Den gyllene porten på Strandvägen i Stockholm glöder i den varma septembersolen. Ovanför Svenskt Tenns exklusiva butik på Östermalm har miljardären Saeid Esmaeilzadeh bjudit in till ”intellektuell svartklubb”. Evenemanget går under namnet Zirzamin, farsi för ”underjordisk”.

Det är den sjätte i ordningen, och det tema som ska dryftas denna gång är ”offentlighetens död”. I hallen till kontoret – som mer liknar en exklusiv bostad – bjuds de uppklädda gästerna på tonfisksashimi, små hamburgare och mousserande vin.

I salongen intill står stolar i en liten cirkel, en större cirkel av stolar runt den. I mitten tronar Saeid Esmaeilzadeh, i svart kaftan med ett blänkande guldkors runt halsen. Bredvid sitter hans syster Mouna, helt klädd i rött.

Rummet börjar fyllas på med folk. Runt kvällens värdar, i den innersta cirkeln, tar en konservativ krönikör plats, följd av en högerlutande poddare och en borgerlig ledarskribent med internationell karriär. Snart ansluter sig en representant från public service, en forskare i statsvetenskap och en profilerad nationalekonom. Till sist står runt femtio personer tätt packade i salongen.

Vissa har bjudits in som talare kvällen till ära, andra är där främst som åhörare. Några är där för första gången, andra är stammisar. Många är bekanta från debattprogram i tv, bylines i tidningar och profilbilder på X. I det dunkla rummet skymtas såväl en kulturchef på en rikstäckande tidning som en chefredaktör för ett månadsmagasin. Skribenter från dagstidningar och kvällspress såväl som några av Sveriges största politiska poddar hälsar på varandra.

Har man upplevt ett samhälle där man inte får uttrycka sig så förstår man varför det är viktigt

Antalet kända ansikten från högerkanten överstiger från vänsterkanten med råge.

– Det är som att gå runt på Twitter, säger någon i rummet.

Vad de har gemensamt är att de fått en hemlig inbjudan till lokalen på Östermalm – och att de alla gått med på reglerna: att inte berätta för någon vilka andra som var där.

Kvällssolen skiner från sidan på Saeids ansikte när han, med en ny metafor, välkomnar besökarna till en ”intellektuell brottningsmatch”. Idéer ska kollidera mot varandra, nya tankegångar ska öppnas. Allt under en strikt mötesordning som begränsar varje talare till två minuter.

Moderator är företagsgruppens heltidsanställda idéhistoriker Johan Gärdebo, klädd i svart polo och med det mörka håret slickat bakåt.

Mouna Esmaeilzadeh tar till orda.

– Det som skiljer oss från aporna är att vi är nyfikna. Den fria tanken är något våra föräldrar kämpat för. Har man upplevt ett samhälle där man inte får uttrycka sig så förstår man varför det är viktigt, säger hon, och fyller i:

– Även om man kränker människor.

Saeid nickar intensivt. De tvinnade mustascherna står rakt ut åt sidorna, som om han var laddad med elektricitet.

– Ett samhälle utan fri debatt leder alltid till krig, säger han.

– Vi flydde från krig. Tro mig, ni vill inte ha krig.

Han sätter sig ned igen. Åsiktsgladiatorerna slipar sina svärd. Debatten kan börja.

Saeid Esmaeilzadeh kom som flykting till Sverige efter den iranska revolutionen och växte upp i Husby. Vid 28 års ålder blev han Sveriges yngsta docent i kemi.

I dag är han god för 7,5 miljarder kronor. Sin förmögenhet grundade han på en form av mycket hårt glas, som han upptäckte av en slump under ett misslyckat experiment på KTH en kväll vid 2000-talets början. Bolaget Diamorph såldes för 1,5 miljarder kronor 2018.

I dag äger han ett hundratal företag via företagsgruppen EHAB, som värderas till sammanlagt 7,5 miljarder. Bland dem finns såväl privata tandläkarkliniker och it-bolag i Stockholm som plåtslagarfirmor och VVS-bolag på den svenska landsbygden.

För två år sedan rekryterades även två journalister till företagsimperiet, en av dem med mångårig bakgrund som nyhetsankare i SVT. Syftet var att ”bygga ett team som kan storytelling”.

Bolaget lanserade ett kvartalsmagasin, EQ Magazine, som framför allt består av reportage och personporträtt inifrån EHAB-sfären. En av de personer som presenteras är Johan Gärdebo, historiker och före detta klimataktivist. Förutom att moderera samtalskvällarna är han också ansvarig för bolagets så kallade ”no bullshit-policy”.

