Inrikes/Nyheter 09 januari, 2021

Meningslösheten breder ut sig

Personer som inte kan påverka sin arbetssituation tappar också tron på att de kan påverka samhället. Nya undersökningar visar att alienationens utbredning skadar hela demokratin. Har arbetarrörelsen tappat greppet om ett av människans viktigaste behov – att känna sig delaktig?

Varje dag går tusentals svenskar upp ur sängen för att än en gång utföra ett arbete de uppfattar som repetitivt och meningslöst. Skruva ihop samma mutter, lyssna på samma möte och godkänna samma rapport.

Som mänskliga robotar. Det är den vanligaste metafor som utredaren David Eklind Kloo har stött på när han gjort intervjuer till sin nya bok om den moderna alienationen.

– Det återkommer bland både arbetare och tjänstemän, bland folk med både låg och hög utbildning. Att känna sig reducerad till en robot. När människor har den känslan måste vi betrakta det som ett samhällsproblem, säger han till Flamman.

När Karl Marx myntade sitt alienations­begrepp i mitten av 1800-talet bodde han i industriella revolutionens Paris. Han formulerade idén, liksom allt annat han skrev, mot bakgrund av den helt omvälvande samhällsförvandling som uppstod när bönder flyttade in till städer, tog jobb på fabriker och förvandlades till arbetarklass.

Det återkommer bland både arbetare och tjänstemän, bland folk med både låg och hög utbildning. Att känna sig reducerad till en robot.

Teorin om alienation kan sammanfattas ungefär så här: Den som arbetar i en kapitalistisk produktionsmodell är i praktiken kontrollerad av den ägarklass som styr förutsättningarna för arbetet, eftersom arbetaren behöver följa ägarnas order för att behålla jobbet och undvika svält. Denna underordning gör att arbetaren förlorar kontroll över jobbets utformning och berövas frukten av sitt arbete. Det leder i sin tur till att arbetaren får en förutbestämd plats i en social ordning – ett klassamhälle – som styr hennes interaktion med omvärlden och begränsar hennes möjlighet att se sig själv som en individ med fri vilja. Hon tvingas bort från fria interaktioner och samarbete och förfrämligas därmed från sin egen mänskliga natur. Hon blir alienerad.

Mycket har hänt sedan dess. Fackföreningar har förändrat samhället till de arbetandes fördel. Utbildningsnivån har skjutit i höjden, arbetsuppgifter har specialiserats och löner har stigit.

Ändå har teorin fortsatt leva. Kanske för att många, trots förbättrade villkor och trygghetssystem, likväl känner igen sig i grund­premissen. Vi är fortfarande del av ett hierarkiskt samhälle som begränsar vår interaktion med omvärlden. Och vi är fortfarande i någon annans händer på jobbet. Alienationsteorin har utvecklats i takt med att arbetares samhälleliga makt återigen har försvagats under de senaste trettio åren. Nu har teorin börjat bevisas.

David Eklind Kloo, utredare på Arena idé, har studerat människors alienation med både kvantitativa och kvalitativa metoder. Foto: Arena idé.

David Eklind Kloo, utredare på Arena idé, har studerat människors alienation med både kvantitativa och kvalitativa metoder. Foto: Arena idé.

David Eklind Kloo är utredare på den fackliga tankesmedjan Arena idé. När han började nysta i alienationen märkte han ett intervjupersonerna bar på ett uppdämt behov att prata av sig.

– Jag har förvånats över hur många som velat berätta för en vilt främmande människa om hur de har det på jobbet. Det enda jag behövt göra är att visa intresse för deras omständigheter.

David Eklind Kloos rapport ”Hur har du det på jobbet?” publicerades i höstas och bygger på en undersökning med omkring två tusen yrkesarbetande människor. De har fått svara på hur repetitivt deras arbete är, hur ofta de tvingas utföra onödiga uppgifter, hur mycket demokratiskt inflytande de anställda har och om jobbet bidrar till att göra deras liv bättre.

Parallellt med det fick de frågor om sin tilltro till demokratisk förändring, tillit till andra människor, upplevda delaktighet i samhällsutvecklingen och om de känner sig lyssnade på av makthavare. Rapportens stora slutsats är att svaren hänger ihop – ju mindre makt man har över jobbets utformning, desto mindre delaktig känner man sig i demokrati och samhällsutveckling i stort. Den som tvingas utföra repetitiva och onödiga uppgifter känner sig också mindre lyssnad på av makthavare och medmänniskor utanför jobbet.

En annan slutsats är att många upplever att de inte kommer till sin rätt i sitt arbete, eftersom deras mänskliga potential förslösas.

– Vi har länge diskuterat arbete ur de hårda villkorens perspektiv: löner, anställningstrygghet, säker arbetsmiljö. Det är jätteviktiga frågor som inte ska försummas, men det finns en annan dimension. Vad vi gör på jobbet – hur vår tid, kraft och ansträngning organiseras – styrs också av maktintressen. Och arbetar­rörelsen för inte en motsvarande teoretisk och strategisk diskussion om det, säger David Eklind Kloo.

Viss diskussion har trots allt förts. När ”arbetskritik” kommer på tal förknippas det ofta med en naiv hippievänster som vill slippa anstränga sig, men i praktiken handlar det om att studera just hur vi har det på jobbet. Sociologen Roland Paulsens texter om det ”meningslösa arbetet”, där arbetstagaren själv vet att hen gör något som inte behövs, dök upp i början av 2010-talet och var en nagel i ögat på den Reinfeldtska arbetslinje där alla jobb ansågs ha ett egenvärde.

