Varje dag går tusentals svenskar upp ur sängen för att än en gång utföra ett arbete de uppfattar som repetitivt och meningslöst. Skruva ihop samma mutter, lyssna på samma möte och godkänna samma rapport.

Som mänskliga robotar. Det är den vanligaste metafor som utredaren David Eklind Kloo har stött på när han gjort intervjuer till sin nya bok om den moderna alienationen.

– Det återkommer bland både arbetare och tjänstemän, bland folk med både låg och hög utbildning. Att känna sig reducerad till en robot. När människor har den känslan måste vi betrakta det som ett samhällsproblem, säger han till Flamman.

När Karl Marx myntade sitt alienations­begrepp i mitten av 1800-talet bodde han i industriella revolutionens Paris. Han formulerade idén, liksom allt annat han skrev, mot bakgrund av den helt omvälvande samhällsförvandling som uppstod när bönder flyttade in till städer, tog jobb på fabriker och förvandlades till arbetarklass.

Det återkommer bland både arbetare och tjänstemän, bland folk med både låg och hög utbildning. Att känna sig reducerad till en robot.

Teorin om alienation kan sammanfattas ungefär så här: Den som arbetar i en kapitalistisk produktionsmodell är i praktiken kontrollerad av den ägarklass som styr förutsättningarna för arbetet, eftersom arbetaren behöver följa ägarnas order för att behålla jobbet och undvika svält. Denna underordning gör att arbetaren förlorar kontroll över jobbets utformning och berövas frukten av sitt arbete. Det leder i sin tur till att arbetaren får en förutbestämd plats i en social ordning – ett klassamhälle – som styr hennes interaktion med omvärlden och begränsar hennes möjlighet att se sig själv som en individ med fri vilja. Hon tvingas bort från fria interaktioner och samarbete och förfrämligas därmed från sin egen mänskliga natur. Hon blir alienerad.

Mycket har hänt sedan dess. Fackföreningar har förändrat samhället till de arbetandes fördel. Utbildningsnivån har skjutit i höjden, arbetsuppgifter har specialiserats och löner har stigit.

Ändå har teorin fortsatt leva. Kanske för att många, trots förbättrade villkor och trygghetssystem, likväl känner igen sig i grund­premissen. Vi är fortfarande del av ett hierarkiskt samhälle som begränsar vår interaktion med omvärlden. Och vi är fortfarande i någon annans händer på jobbet. Alienationsteorin har utvecklats i takt med att arbetares samhälleliga makt återigen har försvagats under de senaste trettio åren. Nu har teorin börjat bevisas.

David Eklind Kloo är utredare på den fackliga tankesmedjan Arena idé. När han började nysta i alienationen märkte han ett intervjupersonerna bar på ett uppdämt behov att prata av sig.

– Jag har förvånats över hur många som velat berätta för en vilt främmande människa om hur de har det på jobbet. Det enda jag behövt göra är att visa intresse för deras omständigheter.

David Eklind Kloos rapport ”Hur har du det på jobbet?” publicerades i höstas och bygger på en undersökning med omkring två tusen yrkesarbetande människor. De har fått svara på hur repetitivt deras arbete är, hur ofta de tvingas utföra onödiga uppgifter, hur mycket demokratiskt inflytande de anställda har och om jobbet bidrar till att göra deras liv bättre.

Parallellt med det fick de frågor om sin tilltro till demokratisk förändring, tillit till andra människor, upplevda delaktighet i samhällsutvecklingen och om de känner sig lyssnade på av makthavare. Rapportens stora slutsats är att svaren hänger ihop – ju mindre makt man har över jobbets utformning, desto mindre delaktig känner man sig i demokrati och samhällsutveckling i stort. Den som tvingas utföra repetitiva och onödiga uppgifter känner sig också mindre lyssnad på av makthavare och medmänniskor utanför jobbet.

En annan slutsats är att många upplever att de inte kommer till sin rätt i sitt arbete, eftersom deras mänskliga potential förslösas.

– Vi har länge diskuterat arbete ur de hårda villkorens perspektiv: löner, anställningstrygghet, säker arbetsmiljö. Det är jätteviktiga frågor som inte ska försummas, men det finns en annan dimension. Vad vi gör på jobbet – hur vår tid, kraft och ansträngning organiseras – styrs också av maktintressen. Och arbetar­rörelsen för inte en motsvarande teoretisk och strategisk diskussion om det, säger David Eklind Kloo.