”Som idéhistoriker är min roll att beskriva på vilka sätt EHAB verkar inom en längre intellektuell tradition av kritiskt och prövande tänkande vars rötter går tillbaka till antikens Grekland och Persien”, säger han i en intervju i det senaste numret.

”Jag hjälper EHAB i att bli bättre på att identifiera och hantera ogrundade påståenden, alltså bullshit. Exempelvis genom att skriva white papers och genom att organisera workshops och den intellektuella svartklubben Zirzamin där EHAB:s utökade nätverk av partners debatterar aktuella ämnen.”

I ett annat nummer berättar Gärdebo och syskonen Esmaeilzadeh syftet med policyn. Artikeln beskriver en ”politiserad företagskultur” där företag övergivit målet att maximera sina vinster för kvotering, inkluderingspolicys och ”godhetssignalering”. De som vägrar gå med på förändringen tvingas ”likt Odysseus” att surra fast sig vid skeppets mast för att inte förföras av ”högljudda aktivister”.

En dryg timme av fri debatt har passerat. Bland de ämnen som hunnit avhandlas finns medias mörkande av gängbrottsligheten, ”fiktionen om det transsexuella barnet” och ”tapetserandet” av Lappland med vindkraftverk.

En nationalekonom har hunnit bedyra att han länge tyckt att ”flyktingmottagandet är inkompatibelt med välfärdens överlevnad”, men undvikit att säga det öppet. En annan deltagare har jämfört debatter om klimatpolitik och feminism med att ifrågasätta Guds existens i en Livets ord-församling.

– Alla som inte håller med ses som onda, konstaterar han.

Ett par deltagare har givits möjlighet att invända mot premisserna, dock utan större framgångar.

Den strikta modereringen, där målet är att varje deltagare får tala högst två minuter åt gången, gör sitt för att upprätthålla ett raskt tempo. Senare under kvällen beskriver sig moderatorn Gärdebo som en ”Stalin” i fråga om mötesordning.

Ämnet är nu public service, och det till en början smått sömniga rummet har börjat hetta till.

– Jag kallas ofta för galen, fascist och rättshaverist för att jag tycker att vi ska lägga ned public service och riva byggnaderna sten för sten, säger en deltagare.

En public service-journalist får ordet och försvarar sig.

Det stora problemet är att kapitalet inte använder sin makt. Man har varit ointresserade av opinions-bildning.

– Det här samtalet är en bra illustration av varför offentligheten inte får dö. Jag tänker att public service är något vackert. En dröm om ett offentligt torg som samlar åsikterna vi har här i rummet.

Mediekritikern tar till orda igen, och vänder sig direkt till journalisten.

– Jag anser att den verksamhet du ägnar dig åt är djupt omoralisk. Du tar mina pengar, med hjälp av våldsmonopolet, mot min vilja, för att finansiera din verksamhet.

– Illa nog om det varit bara det. Men att den verksamheten domineras av en ideologi som jag anser vara moraliskt förkastlig, som förstör inte bara min familjs hjärnor utan alla mina landsmäns hjärnor. Det anser jag vara fruktansvärt.

Andra besökare reserverar sin främsta kritik för de privata medierna. En tidigare riksdagspolitiker är besviken på det svenska storkapitalet och deras förhållande till de stora mediehusen.

– Det stora problemet är att kapitalet inte använder sin makt. Man har varit ointresserade av opinionsbildning, säger han, och fortsätter:

– Vi bröt sönder tv-monopolet, radiomonopolet, vad fick vi? Paradise Hotel och Mix Megapol.

Flamman ringer upp Johan Gärdebo för att höra mer om arbetet med no bullshit-policyn och svartklubben.

– Min ingång var att förklara historiskt var idéerna kommer från, och formulera en modell som jag tentativt kallar öppen kritisk dialektik. Den handlar om att testprata idéer så fritt det går, för att sedan utsätta dem för kritiska frågor, för att hitta lösningar. Det här kan leda till både nya arbetsrutiner och nya produkter.

Han hörde först talas om policyn när Saeid Esmaeilzadeh medverkade i podden Sista måltiden i mars 2023, och hörde av sig för att erbjuda sina tjänster. Tillsammans med företagets kommunikationsenhet fick han i uppdrag att formulera en ny policy som implementerades under fjolåret, och startade sedan Zirzamin som laboratorium för metoden. Kan främlingar samtala helt utan skitprat?