Ungefär samtidigt utvecklade den amerikanska antropologen David Graeber en liknande teori om ”bullshit jobs”. Han argumenterar för att marknadsekonomin i vissa lyckosamma fall uppfyller mänskliga behov, men att systemet ofta producerar menings­lösa arbeten för att upprätthålla sig självt. Som exempel nämner han företagsjurister, som i praktiken inte tillför något värde men anställs för att skydda mot andra företagsjurister. Eller pr-anställda i oljeindustrin, som kämpar för att försvara något som har negativ effekt för hela mänskligheten.

Och i våras, när coronapandemin hade lett till en bred debatt om vilka arbeten som är samhällsnödvändiga och hur de ska organiseras, publicerades Mikael Nybergs bok Kapitalets automatik. Där bygger han en teori om ”systematisk dumhet” – det som uppstår när naturliga monopol omvandlas till en mängd små delansvariga bolag samtidigt som besluten om vad som behöver göras flyttas från anställda på golvet till mellanchefer på kontoret.

Hans återkommande exempel är järnvägen, där en underhållsarbetare kan se en lös mutter men inte ha rätt att skruva åt den eftersom det inte finns någon beställning från företaget som äger järnvägen. Men även postföretag, där mellanchefer har infört sorteringssystem som är omöjliga att förverkliga, och sjukvården, där ”kvalitetskontroll” och new public management-modeller gör att vårdbiträden förlorar rätten ta spontana initiativ för att lösa oväntade problem.

Det som särskiljer David Eklind Kloo är att han har studerat frågan kvantitativt – han har ställt samma frågor till en stor mängd anställda, i stället för att fokusera på särskilda arbetsplatser eller branscher. På så vis kan han slå fast det som andra har antagit: Många har jobb där de tvingas göra meningslösa saker, det gör att de inte får chans att nyttja sin mänskliga potential, vilket förstör deras känsla av deltagande i samhället.

Illustration: Emma Hanquist.

Illustration: Emma Hanquist.

Studier av människors misstro till demokratin bygger ofta på spekulativa frågor av typen ”tror du att det finns en elit som påverkar samhället bortom din kontroll?”. Vänsterpopulism, högerpopulism och allmän samhällskritik bakas ihop till samma sak och tolkas som ett uttryck för antidemokratiska värderingar. Eklind Kloo avstår från att läsa in sådana dolda betydelser. I stället frågar han om subjektiva upplevelser och tar dem på allvar. Om intervjupersonerna säger att de tvingas utföra onödiga och repetitiva uppgifter så är det så. Om de känner att de inte är delaktiga i samhällsutvecklingen så ligger det något i det.

– När man studerar tillståndet i demokratin letar man ofta efter gemensamma drag hos dem som känner sig mindre delaktiga. Tittar man på hur deras arbete är organiserat, och huruvida de upplever att jobbet bidrar till att göra världen bättre, så hittar man sådana gemensamma drag, säger han och fortsätter:

– Det är ju också ett faktum – har du mindre inflytande över ditt arbete så har du mindre inflytande över samhällsutvecklingen. Arbetet är en stor del av vad vi gör med vår tid och vårt samhällsengagemang.

Kan det inte vara så att människor som från början är deprimerade eller känner vanmakt inför samhället blir kvar på jobb de inte trivs med, snarare än att jobbet ger dem vanmakt?

– Vissa av dem som ger negativa svar om sitt arbete eller syn på samhället skulle säkert ge ett negativt vilken fråga man än ställde. För att de inte mår bra, eller för att människor helt enkelt har olika personlighet. Men jag är tveksam till att det skulle förklara hela sambandet. I tidigare studier har man försökt isolera just det personliga ingångsvärdet till arbetet och sett att det har viss påverkan. Men även om man räknar bort det så ser man att dem som har större inflytande över arbetets utformning ofta har ett större demokratiskt engagemang.

Han konstaterar att arbetsgivares största vinst med en ordning där medarbetarna har minimalt inflytande är att det ökar utbyt­barheten.

– Tidigare undersökningar visar att ökad delaktighet är positivt för företagens resultat. Man tjänar på att ha engagerad personal. Samtidigt innebär tydligt avgränsade och standardiserade arbetsuppgifter att makt flyttas från arbetstagare till arbetsgivare. Arbetsgivaren blir mindre beroende av personalens kunskaper. Det ökar möjligheten att ta in bemanningsanställda och korta upplärningstiden.

Så hur kan en demokratisering av arbetslivet gå till, rent konkret? Var börjar vi?

– Fackförbunden har lyckats institutionalisera löneutvecklingen. I någon mån också kompetensutvecklingen. Samma sak måste göras om utvecklingen av arbetsuppgifter. Och politiker måste överge den utopiska före­ställningen om att saker automatiskt blir bra för den som får ett arbete. Man behöver återta visionen om att beslutsmakt ska flyttas nedåt. Det finns saker som beslutas högt upp i hierarkierna som ett arbetslag egentligen skulle kunna råda över.

Han lyfter toppstyrningen av vård, skola och omsorg som ett exempel.

– New public management-modeller har stulit initiativet från yrkesmänniskor. Men på vissa håll har man gjort försök att flytta tillbaka planeringen från särskilda samordnare till de anställda, bland annat i Sundsvall. Där ser man stora fördelar.

Den här utvecklingen hänger sannolikt ihop med svagare fackförbund, 1990-­tals­krisen och 2008-krisen. Kan man verkligen börja med att demokratisera arbetsplatserna? Behöver man inte först investera, lägga an en ny politisk kurs och börja förändra samhällsekonomin?

