Ibland säger min fru att hon tycker att jag är en riktig snobb. Det är absolut inte för att jag klär mig snobbigt, tvärtom, där tycker hon att jag nog kunde bli något lite mer snobbig, inte mycket, men lite. Utan det är när jag hävdar vad hon tycker är elitistiska åsikter, till exempel att Madonna sjunger dåligt och att Kalle Ankas glada julparad på julafton är vulgärt och tjatigt, för att inte tala om den förljugna Karl Bertil Jonssons julafton. Snobbgränsen i Sverige ligger vid teve, jag tittar inte heller på schlagerfestivalen.

Det är snobbigt att se lite på teve, vilket är märkligt eftersom det nog inte finns något som samtidigt är så föraktligt som att se mycket på teve.
En hel del personer tycker också att det är snobbigt att tycka bättre om mörk choklad än mjölkchoklad, eftersom mörk choklad är ett överklasspåfund och en tydlig klassmarkör, Det är snobbigt att vägra äta mjölkchoklad.

Var ordet snobb kommer ifrån vet ingen helt säkert, men man tror att det uppstod i början av artonhundratalet i Oxford och Cambridge, där de som inte kom från adeln – vilket på den tiden var det enda rätta om man ville räknas – fick en beteckning i studentkatalogen efter sitt namn, ”sine nobilitate”, utan adelsstånd, för att skilja dem från de adliga kamraterna. Detta förkortades s. nob.
Snobbarna var alltså de som inte hade hög status. Men sedan fick det motsatt betydelse, de som lägger stor vikt vid status. William Thackeray som är mest känd för sin roman ”Fåfängans marknad”, skrev också standardverket i genren, ”Snobbarnas bok”.

Carl Bildt måste väl betraktas som urbilden av en svensk snobb, arrogant mot dem som inte är fina nog och mycket mån om sin egen värdighet. Fast han är ju å andra sidan adlig, så han är väl snarare en nob.
Jag vet inget om Bildts barndom, men det skulle förvåna mig om han kom från ett arbetarklasshem (vilket en del adelsmän faktiskt gör), för i så fall hade vi fått höra det när han pratade i programmet ”Sommar”. För en proletär bakgrund är alltid en tillgång för politiker, det väcker respekt.
Vilket vi såg tydligt vid förra amerikanska presidentvalet, särskilt hos hockeymorsan Sarah Palin, som vann tävlingen med Obama, Biden och McCain om att vara mest folklig, Obama är visserligen svart, Biden kommer från typisk arbetarklass och McCain satt i fångläger i Vietnam. Men vid sidan av Sarah var de ändå utpräglade snobbar.

Själv har jag ingenting att komma med i det här sammanhanget. Jag växte upp i en femrummare i Stockholm i ett typiskt medelklasshem med mamma som var lärare och pappa som var historiker. Detta kan jag inte precis säga att jag fått lida för, inte ens i de vänsterkretsar jag rört mig i. Men jag hade definitivt vunnit på en annan bakgrund, alltså statusmässigt, inte annars förstås, för att komma från ett medelklasshem i Sverige var när jag var ung och är det kanske ännu mer idag, att på många sätt få en flygande start i livet. Man får ett försprång i alla möjliga sammanhang.
Men jag hade i alla fall kunnat äta mörk choklad med gott samvete. Och hoppa över schlagerfestivalen och inte ha något favoritlag i fotboll. Och om någon klandrat mig för detta, hade jag berättat att jag växte upp i en etta och fick börja jobba när jag var tretton.
Vad säger du nu, va?