– Policyn används internt och är need to have medan svartklubben är extern och nice to have. Syftet med klubben är att få till samtal mellan företagare, forskare och författare, och nå ut med policyn utan att det känns torrt. Så kan vi se vad som flyger och ta tillbaka idén till ritbordet.

Han säger att ”öppen kritisk dialektik” handlar om att skilja mellan vad en person säger för att förstå dig, och vad som snarare handlar om att kritisera innehållet.

– Man behöver fråga ”Vad menar du med det här?” innan de kritiska frågorna. Det bygger på den hegelianska dialektiken om tes, antites och syntes. Tesen är att vara öppen, antitesen är att fråga vad du menar med det här, och syntesen är att bolla mellan de två lägren.

Är inte det Fichte?

– Jag utgår faktiskt mer från Herakleitos där! Motsatsernas kamp och att nå enhet genom förändring.

Men oavsett policy är det väl lättare för en miljardär och företagsägare att säga vad han vill än en tillfälligt anställd?

– Det där är för stort för att ta nu, men jag köper inte maktingången. För mig är det här en metodfråga. Jag försöker skapa en metod där man kan ifrågasätta varandra. Du pratar om målet med policyn, bortom hantverket som krävs för att kunna prata med varandra.

Men yttrandefrihet på jobbet handlar väl i grunden om makt?

– Det är tvärtom. Det är när man har en sådan här policy som man antingen kan viga en svartklubb åt frågan, eller ta det för diskussion internt.

I lokalen på Strandvägen märks tydlig högerlutning bland gästerna, och även ämnena – företagsfeminism (pinkwashing) och offentlighetens död – låter som radikalhögerns favoritämnen. Några samtal om hur järnvägen ska finansieras står troligen inte att vänta.

Men urvalet av ämnen och personer lutar ju ändå åt höger. Hur utmanade blir gästerna egentligen?

– Urvalet handlar om vilka frågor som är aktuella, och vilka perspektiv som kan belysa dem från olika håll. Men alla gäster kan testprata vilken idé som helst. Syftet är inte att representera hela samhället, och om någon grupp är få är inte problemet. Om något saknas är det mitt jobb som moderator att ta fram det perspektivet, för att få till ett spänningsfält.

Annars kommer vi gärna på nästa träff.

– Deltagarna, Leonidas, är där för att delta men inte dokumentera.

Om vi inte publicerar något då?

– Men diskussion handlar om att du haft kollegor som dokumenterar. Om du inte är bjuden till klubben, ska du då in där och smygintervjua? Vad tror du det får för effekt på deltagarna? Om någon hoppar upp på bordet och inte kan bete sig i ett möblerat rum, kan du förstå att jag vill disciplinera för att visa etiketten?

Vi respekterar reglerna för evenemanget, vår reporter var öppen med sitt ärende och fick okej på att gå in. Vill ni verkligen ha olika perspektiv?

– Alla gäster bjuds in av oss och står på listan, så det stämmer inte att ni var inbjudna. Om du vill komma med avsikt att delta i samtalet kan vi mycket väl bjuda dig om ämnet passar. Det handlar inte om höger och vänster, utan om samtalshyfs. Om hur skön du kan vara mot andra personer, särskilt när du kanske inte gillar dem.

Under samtalskvällarna på Östermalm tillämpas Chatham House-reglerna, som utvecklades på brittiska samtalsklubbar för att möjliggöra diskussion utan skygglappar. Reglerna bygger på möjligheten till anonymitet. Vad som sägs kan spridas vidare, men vem som säger det – och vilka som lyssnar på det – får inte spridas vidare utan personernas tillåtelse.

– Det påminner om Twitter faktiskt. Det är högt i tak, man är inte rädd för att trampa varandra på tårna. Det hade varit svårare om det var öppet, säger debattören Jonathan Kärre.

Han är en av dem som var på plats under kvällen, och går med på att ställa upp med namn på en intervju.

– Folk behöver inte oroa sig för att det de säger ska användas mot dem, eller att saker tas ur sitt sammanhang och missförstås.

En annan som medverkade under kvällen är högerprofilen Henrik Jönsson, som varit med på Saeid Esmaeilzadehs samtalskvällar sedan början av 2020.