Viss diskussion har trots allt förts. När ”arbetskritik” kommer på tal förknippas det ofta med en naiv hippievänster som vill slippa anstränga sig, men i praktiken handlar det om att studera just hur vi har det på jobbet. Sociologen Roland Paulsens texter om det ”meningslösa arbetet”, där arbetstagaren själv vet att hen gör något som inte behövs, dök upp i början av 2010-talet och var en nagel i ögat på den Reinfeldtska arbetslinje där alla jobb ansågs ha ett egenvärde.

Ungefär samtidigt utvecklade den amerikanska antropologen David Graeber en liknande teori om ”bullshit jobs”. Han argumenterar för att marknadsekonomin i vissa lyckosamma fall uppfyller mänskliga behov, men att systemet ofta producerar menings­lösa arbeten för att upprätthålla sig självt. Som exempel nämner han företagsjurister, som i praktiken inte tillför något värde men anställs för att skydda mot andra företagsjurister. Eller pr-anställda i oljeindustrin, som kämpar för att försvara något som har negativ effekt för hela mänskligheten.

Och i våras, när coronapandemin hade lett till en bred debatt om vilka arbeten som är samhällsnödvändiga och hur de ska organiseras, publicerades Mikael Nybergs bok Kapitalets automatik. Där bygger han en teori om ”systematisk dumhet” – det som uppstår när naturliga monopol omvandlas till en mängd små delansvariga bolag samtidigt som besluten om vad som behöver göras flyttas från anställda på golvet till mellanchefer på kontoret.

Hans återkommande exempel är järnvägen, där en underhållsarbetare kan se en lös mutter men inte ha rätt att skruva åt den eftersom det inte finns någon beställning från företaget som äger järnvägen. Men även postföretag, där mellanchefer har infört sorteringssystem som är omöjliga att förverkliga, och sjukvården, där ”kvalitetskontroll” och new public management-modeller gör att vårdbiträden förlorar rätten ta spontana initiativ för att lösa oväntade problem.

Det som särskiljer David Eklind Kloo är att han har studerat frågan kvantitativt – han har ställt samma frågor till en stor mängd anställda, i stället för att fokusera på särskilda arbetsplatser eller branscher. På så vis kan han slå fast det som andra har antagit: Många har jobb där de tvingas göra meningslösa saker, det gör att de inte får chans att nyttja sin mänskliga potential, vilket förstör deras känsla av deltagande i samhället.

Studier av människors misstro till demokratin bygger ofta på spekulativa frågor av typen ”tror du att det finns en elit som påverkar samhället bortom din kontroll?”. Vänsterpopulism, högerpopulism och allmän samhällskritik bakas ihop till samma sak och tolkas som ett uttryck för antidemokratiska värderingar. Eklind Kloo avstår från att läsa in sådana dolda betydelser. I stället frågar han om subjektiva upplevelser och tar dem på allvar. Om intervjupersonerna säger att de tvingas utföra onödiga och repetitiva uppgifter så är det så. Om de känner att de inte är delaktiga i samhällsutvecklingen så ligger det något i det.

– När man studerar tillståndet i demokratin letar man ofta efter gemensamma drag hos dem som känner sig mindre delaktiga. Tittar man på hur deras arbete är organiserat, och huruvida de upplever att jobbet bidrar till att göra världen bättre, så hittar man sådana gemensamma drag, säger han och fortsätter:

– Det är ju också ett faktum – har du mindre inflytande över ditt arbete så har du mindre inflytande över samhällsutvecklingen. Arbetet är en stor del av vad vi gör med vår tid och vårt samhällsengagemang.

Kan det inte vara så att människor som från början är deprimerade eller känner vanmakt inför samhället blir kvar på jobb de inte trivs med, snarare än att jobbet ger dem vanmakt?

– Vissa av dem som ger negativa svar om sitt arbete eller syn på samhället skulle säkert ge ett negativt vilken fråga man än ställde. För att de inte mår bra, eller för att människor helt enkelt har olika personlighet. Men jag är tveksam till att det skulle förklara hela sambandet. I tidigare studier har man försökt isolera just det personliga ingångsvärdet till arbetet och sett att det har viss påverkan. Men även om man räknar bort det så ser man att dem som har större inflytande över arbetets utformning ofta har ett större demokratiskt engagemang.

Han konstaterar att arbetsgivares största vinst med en ordning där medarbetarna har minimalt inflytande är att det ökar utbyt­barheten.

