till gymnasiet som unga, företrädesvis manliga, vänsteraktivister som tror sig vara lysande feministiska teoretiker men attraheras av muslimskt motstånd och kräver respekt för deras kultur. Vems kultur?
De fäder som förbjuder sina döttrar att ”träffa” killar, eller de unga tjejer som kräver att få slippa både påtvingad oskuld och äktenskapet som institution?
Vilket motstånd? De som kämpar för frihet och självständighet med socialistiska värderingar och mål eller de som ropar på Allah och har ”kvinnan som göms undan för allmänheten och bara tillåts gå ut skrudad som ett lik” (från Brev till en ung muslim) i sina led.
Här är Tariq Ali blixtrande klar, han förespråkar det sekulära, han förstår omständigheterna som skapar fundamentalism men han vägrar acceptera dem.
Samtidigt är inte utan en viss smärta man läser att det på väggar i Baghad står ICP = Iraqi Collaborators Party, inte så smickrande för ett kommunistparti och en klar markering om att det inte är ett alternativ.
Det tomrum som islam fyllt beror inte nödvändigtvis på religionens sprängkraft utan på de andras svaghet.
Bristen på alternativ skapar fundamentalism. ”Vi är i desperat behov av en muslimsk revolution som sopar bort fundamentalisternas dåraktiga konservatism och efterblivenhet men också öppnar islams värld för nya idéer som uppfattas som mer avancerade än de som nu erbjuds från västerlandet.” (Ur Brev till en ung muslim).
De här böckerna borde läsas av många människor, speciellt dem som tror att de inte behöver läsa dem, krigshetsare och fundamentalister som PM Nilsson, de unga tjejerna som bar burkor i gymnasiet och alla oss andra som förväxlar vikten av att ta ställning med att säga att det är enkelt att ta ställning, och alla andra som vill försöka bättre förstå vad som händer i våra samhällen idag.