– Ja och nej. Så länge vi har en hög arbetslöshet så har arbetsgivarna ett maktövertag, det måste vi självklart bekämpa. Och ekonomiska stimulanser som påverkar samhällets produktion avgör såklart förutsättningarna, inte minst nu under coronakrisen. Men med det sagt så tror jag att vi här och nu, med befintlig ekonomisk politik, kan hävda att arbetsplatser borde organiseras på ett annat vis. Man kan ta fasta på att det är en facklig fråga att jobbet ska kännas meningsfullt och givande. Om inte annat kan man börja med de fall där arbetsgivaren själv har att vinna på det. De är inte så få.

Illustration: Emma Hanquist.

Illustration: Emma Hanquist.

I sin bok och forskningsrapport anklagar Eklind Kloo samtliga politiska partier för ett ”utopiskt tänkande” kring arbete. Det vill säga att man i debatter och valrörelser utgår ifrån att ett arbete per definition lyfter en människa ur utanförskap och skapar mening.

– Fredrik Reinfeldt lyckades permanenta bilden av att vi måste välja mellan att bekämpa arbetslösheten och att kämpa för schyssta jobb. Jag tror att många politiker är rädda för att säga att de som jobbar måste få det bättre, eftersom de riskerar att få höra ”typiskt er, ni vill skydda insiders men skiter i de som har det sämst”. Vilket ju är en fullständigt falsk motsättning. I verkligheten är det tvärtom, att hög arbetslöshet och dåliga arbetsvillkor är två sidor av samma mynt. Arbetslöshetsbekämpning är en förutsättning för att åstadkomma bättre villkor i arbetslivet, och bättre villkor i arbetslivet är en förutsättning för att sänka arbetslösheten, säger Eklind Kloo.

Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, medger att de har påverkats av en ”förskjutning av diskursen”.

– Men vi har haft slogans som ”fler och bättre jobb”, och ”bättre” finns ju där av en anledning. Den här frågan har präglat vår ingång i arbetsmarknadsfrågor i stort och just nu i arbetsrätten. Personer med svagare anställning får svårare att engagera sig fackligt, och det påverkar vilka krav man kan ställa på arbetets innehåll.

– Samtidigt har det varit väldigt svårt att få gehör för de här frågorna i samtal med myndigheter och ekonomer. Det är väldigt stort fokus på kvantitet och kontroll i den arbetsmarknadspolitiska debatten. Hur man får fler i arbete. Vi försöker lyfta frågorna om vad arbetet faktiskt innebär, men den här undersökningen är väl en påminnelse om att vi behöver göra mer.

Eklind Kloo beskriver dagens arbetsmarknadspolitiska diskussions klimat som starkt präglat av Reinfeldt. Delar du den bilden?

– Jag jobbade tidigare för en tankesmedja i Norge och föreläste om den svenska förändringen under regeringen Reinfeldt. Särskilt under sin första mandatperiod gjorde den en väldigt stark framryckning i att sätta ramarna för debatten om arbete. Det behöver vi ta höjd för när vi diskuterar de här frågorna i arbetarrörelsen. Vi behöver förskjuta ramarna och inte bara jobba inom dem.

Vad har ni för konkreta politiska förslag för mer demokratiska arbetsplatser?

– Vi har bland annat föreslagit att det ska bli enklare för anställda att ta över företag som kooperativ. Men demokratisering av arbetslivet är inte riktigt en process man kan fatta beslut om i riksdagen. Man behöver, med bred palett, stärka löntagarnas ställning i samhället så att de kan ta striden på arbetsplatsen. Den här frågan påverkas av den ständigt pågående dragkampen mellan arbete och kapital, och kapitalet har flyttat fram sina positioner i flera decennier nu. Jag tror att den saken också bidrar till grogrunden för populistiska och auktoritära rörelser.

Illustration: Emma Hanquist.

Illustration: Emma Hanquist.

Även Socialdemokraterna har formats av 90-talskrisen och den efterföljande dogmen att ett jobb alltid är bättre än inget jobb. Det säger Anna Johansson, socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

– Det överskuggande problemet har varit att så många människor står utanför arbetsmarknaden. Då blir det väldigt lätt att man har ett starkt fokus på det medan andra frågor kommer i skymundan. Men på senare år har vi återkommit till att vi inte kan stanna vid att människor ska ha ett jobb oavsett hur dåligt betalt, riskfyllt eller bristfälligt det är.

Har ni haft några specifika kampanjer kring det, eller lyft det i er retorik?

– Vi har inte haft några kampanjer. Men regeringens kommande arbetsmiljöstrategi kommer lyfta frågorna om stress och att fara väl på jobbet. Vi har också underlättat för dem som behöver byta jobb – gjort det lättare för människor att studera, byggt ut utbildningsplatser och gett människor med kort utbildning möjlighet att studera med högre ersättning.

Men vilka konkreta förslag har ni för att utöka arbetsplatsdemokratin?

– Det är inte i första hand ett politiskt beslut utan något som sker på den enskilda arbetsplatsen. Det finns redan lagstiftning som säger att arbetsgivaren har ett ansvar för organisatorisk arbetsmiljö, men problemet är att den inte följs. Därför är det viktigt med starka fackliga organisationer.

Vad har ni gjort för att stärka dem?

