PARIS. Startskottet har gått för det tiotal kandidater, som konkurrerar om posten som Frankrikes president. Folket går till valurnorna i slutet av april. Egentligen handlar det bara om två kandidater: För Parti Socialiste (PS) Ségolène Royal, och för Högern Nicolas Sarkozy. Som dark horse finns högerextremisten Jean-Marie Le Pen (79), vilken 2002 slog ut socialisten Lionel Jospin, och gick till slutronden. En annan outsider är François Bayrou, närmast kristdemokrat.
Hittills har striden mellan huvudkandidaterna mest handlat om personangrepp, ryktesspridning, och opportun «anpassning» till en mittenpolitisk röra. Någon debatt har inte förekommit, och sakfrågor som sysselsättning, hyror, sjukvård och hemlösa, har helt hamnat i skuggan. Tilläggas kan att båda kandidaterna betalar förmögenhetsskatt.
Royal tillhör PS högerflygel, och ser Tony Blair som «politiskt ideal». Hon har stor politisk erfarenhet, kommunalt, regionalt och rikspolitiskt, bl a tidigare varit miljö, och senare utbildningsminister. Men politiska bedömare pekar på hennes bristfälliga utrikespolitiska kunskaper, att hon inte verkar socialt engagerad, och ofta gör ogenomtänkta uttalanden. Enligt tidningen Le Monde visste hon inte, i en försvarspolitisk debatt, hur många atomubåtar den franska marinen har. Hennes sympatiuttalande för Québecs önskan om självständighet upptogs inte nådigt av Kanadas federala regering. Och om sin syn på Turkiets EU-medlemskap deklarerade hon bara: »Jag tycker som franska folket».
Och Sarkozy? Det är fransk sed att en presidentkandidat lämnar poster som parti – eller departementschef. Men Sarkozy fortsätter som inrikesminister. Den välunderrättade satirtidningen Le Canard Enchainé (Den fjättrade ankan) har avslöjat att Sarkozy låter polisen «spionera» på politiska motståndare. Vidare har han framtvingat några kritiska journalisters avgång, fiskar väljare bland högerextremister, men kallar sig också «arbetarnas vän», kallat revolterande förortsungdom för «slödder», spelar gärna på rädslan för invandrare och terrorister…
Tidningen Politis har utnämnt «Sarko» till Frankrikes George Bush. Under ett besök hos Bush beklagade nämligen inrikesministern sitt lands brist på solidaritet med USA :s Irakkrig. Det ledde till skandal i Paris.
«Efter fem år med Sarkozy har flertalet fransmän tappat tron både på framtiden och politiken», noterar tidningen L’Humanité. Två av tre är rädda för att mista jobbet, och bli uteliggare. Företagen får miljarder i skattelättnader, medan löntagarnas köpkraft minskar. Och mindre än 10 procent av jobben är visstidsanställningar. En chefskvinna på arbetsförmedlingen, har publicerat en bok om hur regeringen ändrat regelverket och manipulerar statistiken. Därmed har 2 miljoner arbetslösa «trollats» bort. Men faktum är att 7 miljoner fransmän lever på svältgränsen.
Inför ettårsdagen av Nej-segern i folkomröstningen om EU :s författning, bildades en «Antiliberal front». Utöver flertalet från kommunistpartiet deltog trotskister, gröna, många socialister, folkrörelser som Attac, olika tankesmedjor – och fackliga grupper i 650 kollektiv. Och man lyckades ena sig om ett alternativt politiskt program.
Men det lovande projektet förgiftades först av trotskisterna, och sedan av PCF. När enighet om en gemensam kandidat misslyckades utsåg partiet ensidigt sin ledare Marie-George Buffet. Många besvikna inom Fronten försöker nu övertala bondeledaren José Bové att bli deras presidentkandidat.
Sarkozy leder knappt i opinionsmätningarna men många, även högerväljare, känner stark oro för « kandidaten utan skrupler ». Ségolène Royal övertygar inte, den radikala vänstern är splittrad.
Behovet att en ny politik är stort, men allt tycks bli vid det gamla.