– Det är ett ideellt arrangemang som drivs av några entreprenörsprofiler. Då var det ganska litet, i en källarlokal som hör till ett företag. Den gemensamma nämnaren för gästerna är att de är intresserade av högt i tak, att resonera från olika perspektiv, och ett gott samtal där vi inte är ute efter att förgöra varandra.

Han säger att det var trångt och varmt under senaste samtalet, då klubben har växt avsevärt. Han räknade till 60 personer.

– Det är inte en svartklubb. Jag gissar att det ska låta subversivt och spännande, men det är snarare en samtalskväll. Såvida man inte tycker att det är subversivt att vissa säger hårresande kommunistiska saker, och andra hårresande marknadsliberala saker. Och det är skönt att få prata fritt.

Han erkänner att det har varit en ”slagsida till höger”, men att det alltid finns med en handfull på vänstersidan också. På det senaste samtalet skymtade han bland annat en känd klimataktivist.

Att en miljardär arrangerar samtalen ser han inga problem med.

– Det är ingen lobbyverksamhet vi pratar om, och det är väl bra om någon kan stå för lokal och tilltugg utan att det gör alltför ont.

En annan deltagare, som vill vara anonym, har en annan bild av diskussionsklubben.

– De försökte sälja in det som en spexig svartklubb, men jag tyckte det var ganska trött. Det var Almedalen typ. Klägget.

– Samtalet skulle handla om offentligheten, men de var inte intresserade av det. De ville bara prata om att de inte fick säga att kriminella var från Somalia och att SVT var taskiga för att de kallade folk ”kontroversiella”.

Deltagaren är kritisk mot att evenemanget skulle främja någon egentlig debatt mellan motståndare, med tanke på den ideologiska vridningen bland besökarna.

– Jag tror att den del av högern som gnäller på åsiktskorridorer vill gärna ha sina egna, där de slipper bli motsagda, säger hen till Flamman.

Samtidigt har deltagaren inga principiella problem med den typen av möten.

– Att anordna en politisk diskussionsklubb där olika perspektiv möts, det har jag svårt att kritisera i sak. Vill man lobba och använda sina pengar skulle man nog inte göra så här. Det här känns ganska harmlöst.

Rummet skiner i ett orange ljus. Kvällen börjar lida mot sitt slut. Luften är tung att andas och den sista skumpan har torkat i botten av glasen. Är vi på Östermalm eller i en schamans svetthydda?

Saeid Esmaeilzadeh håller sitt vinglas mot huvudet och gungar av och an, medan en chef inom fastighetsbranschen berättar om hur han och andra medlemmar i samma skrå ständigt ”straffas” av politikerna.

Jag tror att den del av högern som gnäller på åsiktskorridorer vill gärna ha sina egna, där de slipper bli motsagda.

– Kommunerna har har planmonopolet och beviljar bygglov. Ställer vi oss i offentlighetens ljus så blir vi straffade. Vi måste vara tysta och vågar inte ta kampen. Det är vår vardag.

– Tack, säger moderatorn Johan Gärdebo, och lämnar över ordet till sin chef.

Saeid Esmaeilzadeh reser sig upp från stolen, med blicken fäst i fjärran. Det ser ut som att han fått en vision. Med långsam röst börjar miljardären tala.

– Än en gång har vi samlats kring denna fantastiska lägereld, där jag representerar kapitalisten, ondskan personifierad, som utarmar arbetaren, säger han, och fortsätter:

– Vi måste komma tillbaka till vad saker och ting är. Skattemedel, de miljarder som finns i public service, är pengar som tas med hot om vapenvåld från var och en av oss.

Någon i salongen ropar ”hear, hear”, andra skruvar på sig. Det är tredje, om inte fjärde gången under kvällen som värden upprepat frasen.

Han sätter sig ned igen. En ung medlem av rummets lilla vänsterfalang, som dock påpekar att han kallats fascist av en partikamrat, får ordet.

– Det var länge sedan jag befann mig i ett rum där så många tycker så synd om sig själva, säger han, innan han återvänder till ämnet för kvällens diskussion.

– Är offentligheten död? Jag vet inte, men den mår inte jättebra. Och vart det här samtalet tog vägen är nog ett tecken på det.

Reportaget följer Chatham-reglerna. Alla gäster som nämns vid namn har givit sitt uttryckliga godkännande till Flamman om att medverka med namn. Övriga är anonymiserade.

Flamman har sökt Saeid Esmaeilzadeh, som tackat nej till en intervju.

Flammans reporter nekar till uppgifterna om att ha hoppat upp på ett bord.