– Vi beslutade ganska nyligen om en höjning av a-kassetaket, och många som går med i a-kassan går också med i facket. Och vi vill gärna göra fackföreningsavgiften avdragsgill igen, men det finns tyvärr ingen majoritet i riksdagen för det just nu.

En slutsats man kan dra av Eklind Kloos rapport är att människor med bristande arbetssituation lättare dras till högerpopulism. Fordrar det en annan inställning hos S till hur man borde möta SD:s offensiv?

– Jag tror absolut att det finns ett sådant samband. Bor man i en hyresrätt där värden inte vill ha boendeinflytande och har ett jobb där man saknar möjlighet att påverka är det inte så konstigt att man inte går omkring och känner att man kan förändra världen. Om man inte ens kan förändra det som är viktigast för en själv här och nu. Man kan se spår av det i USA-valet 2016 och i folkomröstningen om Brexit. Det förklarar inte allt, men det finns säkerligen ett samband.

En materiell grund för människors misstro till samhället, helt enkelt?

– Ja. Det är i alla fall en av grunderna.

Frågan om arbetsplatsdemokrati kan tyckas byråkratisk, administrativ och torr. Men i inledningen av sin bok skriver David Eklind Kloo om en administratör i offentlig sektor som har fångat vad det faktiskt handlar om: ”De tråkiga arbetsuppgifterna är en nödvändig del av hennes arbete. Hon har funderat mycket på det, att ett visst mått av tråkighet är ofrånkomligt. Men hon önskar att vi skulle vara mer varsamma med tråkigheten. Att vi skulle organisera samhället så att endast de tråkiga arbetsuppgifter som verkligen behövs, som tillför något till människors liv, utförs. Och att vi skulle dela på tråkigheten demokratiskt.”

Så skulle en definition av den första alienationskritikern Karl Marx kommunistiska ideologi kunna se ut. Att dela på tråkigheten demokratiskt.

– Varje liten förändring, på varje liten arbetsplats, är en förändring i rätt riktning, sammanfattar David Eklind Kloo.

Illustration: Emma Hanquist.

Illustration: Emma Hanquist.

Kommentar/Kultur 02 september, 2025

Paulina Sokolow: En Ikeakatalog för kulturen

Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand presenterar kulturkanon på Uppsala universitet den 2 september. Foto: Paulina Sokolow.

Kullager, minoritetshistoria och tryckfrihetsförordningen. De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.

Gustavianum, Uppsala minsann. Det blev platsen för den presskonferens som emotsetts sedan slutet av 2023 då regeringen aviserade att en kulturkanon skulle fram. 

Vi som ska bevaka, av vilka de flesta tagit tåget från Stockholm, leds in i 1600-talsbyggnaden till en museisal med beteckningen ”Vetenskapshistoria”. På vägen dit går vi genom en mörk korridor där någon ställt fram en skål med Ahlgrens bilar utblandat med olika lakritsbitar. Symboliskt? Mjuk, pastellig kultur blandat med hårda uppfinningar och folkhemskt framförhandlade ekonomiska reformer? 

Ännu en fingervisning ges av presentationens första bild, ett svartvitt fotografi av AB Svenska kullagerfabriken. Det är Svensk ingenjörskonst när det är som snyggast: inuti ett gigantiskt kullager står en man i profil, som en 1900-talets vitruviske man. Konstigt nog är mannen vänd mot höger, fast han i det kända originalfotografiet är vänd mot vänster. 

När kulturminister Parisa Liljestrand så småningom dyker upp inleder hon med att skälla ut projektets belackare, som kallat det totalitärt, och berättar om att hon rest runt i landet och mötts av nyfikenhet och entusiasm. Arbetet med Lars Trädgårdh, den syratrippande historikern som fått uppdraget att sammanställa listan, karaktäriserar hon ömsint som ”att valla en katt”. 

Lars själv ler i mjugg. Han är ovanligt samlad och bjuder inte på några Trädgårdhska provokationer. Det här är hans dag. 

Faktum kvarstår: Sveriges bildningsinstitutioner är under attack från flera håll, de platser där klassikerna ska glädja, debatteras och utforskas.

En som inte har sin bästa dag är ekonomihistorikern Daniel Waldenström. Han är här i dag för att berätta om arbetet med den vetenskapliga delen. Det är också han som trycker fram bilden med själva Listan. Därmed slutar publiken att lyssna och ställer sig upp och kisar mot de cirka hundra titlarna som trängs på samma ruta: litteratur, ekonomi, scen, bildkonst och uppfinningar i en salig blandning. 

Själv skulle jag beteckna mig som bildningskonservativ och välkomnar urkunder som Heliga Birgittas Revelationes (där hon bland annat gör de allra första beskrivningarna av hur en förlossning känns!), Tryckfrihetsförordningen och Gustav Vasas bibel. Men min modernistiska sida får också stimulans. Överraskande nog finns två ganska smala favoriter: Öyvind Fahlströms mystiska pop-målning Sitting … Six months later, version A från 1962 (konstnären som rökte på i direktsändning vid ungefär samma tid) och Katarina Taikons bokserie Katitzi, en självbiografisk skildring av att leva som rom i ett Sverige som försköt en hel grupp av sina medborgare mitt under de expanderande välfärdsåren. 

Listan är grundad, färgglad, lite fräck och med en botten av trygga klassiker.

I övrigt ingår de flesta av de förväntade uppfinningarna och litterära klassikerna. Scen och film representeras av väntade Sjunde inseglet och Fröken Julie – men också av Stefan Jarls skildringar av det sena sextiotalets ungdoms- och drogkultur, Dom kallar oss mods och Susanne Ostens Medeas barn på Unga Klara från 1975. Jag funderar på vad den antiauktoritära proggregissören Osten själv hade tyckt om att bli upphöjd av en moderat regering. Ärligt tror jag att hon blivit hedrad. 

