Vi är mitt inne i ett sensationellt år. Du kanske har missat det. Rekordmånga kvinnor har mördats av män de varit i relation med. En 75-årig kvinna i Malmö, en 37-årig kvinna i Farsta – den 9 maj hade redan fjorton kvinnor mördats i år. Nu har jag tappat räkningen över slocknade liv, och det finns långt fler som bara inte levs fullt ut.
Vi vet att våld har rötter. Missbruk, våldsamhet och aggressioner föds man inte med; det blir till. Det är ingen medfödd ondska, utan ett resultat av en lång ekvation.
Ibland uppstår våldet när trauman går i arv från mödrar och fäder till barn. Ibland till följd av egna svåra upplevelser: alienation, missförhållanden, övergrepp, ensamhet, fattigdom, flykt, krig. Ibland uppstår det under trycket från maktordningar och normer, som könsroller där män och kvinnor återskapas som varandras motsatser med tillhörande attribut och förväntade beteenden. Ibland uppstår det genom inlemmandet i kapitalismens institutioner – tjänstgöring som militär eller polis formar ofta våldsamma individer. Våldet kommer från erfarenheterna vi bär på och rollerna vi socialiseras in i och tvingas ta.
I Simone de Vries dokumentär Beer is cheaper than therapy följer vi manliga veteraner och soldater i Killeen i Texas. Här finns en av landets största militärbaser: Fort Hood. I staden är siffrorna för depression, våld, alkoholism, våld i nära relation och självmord mycket högre än det nationella genomsnittet. Zoomar vi ut från Killeen ser vi att manliga veteraner är dubbelt så troliga som manliga icke-veteraner att sitta i fängelse för våldsamt sexualbrott i USA.
Att siffrorna för våld i nära relation är höga i ”auktoritära närmiljöer” är ingen överraskning. Kvinnojourer globalt vet att kvinnor som är utsatta för våld av en partner som är polis eller militär befinner sig i en högriskzon, det konstaterade bland annat Centre for Women’s Justice i England i sin rapport från 2020. Sverige är inget undantag. Ett våldsmonopol i arbetet riskerar självklart att skapa våldsbenägna individer i hemmet.
I dokumentären möter vi en ung kvinna. Stolt över att vara gift med en soldat säger hon: ”Första gången han återvände var det läskigt. Det var mycket raseri, det var ilska och smärta. Och han drack, mycket.” En annan kvinna: ”Varje gång han kom tillbaka var han annorlunda. Det blev värre och värre varje tjänstgöringsperiod. Vi förstör inte bara nationer, utan kvinnor och män.”
Något annat som är utbrett bland veteraner och soldater i Killeen är posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.
Vi är mitt inne i ett sensationellt år. Du har säkert inte missat det. Regeringen har ansökt om medlemskap i Nato, nationen skickar vapen till Ukraina, pengar pumpas in i försvaret och polismakten. ”Fler poliser! Ja till Nato!” ljuder kortsiktighetens slagord.
Men ingen verkligt feministisk regering tillsätter fler poliser med mer befogenheter. Ingen som gör mer än påstår sig arbeta för kvinnors liv ägnar sig åt militarisering. Vi bekämpar inte mäns våld genom att underblåsa och förstärka de mest patriarkala våldsapparaterna som det kapitalistiska samhället skapat. Det är en total motsägelse.
Det skrämmer mig att så få påpekar de konsekvenser som till exempel ett Nato-medlemskap kommer att ha för mäns (som utgör majoriteten av militären) psyken och allas vår våldsutsatthet. Militarisering, upprustning och auktoritära institutioner innebär våld som föder mer våld. Systematiskt våld. Våld mot ett undertryckt jag. Våld mot andra.
Trots att forskningen gång på gång påvisar ineffektiviteten av straff genomsyrar lag och ordning-tänket hela samhället. Även somliga feminister höjer den repressiva rösten och kämpar enformigt för den trygghet för kvinnor som grundar sig i att straffa och spärra in män. Jag vill utmana fängelsefeminismens logik. Vad skulle vi göra om vi inte fick lov att fängsla män? På riktigt. Vad skulle hända om vi bytte ut straff mot omsorg? Vad skulle hända om vi bytte ut isolering mot närhet?
I dag består 2–3 procent av tiden i svenska fängelser av behandling, medan arbetsdrift utgör 35 procent, enligt Kriminalvårdens egen statistik. KrimProd kallas den produktionsverksamhet där i många fall privata företag förlagt sin produktion på fängelser och exploaterar intagna som billig arbetskraft. Att isoleras i ett fängelse och att som intagen främst utgöra legoarbetskraft åt kapitalet är ineffektivt för att vårda psykologiska men och för att bryta våldsspiraler på sikt.
Ett samhälle som fokuserade på vård och omsorg hade behandlat förövare på ett helt annat sätt. Kraftfull behandling på avsides, naturnära och resursstarka behandlingscenter med fokus på passande terapiformer, som trauma- eller beroendeterapi. Vad sägs om 50 procent behandling och 50 procent närhet och gemenskap? Hur hade människors liv och relationer förändrats? Men det är klart, då skulle ju de intagna inte bli en tillgång i produktionen.