– Tidigare undersökningar visar att ökad delaktighet är positivt för företagens resultat. Man tjänar på att ha engagerad personal. Samtidigt innebär tydligt avgränsade och standardiserade arbetsuppgifter att makt flyttas från arbetstagare till arbetsgivare. Arbetsgivaren blir mindre beroende av personalens kunskaper. Det ökar möjligheten att ta in bemanningsanställda och korta upplärningstiden.

Så hur kan en demokratisering av arbetslivet gå till, rent konkret? Var börjar vi?

– Fackförbunden har lyckats institutionalisera löneutvecklingen. I någon mån också kompetensutvecklingen. Samma sak måste göras om utvecklingen av arbetsuppgifter. Och politiker måste överge den utopiska före­ställningen om att saker automatiskt blir bra för den som får ett arbete. Man behöver återta visionen om att beslutsmakt ska flyttas nedåt. Det finns saker som beslutas högt upp i hierarkierna som ett arbetslag egentligen skulle kunna råda över.

Han lyfter toppstyrningen av vård, skola och omsorg som ett exempel.

– New public management-modeller har stulit initiativet från yrkesmänniskor. Men på vissa håll har man gjort försök att flytta tillbaka planeringen från särskilda samordnare till de anställda, bland annat i Sundsvall. Där ser man stora fördelar.

Den här utvecklingen hänger sannolikt ihop med svagare fackförbund, 1990-­tals­krisen och 2008-krisen. Kan man verkligen börja med att demokratisera arbetsplatserna? Behöver man inte först investera, lägga an en ny politisk kurs och börja förändra samhällsekonomin?

– Ja och nej. Så länge vi har en hög arbetslöshet så har arbetsgivarna ett maktövertag, det måste vi självklart bekämpa. Och ekonomiska stimulanser som påverkar samhällets produktion avgör såklart förutsättningarna, inte minst nu under coronakrisen. Men med det sagt så tror jag att vi här och nu, med befintlig ekonomisk politik, kan hävda att arbetsplatser borde organiseras på ett annat vis. Man kan ta fasta på att det är en facklig fråga att jobbet ska kännas meningsfullt och givande. Om inte annat kan man börja med de fall där arbetsgivaren själv har att vinna på det. De är inte så få.

I sin bok och forskningsrapport anklagar Eklind Kloo samtliga politiska partier för ett ”utopiskt tänkande” kring arbete. Det vill säga att man i debatter och valrörelser utgår ifrån att ett arbete per definition lyfter en människa ur utanförskap och skapar mening.

– Fredrik Reinfeldt lyckades permanenta bilden av att vi måste välja mellan att bekämpa arbetslösheten och att kämpa för schyssta jobb. Jag tror att många politiker är rädda för att säga att de som jobbar måste få det bättre, eftersom de riskerar att få höra ”typiskt er, ni vill skydda insiders men skiter i de som har det sämst”. Vilket ju är en fullständigt falsk motsättning. I verkligheten är det tvärtom, att hög arbetslöshet och dåliga arbetsvillkor är två sidor av samma mynt. Arbetslöshetsbekämpning är en förutsättning för att åstadkomma bättre villkor i arbetslivet, och bättre villkor i arbetslivet är en förutsättning för att sänka arbetslösheten, säger Eklind Kloo.

Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, medger att de har påverkats av en ”förskjutning av diskursen”.

– Men vi har haft slogans som ”fler och bättre jobb”, och ”bättre” finns ju där av en anledning. Den här frågan har präglat vår ingång i arbetsmarknadsfrågor i stort och just nu i arbetsrätten. Personer med svagare anställning får svårare att engagera sig fackligt, och det påverkar vilka krav man kan ställa på arbetets innehåll.

– Samtidigt har det varit väldigt svårt att få gehör för de här frågorna i samtal med myndigheter och ekonomer. Det är väldigt stort fokus på kvantitet och kontroll i den arbetsmarknadspolitiska debatten. Hur man får fler i arbete. Vi försöker lyfta frågorna om vad arbetet faktiskt innebär, men den här undersökningen är väl en påminnelse om att vi behöver göra mer.

Eklind Kloo beskriver dagens arbetsmarknadspolitiska diskussions klimat som starkt präglat av Reinfeldt. Delar du den bilden?