Ett stort frågetecken är frånvaron av konstverk från 1900-talets modernistiska decennier, den generation som kopplade loss sig från akademin och i bild skildrade vanliga människor i stugorna. Ingen Sven X:et Erixson, Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén eller Hilding Linnqvist syns på listan. 

Vid frågestunden passar jag på att vända mig till Karin Sidén, den ansvariga experten och som annars arbetar som chef för Prins Eugens Waldemarsudde, där de främsta så kallade Opponenterna hänger. Svaret är att sådan konst finns på några av de inkluderade institutionerna. Hon pekar på Gripsholms slott, där Statens porträttsamling hänger eller Stadshuset i Stockholm. Det är visserligen sant att några modernister hänger där, men tyvärr innehåller de mestadels tillrättalagda beställningsverk och inga konstnärliga höjdpunkter. Och jag tror inte att man tar klassen till Gripsholm för att kolla in Gösta Adrian Nilssons kubism. Samtida med X:et och de andra är också arbetarförfattarna, en litterär guldålder som har få motsvarigheter i internationellt, som Ivar Lo Johansson och Moa Martinson.

Ett än större problem berörs dock av Lars Trädgårdh själv: hur listan ska förvaltas och användas. Han hoppas på en stiftelse som säkrar dess spridning och fortlevnad, såväl som kompendier att ladda ner för stressade lärare. Kulturministern ser besvärad ut. Hon hade nog tänkt sätta punkt för den här kultursatsningen.  

Önska kan man ju alltid göra. Men faktum kvarstår: Sveriges bildningsinstitutioner är under attack från flera håll, såväl de högre utbildningarna som studieförbunden, de platser där klassikerna ska glädja, debatteras och utforskas. Intressantast av allt är väl hur ett eventuellt regeringsskifte kommer att möta den krisen. 

Jag ställer en sista fråga till Lars Trädgårdh. Om han själv lärt sig något på denna snart tvååriga resa. ”Massor”, svara han, men vill inte gå in på något specifikt. I stället föreslår han att vi ska diskutera saken över ett glas vin.

Läs mer

Har han kanske läst Muittalus sámid birra, ett verk av Johan Turi om samernas liv från 1910? En hemläxa efter det att han stött sig med den samiska rådgivningsgruppen, meddelat dem att han inte tänker ta hänsyn till ”vare sig tornedalingar eller bandyälskare” och föreslagit att ”allt det här med nationella minoriteter borde läggas ner på en gång”. 

Det mest slående med listan är hur präktig den är och hur långt från individualistisk och ”uppstudsig” den är, beteckningar som alltid följer åt Trädgårdh. Den är grundad, färgglad, lite fräck och med en botten av trygga klassiker. Inte helt olikt en annan förr i tiden emotsedd folksamlare så här års—Ikeakatalogen!

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 02 september, 2025

Är Förintelsen inte heller ett folkmord enligt regeringen?

Palestinier i Gaza bär på sällsynta nödförsändelser från World Food Program. Foto: Abdel Kareem Hana/AP.

Gång på gång har regeringspartierna krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra pågående folkmord. Men när det gäller Palestina vägrar man att ta ordet ”folkmord” i sin mun. Vad får det för konsekvenser?

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Israels agerande i Gaza uppfyller den juridiska definitionen av folkmord så som brottet definieras i FN:s folkmordskonvention. Det fastslår en resolution från International Association of Genocide Scholars (IAGS), som samlar världens ledande forskare inom fältet. Resolutionen ligger i linje med tidigare bedömningar från folkmordsforskare, FN-experter och människorättsorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.

Men trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) kommenterar uttalandet från IAGS med att ”folkmord är en juridisk term med ett tydligt definierat innehåll. […] Därför har svenska regeringar haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. Samma besked har tidigare givits av statsminister Ulf Kristersson (M).

Det finns två problem med regeringens linje. Det första problemet är att man enligt regeringens definition varken kan kalla Armeniska folkmordet eller Förintelsen för folkmord, eftersom 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott inte trädde i kraft förrän 1951. Folkmordet på det osmanska rikets kristna minoriteter må ha legat till grund för konceptet folkmord och Förintelsen må ha skapat den politiska viljan att genomdriva lagstiftning, men i båda fallen dömdes de skyldiga för andra brott.

Det andra problemet är att svenska regeringar inte alls har ”haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. De mest uppenbara exemplen är återigen det Armeniska folkmordet och Förintelsen, som ofta har beskrivits som folkmord av svenska politiker och myndigheter. Exempelvis karaktäriserades Förintelsen som ett folkmord under det toppmöte i Stockholm år 2000 som Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (S) tog initiativ till, och som ledde fram till bildandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA).

Trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza.

En ny granskning från Aktuellt i politiken (1/9) visar dessutom att representanter från M, KD, SD och L vid återkommande tillfällen har krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra andra påstådda folkmord, utan att invänta utslag i domstol. Vi kan ta tre exempel:

2021 krävde Moderaternas dåvarande utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark att den socialdemokratiska regeringen skulle verka för att EU skulle ”definiera” Kinas behandling av uigurerna i Xinjiang som ett folkmord (Skriftlig fråga 2020/21:1422) – som stöd för kravet nöjde sig Wallmark med att hänvisa till det ”breda stöd” som enligt honom fanns inom den amerikanska kongressen. Samma krav framfördes några månader senare av Kristdemokraternas Lars Adaktusson (Interpellation 2020/21:658).