Min empati för våldsdrabbade kvinnor upphör inte när min empati sträcker sig utanför dem. Att utveckla kapaciteten till empati för förövare innebär inte att försvara dennes handling. Det innebär dock att söka förståelse för bakgrunden till våldet, vilket är en radikal handling som kan förändra samhället.
När vi inser att en människa är våldsam just för att den lider, blir det väldigt svårt att motivera ytterligare lidande i form av straff. Då vänder vi oss istället reflexivt till behandlande åtgärder. Att han får vård ska inte betyda att hon får mindre vård; vi måste sikta mot en plats där både och kan existera. Omsorg och empati har inga gränser.
Den abolitionistiska feminismen, en gräsrotsrörelse med historiska rötter i USA, angriper våld just på det här sättet: med en förståelse för att våld varken uppstår eller upphör i ett vakuum. Abolitionismen är det globala motståndet mot en polismakt och ett fängelsesystem sprungna ur kolonialismen och sammantvinnade med rasismen. Man erkänner att fängelsesystemet – förutom att utgöra ett industriellt och kapitalistiskt komplex – är ineffektivt och har förödande inverkan på människors liv och psyken. Att straff förvärrar. Att isolering förvränger, förgör.
Lokalsamhällen arbetar enligt abolitionismens metoder först och främst med att förebygga våld genom tillräckliga materiella resurser och starka sociala band. När någon har utsatts för våld arbetar man med både offer, förövare och den miljö där våldet tog plats. Man ställer frågor som: Varför skedde det? Hur kan vi läka och behandla samtliga inblandade och vad har de för behov och önskningar? Hur kan vi hålla förövaren ansvarig för sina handlingar? Och vad i vårt samhällssystem behöver vi förändra för att detta inte ska ske igen?
I dessa radikala gemenskaper existerar inte straff eller uteslutning (så kallad cancelling). Utan här tar ett kollektiv sig an mäns våld, exempelvis i stödgrupper som kompletteras med professionell terapi. Lokalsamhället och den närmsta gemenskapen utbildas och utmanas för att förändra bakomliggande strukturer; här är föreningslivet behjälpligt. De senaste åren har jag sett hur dessa metoder sipprat ner i gemenskaper även i Malmö.
Det är ett krävande och svårt arbete. Men det är också transformerande, varför metoderna ibland kallas just ”transformativ rättvisa”. Här byts avstånd ut mot närhet, kyla mot värme, avvisning mot förståelse. Det bidrar till kollektiva gemenskaper och nära vänskaper. Inte minst tar det oket från kvinnans axlar, när hennes sociala reproduktion och det dränerande ”relationsarbete” som hon tvingas ansvara för i en patriarkal kapitalism blir lite lättare.
I dag är omsorg nedvärderat som arbete och omvandlat till en vara bland andra varor. De vårdstrukturer som arbetarklassen byggde upp har nyliberalismen nu kommodifierat och privatiserat. Hyperindividualismen kräver att du klarar dig själv och är din egen lyckas smed. Blir du sjuk, åker du ut. Självhjälp – att ta hand om sig själv – har blivit en kommersialiserad lyxvara.
The Care Collective är en grupp i England som vill förstå de pågående vårdkriserna. I deras nysläppta The care manifesto: The politics of interdependence övertygar de mig om att vi måste börja placera omsorg i kärnan av vår socialistiska kamp.
Manifestet kretsar kring hur fem områden kan präglas av omsorg: politik, relationer, gemenskaper, stater och ekonomier. The care manifesto väver samman feminismen, ekosocialismen och abolitionismen. Vi tar del av visionära idéer men inspireras också av det som redan praktiseras av progressiva krafter runtom i världen.
Börja där du står. Det kan vara att förbättra eller skapa fler allmänna platser i lokalområdet – bibliotek, torg, kulturhus, kollektivboende, föreningscenter, skogsträdgårdar och odlingslotter. Dela information, resurser och kunskap sinsemellan. Se till att lokalsamhällets ekonomi, däribland vårdapparaterna, inte styrs ovanifrån av marknadsintressen utan underifrån av er som bor och verkar i området. Verka för politiska reformer för hållbarhet och grön omställning i kommunen. Bygg gemenskaper genom grannsamverkan; vidga solidariteten med metoder som ömsesidig hjälp. Skapa plattformar för demokratiskt deltagande med hjälp av tekniska lösningar som delas fritt och ägs kollektivt. Knyt samman transnationella, progressiva rörelser. Vi är beroende av varandra. Det är den radikala omsorgens enkla insikt.
Det här är inget önsketänkande för en post-kapitalistisk framtid. Vi kan och måste börja här och nu i den globala vårdreva, den akuta omsorgskris, som blivit allt synligare under pandemin.
Den abolitionistiska feminismen arbetar inte bara för ett samhälle utan polismakt, fängelser och militärer. Den arbetar också för att förändra de beteenden som dessa kapitalistiska institutioner ger upphov till. Abolitionismen har en djup förståelse för den våldsspiral som kapitalismen frambringar – men också den uppfriskande förmågan att bryta den.
Den gränslösa omsorgen som alltid bryr sig om människan är motståndet mot nationalismen, auktoritarianismen och militariseringen.
Precis som våld föder våld, så föder omsorg mer omsorg.
