Händer över ett löpande band. En produkt som växer fram med hjälp av kroppar som inte äger, eller för den delen ens kan se resultatets helhet framför sig, ryggar som böjs och knän som går sönder i det monotona upprepningarnas arbete – för vad? När Marx på mitten av 1800-talet utvecklade begreppet alienation var det just det han syftade till. En inneboende meningslöshet, ett främlingskap, inför det arbetet syftade till att utföra. Sedan dess har en enorm effektivisering och digitalisering ändrat såväl kraven på de som arbetar som hela arbetsmarknaden i stort. Många fabriker har flyttat till billigare produktionsländer och många jobb har rationaliserats bort, medan en uppsjö av nya arbeten skapats.

Men trots att människor i högre utsträckning får välja vad de vill jobba med, har kortare arbetsdagar, är friskare, blir äldre och har större tillgångar att röra sig med, tycks en sak bestå: meningslösheten. Och inte bara bestå, utan dessutom förvärras.

Förra veckan publicerade Jobbhälsoindex ny statistik om hur meningsfullt man anser sitt arbete vara. Framförallt unga män tycks anse sina arbetsinsatser sakna mening. Bara under de senaste tre åren kan man, i högst grad hos unga, se att den psykiska ohälsan i relation till arbete ökar och motivationen till att gå till jobbet minskar. Känslan av att arbetet har något slags mening är nu förunnat bara 60 procent av de anställda i Sverige.

Men det finns en grupp som skiljer ut sig. Bland vård- och omsorgspersonalen är det bara fyra procent som saknar mening i sitt jobb och tre fjärdedelar tycker att deras arbete är viktigt, har mening. Och inte undra på, här består arbetet av det mänskliga mötet, av att bädda ned, att småprata, att trösta och sköta om. Och att rädda liv. Så hur värnar vi då om dessa för ett samhälle livsnödvändiga yrkesgrupper? För inte heller de är skonade från meningslöshetens framväxt, dessutom är det just hos inom vård och omsorg man tydligast kan se hur mer arbete utförs för mindre pengar, hur kraven ökar helt i otakt med löneutvecklingen.

Ett svar hittar man om man återvänder till fabriksgolvet. Under kapitalismens ledstjärna av ökad produktion införde man under 1900-talet inom tillverkningsindustrin styrmodeller för att förbättra konkurrenskraften. De stavades mätning, standardisering och minutanpassning. På nittiotalet hittade samma begrepp och tankemodeller in i välfärdssamhällets hjärta. New public management, som det ju heter, har ökat den administrativa bördan på vård- och omsorgspersonalen enormt. En undersköterska som tidigare kanske kunde stanna ett slag, dricka en extra kopp kaffe för att kunna mildra den ensamhet många av oss en dag kommer stå inför, är i dag redan på väg till nästa brukare, för att en tidpunkt på ett schema kräver det. Hur gör man det utan att koppla bort något inom sig?

Enligt Jobbhälsoindex skär den växande meningslösheten genom samtliga yrkesgrupper och klasser. Men allra längst ned på listan ligger fordons- och teknikindustrin. Kanske ett av de arbeten i dag som ligger närmast dem Marx syftade på när han skrev om alienationen för 150 år sedan. Mycket har hänt sedan dess, men vissa saker består. De där händerna vid löpbandet är lika långt ifrån sin slutprodukt. En slutprodukt som inte sällan är del i den svenska fordonsindustrins export, värderad till 180 miljarder, vars yttersta konsekvenser för vår gemensamma planet vi visserligen inte kan kalla meningslösa. Men nog något annat.