Så sent som förra året krävde Sveriges vice statsminister Ebba Busch (KD) att den regering som hon själv ingick i skulle erkänna 1915 års folkmord på kristna minoriteter i Osmanska riket. Kravet har också framförts av en rad andra kristdemokrater, bland annat Robert Halef (Skriftlig fråga 2017/18:1418), liksom av Sverigedemokraterna genom Björn Söder (Motion 2020/21:96). Söder tillägger att ”Sverige bör gå i bräschen som ett föredöme för mänskliga rättigheter, även om det rent politiskt inte alltid är accepterat.”

I en annan sverigedemokratisk motion, som bland annat undertecknades av partiets utrikespolitiska talesperson Aron Emilsson, krävde man att Sverige skulle erkänna Holodomor, svälten som dödade flera miljoner människor i Ukraina 1932–33, som ett folkmord (Motion 2022/23:1748). Kravet har framförts flera gånger, senast av Erik Hellsborn (SD) förra året (Motion 2024/25:328). Som Hellsborn skriver orsakades nämligen svälten av politiska beslut.

Läs mer

Att regeringen eller regeringspartierna skulle ha några principer mot att använda ordet folkmord utan att ha en juridisk dom att luta sig emot stämmer alltså inte. Om de trots detta inte vill använda ordet för att beskriva Israels agerande i Gaza så behöver man söka någon annan och mer principlös förklaring. Exempelvis att man inte vill stöta sig med USA. Eller att man vill skydda Israel, ett land med vilket Sverige har nära ekonomiska och politiska band.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 02 september, 2025

Konsten att skapa en ikon

Den tidigare presidenten Cristina Fernandez de Kirchner vinkar till sina anhängare från husarresten, 11 juni 2025. Foto: Luis Robayo/AFP/TT.

En kvinna på en balkong. En ifrågasatt dom utan bevis. Ett land i kris. I Argentina är en ny politisk martyr på väg att formas – den korruptionsdömda peronisten Cristina Kirchner.

Korsningen mellan San José och Humberto, i Constitución strax söder om Buenos Aires historiska centrum, har förvandlats till ett permanent protestläger. Folksamlingens storlek har skiftat mellan några hundra till flera tusen, beroende på nyhetsläget, men den har aldrig helt skingrats.

För den nyanlände finns en magnetisk fixpunkt, en osynlig mittpunkt för hela det politiska dramat: balkongen på tredje våningen i huset San José 1111. Däruppe – bakom slutna glasdörrar – bor möjligen, eller kanske inte, ex-presidenten Cristina Fernández de Kirchner. Hon har vid upprepade tillfällen klivit ut för att hälsa sina anhängare, som Evita en gång gjorde från Casa Rosadas rosafärgade altan. Nu är dörrarna stängda. Men närvaron är lika stark för det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 02 september, 2025

Varför vill SD lägga Sverige under Mohammed bin Salman?

I värmländska Årjäng är friheten bilburen. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Jag älskar den bilburna friheten kring värmländska Årjäng – men utsläppen växer för varje motorvarv. I stället för att fylla despoternas fickor borde vi investera i ett grönt Sverige.

När man svänger av E6:an vid Uddevalla in norrut på landsväg 172 öppnar sig en av Sveriges vackraste landsändar. Först rullar fälten fram som mjuka vågor, med en och annan ko som sorglöst idisslar i värmen. Och när skogen tätnar bryts den ständigt av med lockande badplatser. Vid Billingsfors pappersbruk måste man dock stänga av luftkonditioneringen för att undvika svavelstanken.

Efter länsgränsen till Värmland når man en höjd där den blåskimrande Västra Silen breder ut sig. Här ligger Årjängs kommun, mitt i E18-land. Gränsorten Töcksfors stoltserar med två jättelika handelscenter för att betjäna alla snålrika norrmän som gärna kör långt för att spara några kronor. De törstiga gör även en avstickare till Årjängs Systembolag. Kulturen är motorburen, och man hamnar ofta bakom en epatraktor, som dånar av sin säregna blandning av dansband, techno och metal.

Här har jag tillbringat ännu en sommar, och det går inte att undgå Sveriges beroende av fossil energi. Här kör man till jobbet, affären, krogen, bilträffen och folkracet. I skogen hörs skogsmaskiner, fyrhjulingar och timmerbilar. På fälten traktorer och lantbruksmaskiner.

Vi som lockas hit söker samma frihet. Möjligheten att försvinna på en slingrande landsväg eller in i skogen. Vad man dock inte ser genom vindrutan är att varje motorvarv kräver förbränning av diesel eller bensin. Denna har pumpats upp ur undergrunden, bearbetats i ett raffinaderi och skeppats till bensinstationen. Ändå är det bara 25–40 procent av bränslet som gör nytta i motorn, resten försvinner som spillvärme. En elbil använder 90 procent av energin.

Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna.

I Sverige är det här ett särskilt dyrt problem. Medan länder som USA, Norge och Storbritannien har egen produktion av fossila bränslen måste vi importera allt. Enligt MIT:s Observatorium för ekonomisk komplexitet importerade Sverige olja, gas och kol för 216 miljarder kronor 2023 – 11 procent av vår totala import. Trots Ulf Kristerssons vallöfte 2022 om ”ett helt fossilfritt energisystem” har kostnaderna för fossilimporterna skenat under hans tid vid makten. 2021, före Rysslands invasion av Ukraina, låg den på 134 miljarder.