– Jag jobbade tidigare för en tankesmedja i Norge och föreläste om den svenska förändringen under regeringen Reinfeldt. Särskilt under sin första mandatperiod gjorde den en väldigt stark framryckning i att sätta ramarna för debatten om arbete. Det behöver vi ta höjd för när vi diskuterar de här frågorna i arbetarrörelsen. Vi behöver förskjuta ramarna och inte bara jobba inom dem.

Vad har ni för konkreta politiska förslag för mer demokratiska arbetsplatser?

– Vi har bland annat föreslagit att det ska bli enklare för anställda att ta över företag som kooperativ. Men demokratisering av arbetslivet är inte riktigt en process man kan fatta beslut om i riksdagen. Man behöver, med bred palett, stärka löntagarnas ställning i samhället så att de kan ta striden på arbetsplatsen. Den här frågan påverkas av den ständigt pågående dragkampen mellan arbete och kapital, och kapitalet har flyttat fram sina positioner i flera decennier nu. Jag tror att den saken också bidrar till grogrunden för populistiska och auktoritära rörelser.

Även Socialdemokraterna har formats av 90-talskrisen och den efterföljande dogmen att ett jobb alltid är bättre än inget jobb. Det säger Anna Johansson, socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

– Det överskuggande problemet har varit att så många människor står utanför arbetsmarknaden. Då blir det väldigt lätt att man har ett starkt fokus på det medan andra frågor kommer i skymundan. Men på senare år har vi återkommit till att vi inte kan stanna vid att människor ska ha ett jobb oavsett hur dåligt betalt, riskfyllt eller bristfälligt det är.

Har ni haft några specifika kampanjer kring det, eller lyft det i er retorik?

– Vi har inte haft några kampanjer. Men regeringens kommande arbetsmiljöstrategi kommer lyfta frågorna om stress och att fara väl på jobbet. Vi har också underlättat för dem som behöver byta jobb – gjort det lättare för människor att studera, byggt ut utbildningsplatser och gett människor med kort utbildning möjlighet att studera med högre ersättning.

Men vilka konkreta förslag har ni för att utöka arbetsplatsdemokratin?

– Det är inte i första hand ett politiskt beslut utan något som sker på den enskilda arbetsplatsen. Det finns redan lagstiftning som säger att arbetsgivaren har ett ansvar för organisatorisk arbetsmiljö, men problemet är att den inte följs. Därför är det viktigt med starka fackliga organisationer.

Vad har ni gjort för att stärka dem?

– Vi beslutade ganska nyligen om en höjning av a-kassetaket, och många som går med i a-kassan går också med i facket. Och vi vill gärna göra fackföreningsavgiften avdragsgill igen, men det finns tyvärr ingen majoritet i riksdagen för det just nu.

En slutsats man kan dra av Eklind Kloos rapport är att människor med bristande arbetssituation lättare dras till högerpopulism. Fordrar det en annan inställning hos S till hur man borde möta SD:s offensiv?

– Jag tror absolut att det finns ett sådant samband. Bor man i en hyresrätt där värden inte vill ha boendeinflytande och har ett jobb där man saknar möjlighet att påverka är det inte så konstigt att man inte går omkring och känner att man kan förändra världen. Om man inte ens kan förändra det som är viktigast för en själv här och nu. Man kan se spår av det i USA-valet 2016 och i folkomröstningen om Brexit. Det förklarar inte allt, men det finns säkerligen ett samband.

En materiell grund för människors misstro till samhället, helt enkelt?

– Ja. Det är i alla fall en av grunderna.

Frågan om arbetsplatsdemokrati kan tyckas byråkratisk, administrativ och torr. Men i inledningen av sin bok skriver David Eklind Kloo om en administratör i offentlig sektor som har fångat vad det faktiskt handlar om: ”De tråkiga arbetsuppgifterna är en nödvändig del av hennes arbete. Hon har funderat mycket på det, att ett visst mått av tråkighet är ofrånkomligt. Men hon önskar att vi skulle vara mer varsamma med tråkigheten. Att vi skulle organisera samhället så att endast de tråkiga arbetsuppgifter som verkligen behövs, som tillför något till människors liv, utförs. Och att vi skulle dela på tråkigheten demokratiskt.”

Så skulle en definition av den första alienationskritikern Karl Marx kommunistiska ideologi kunna se ut. Att dela på tråkigheten demokratiskt.

– Varje liten förändring, på varje liten arbetsplats, är en förändring i rätt riktning, sammanfattar David Eklind Kloo.