Större konsumtion förklarar inte allt – ökade priser och en svag krona står för det mesta. Men det visar att den fyrhjulsdrivna friheten kring Årjäng är beroende av en marknad som kontrolleras av despoter. Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna. Under pristopparna var det rimligt att sänka skatten på bensin och diesel, men långsiktigt är det inte rimligt att Sverige skickar hundratals miljarder till auktoritära länder – och Norge! – för rätten att bränna deras olja, gas och kol.

Detta är ironin. Genom globala energimarknader skapar kapitalismen en känsla av frihet hos trafikanterna, samtidigt som fossildespoterna – och norrmännen! – har fått mer makt över oss. Inför Rysslands invasion av Ukraina ströp Putin gasleveranserna till EU, och skapade kaos genom att pressa upp energipriserna. Qatar har hotat att stoppa gasleveranser om EU går vidare med krav på miljöskydd och arbetsförhållanden. Och Trump har nu tvingat EU att öka vårt fossilberoende i ett nytt ”handelsavtal”.

I Årjäng blev Sverigedemokraterna största parti med 31 procent av rösterna. Deras riksdagsledamot Jessica Stegrud vill att Sverige ska fördjupa beroendet genom att börja med gaskraft, något Sverige inte har haft tidigare.

Läs mer

I stället för att göda fossildespoterna – och norrmännen! – kan vi investera i vår egen framtid. Det brittiska klimatpolitiska rådet visar i en aktuell rapport hur elektrifieringen dämpar fossilberoendet, genom att investeringar i ett starkare elnät, förnybar energi, kollektivtrafik och laddinfrastruktur minskar behovet av olja, gas och kol. Redan från 2041 blir omställningen en nettobesparing som sedan växer för varje år.

I stället för att göra som Sverigedemokraterna vill och lägga vårt öde i Mohammed bin Salmans händer, borde vi alltså investera i vår egen ekonomi. Det borde oppositionen kunna göra till ett vallöfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 september, 2025

Kulturkanon är inte nationalistisk nog

Lars Trägårdh poserar framför sitt frilanskontor – där även Flamman har sin redaktion. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Lars Trägårdh hoppas att hans kulturkanon ska ena landet. Samtidigt slår regeringen sönder kulturens infrastruktur, och använder den som vapen för att skapa polarisering. Det här är ingen kanon: det är en dödsruna.

I morgon är det äntligen dags.

Skådeplatsen Uppsala är väl vald, lärdomsstaden där både Carl von Linné och Erik Gustaf Geijer står staty, giganterna som avtäckt både naturens och samhällets hemligheter. Eller så slipper man näsvisa journalister som inte orkar med den kaosartade tågsträckan från Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Kommentar/Kultur 01 september, 2025

Alex Olofsson: Efter folkfesten kom nådastöten

”Säg mig, åh, säg mig” sjöng Carola häromveckan. Svaret tycks allt mer oklart. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Så skrivs slutligen det sista kapitlet för staden som nu tycks utom räddning. Beskedet om de slutgiltiga rivningarna liknar en nådastöt.

Drygt två veckor väntade man,  tills massmedia, turister och hemvändare, som lockats upp för flytten av Kiruna kyrka, hade åkt hem. Ett spektakel som presenterades som en ”historisk händelse” och en ”folkfest”. Gruvbolaget, kommunen och turistnäringen hade gjort sitt yttersta för att gemensamt få maximalt medialt genomslag för spektaklet. Idag är det nog få som kan förneka att det var något annat än en ren maktuppvisning från gruvbolaget. För samtidigt som företaget bjöd på bröd och skådespel till Kirunaborna, slipade de på kniven – redo att med kirurgisk precision utdela det sista hugget mot samhället. De Kirunabor som lydigt köade för att få en gratis kaffe och en kycklingwrap påminner nu mest om lamm som ovetande fördes till slakt.

Dammet hade knappt lagt sig när gruvbolaget hastigt under torsdagen kallade till  presskonferens. De kommande tio åren kommer ytterligare 2 700 bostäder att rivas, och 6 000 Kirunabor kommer att förlora sina hem. Ett måste för att säkra vår ”gemensamma framtid”, enligt bolaget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 augusti, 2025

Maunchbachs roman är som en aladåb: skånsk, slemmig och dekadent

Huvupersonen är besatt av en man i Maria Maunsbachs nya roman. Foto: Studio Irika.

Den magiska mannen är behagsjuk och egoistisk, men avnjuts och dyrkas i en historia där skurkarna är kvinnor.

Maria Maunsbach är född 1990 i den skånska orten Höör. Alla hennes romaner är väldigt skånska. Det är ”räligt” och ”klydd”. Den förra boken, Lucky Lada och jag, är till och med en pastisch på den skånska skalden Fritiof Nilsson Piraten. En magisk man, hennes senaste, utspelar sig i Malmö och Thailand. Skånskan hänger kvar, fast nu mest som krydda. Den Maunsbachska humorn har heller ingen framträdande roll. I stället är En magisk man en relationsroman.

Trots att halva boken skildras av ett jag, som vi sent omsider lär oss heter Jenny, så handlar den om Mikael. Kvinnor älskar Mikael och han dem. Men mest älskar han thaiboxning. Han har alltid velat fightas, men hans mamma avskyr våld. I gymnasiet börjar han dock boxas, och efter studenten flyr han Malmö för ett gym i Thailand. Där slår han följe med mästaren Håkon och blir proffs i kampsport, innan han förförs av Caroline, förlorar sig själv i fester och knark och återvänder hem med svansen mellan benen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 29 augusti, 2025

Cannabisbolag svartlistade av fonder – krigsbolag ”problematiska”

Den högerextrema miljardären Peter Thiel är vd på Palantir, som förser Israel med militära AI-system. Foto: Jehad Alshrafi/AP, J. Scott Applewhite/AP.

Svenska fonder har miljardinnehav i bolag som kan vara medskyldiga till krigsbrott i Gaza. Men medan oljefonden i Norge svartlistar israeliska banker och bolag på löpande band menar jättefonden AP7 att den bästa grunden för förändring är fortsatt ägarskap.

”Men skönt att man själv undvikit Palantir sedan kriget för att de är ett hemskt företag.”

På Reddits svenska finansmarknadsforum ”ISKbets” reagerar flera investerare snopet på Ekots avslöjande om att statliga sjunde AP-fonden, som förvaltar sex miljoner svenskars pensionspengar, har miljarder i kritiserade bolag som misstänks för delaktighet i Israels krigs- och människorättsbrott i Gaza. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 29 augusti, 2025

Organisera er mot kriget och kapitalets intressen

Försvarsmakten och polisen under en gemensam övning med helikopter (Blackhawk UH-60M) vid riksdagen i Stockholm den 6 augusti. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Våra gemensamma resurser ska gå till skola och vård – inte till imperialistiska krig mot andra arbetare.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Arbetarklassen ska inte bli kanonmat eller offras på krigets altare.

I Sverige röstar alla partier för en ”historisk” ökning av militärutgifterna – 300 miljarder kronor till vapen och militär. Målet? Att uppfylla Natos krav och dra in Sverige djupare i deras farliga krigsplaner: 3,5 procent av BNP till försvar och 1,5 procent till civilförsvar.

Dessa miljarder ska inte gå till löner och pensioner. Till sjukhus, skolor, bostäder eller vägar. Utan till vapen som ska användas mot arbetare som vi. Det ”försvar” de lovprisar är en lögn: de förbereder krig, och det är vi som ska betala – med våra skattepengar och i värsta fall med våra liv. Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

”Arbetarpartierna” stödjer denna massaker. Socialdemokrater, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet marscherar med högern och Nato. De sviker arbetarklassens historia och kamp, som här i Sverige för många år sedan kämpade för att förhindra krig mellan det svenska och norska folket.

Det verkliga hotet är kapitalisternas intressen. Vi hotas inte av något främmande land, utan av storföretagens ekonomiska intressen och konkurrens som med regeringarnas hjälp vill kontrollera vägar, resurser och marknader. Krig förs inte för att kontrollera kärnvapen, religioner eller nationer, som de säger, utan för att en liten minoritet ska bli rik på ruinerna.

Därför måste arbetarklassen organisera sig och kämpa. Vi måste kräva att Sverige drar sig ut ur kriget. Vi måste bryta propagandan som vill få oss att döda varandra – och i stället förena oss med arbetare i alla länder för vänskap och solidaritet, inte för att tjäna krigsherrarnas intressen.

Imperialistiska krig betyder färre rättigheter och mindre liv. Vi kommer att betala för krigsförberedelserna med färre sjukhus, skolor och pensioner. Våra pensionspengar, pengar i de fonder som bygger upp EU:s ”investeringsunion”, kan gå till krig. Det accepterar vi inte.

Läs mer

Vi uppmanar alla fackföreningar att ta ställning. Stå emot den militära propagandan från EU, Nato och regeringen, samt de vapen och nedskärningar som kriget för med sig. Vi måste skydda våra liv, våra rättigheter och vår framtid.

Vi kräver:

1. Sveriges utträde ur alla militära operationer och imperialistiska krig.

2. Inget samarbete med staten Israel.

3. Solidaritet med palestinierna och alla folk som kämpar mot imperialismen.

4. Ingen inblandning, inga uppoffringar för deras krigsslakt.

Vi kallar facken och förtroendevalda till gemensamma aktioner och aktiviteter.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 augusti, 2025

Paulina Sokolow: Moralisk, uppstudsig och med ursvenska värderingar

Elin Wagner håller tal under ett fredsmöte 1935. Foto: Pressens bild/TT.

Elin Wägners ”Fred med jorden” är perfekt för Lars Trädgårdhs kulturkanon.

Mindre än en vecka har regeringen på sig att presentera sin kulturkanon. Att den ska bidra med hopp om stärkt bildning eller läslust är det väl ingen som tror, men det ska ändå bli roligt att ta del av listan.
För hittills har det handlat om vad den inte är och att arbetsgruppen har plågats av både dödsfall och avhopp. Listan kommer inte att inkludera verk yngre än 50 år och inte ta hänsyn till vare sig nationella minoriteter eller bandyspelare.

Romanen Pennskaftet (1910) av Elin Wägner har allt. Unga, smarta och upproriska kvinnor i 1910-talets första flirtiga frigörelse i en skildring av ett Stockholm som håller på att bli en riktig stad. Journalistiken hade sin första guldålder parallellt med kvinnors insteg i arbetslivet och därmed var det fritt fram för redaktionsromanser. En urscen för såväl populärlitteratur som Hollywood. Självaste Horace Engdahl har kallat Pennskaftet den första romanen om den ”nya kvinnan”. Så här i kulturkanontider ligger det nära till hands att se den som självklar på listan. Men det är inte den jag tänker på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)