Inrikes/Reportage 05 november, 2024

Miljardär vill krossa ”woke” – med hemliga Östermalmsmingel

Den exklusiva ”svartklubben” ägde rum på Strandvägen 5 i Stockholm, precis ovanför Svenskt Tenns lokaler. Foto: Alexander/Adobe stock.

En svensk miljardär knyter högereliten inom media till sig. På en rad exklusiva mingel på Strandvägen anklagas staten för att stjäla pengar med hot om våld – medan klimataktivism beskrivs som den nya religionen. Flamman besöker den ”intellektuella svartklubben” Zirzamin.

Den gyllene porten på Strandvägen i Stockholm glöder i den varma septembersolen. Ovanför Svenskt Tenns exklusiva butik på Östermalm har miljardären Saeid Esmaeilzadeh bjudit in till ”intellektuell svartklubb”. Evenemanget går under namnet Zirzamin, farsi för ”underjordisk”.

Det är den sjätte i ordningen, och det tema som ska dryftas denna gång är ”offentlighetens död”. I hallen till kontoret – som mer liknar en exklusiv bostad – bjuds de uppklädda gästerna på tonfisksashimi, små hamburgare och mousserande vin.

I salongen intill står stolar i en liten cirkel, en större cirkel av stolar runt den. I mitten tronar Saeid Esmaeilzadeh, i svart kaftan med ett blänkande guldkors runt halsen. Bredvid sitter hans syster Mouna, helt klädd i rött.

Rummet börjar fyllas på med folk. Runt kvällens värdar, i den innersta cirkeln, tar en konservativ krönikör plats, följd av en högerlutande poddare och en borgerlig ledarskribent med internationell karriär. Snart ansluter sig en representant från public service, en forskare i statsvetenskap och en profilerad nationalekonom. Till sist står runt femtio personer tätt packade i salongen.

Vissa har bjudits in som talare kvällen till ära, andra är där främst som åhörare. Några är där för första gången, andra är stammisar. Många är bekanta från debattprogram i tv, bylines i tidningar och profilbilder på X. I det dunkla rummet skymtas såväl en kulturchef på en rikstäckande tidning som en chefredaktör för ett månadsmagasin. Skribenter från dagstidningar och kvällspress såväl som några av Sveriges största politiska poddar hälsar på varandra.

Har man upplevt ett samhälle där man inte får uttrycka sig så förstår man varför det är viktigt

Antalet kända ansikten från högerkanten överstiger från vänsterkanten med råge.

– Det är som att gå runt på Twitter, säger någon i rummet.

Vad de har gemensamt är att de fått en hemlig inbjudan till lokalen på Östermalm – och att de alla gått med på reglerna: att inte berätta för någon vilka andra som var där.

Kvällssolen skiner från sidan på Saeids ansikte när han, med en ny metafor, välkomnar besökarna till en ”intellektuell brottningsmatch”. Idéer ska kollidera mot varandra, nya tankegångar ska öppnas. Allt under en strikt mötesordning som begränsar varje talare till två minuter.

Moderator är företagsgruppens heltidsanställda idéhistoriker Johan Gärdebo, klädd i svart polo och med det mörka håret slickat bakåt.

Mouna Esmaeilzadeh tar till orda.

– Det som skiljer oss från aporna är att vi är nyfikna. Den fria tanken är något våra föräldrar kämpat för. Har man upplevt ett samhälle där man inte får uttrycka sig så förstår man varför det är viktigt, säger hon, och fyller i:

– Även om man kränker människor.

Saeid nickar intensivt. De tvinnade mustascherna står rakt ut åt sidorna, som om han var laddad med elektricitet.

– Ett samhälle utan fri debatt leder alltid till krig, säger han.

– Vi flydde från krig. Tro mig, ni vill inte ha krig.

Han sätter sig ned igen. Åsiktsgladiatorerna slipar sina svärd. Debatten kan börja.

Saeid Esmaeilzadeh kom som flykting till Sverige efter den iranska revolutionen och växte upp i Husby. Vid 28 års ålder blev han Sveriges yngsta docent i kemi.

I dag är han god för 7,5 miljarder kronor. Sin förmögenhet grundade han på en form av mycket hårt glas, som han upptäckte av en slump under ett misslyckat experiment på KTH en kväll vid 2000-talets början. Bolaget Diamorph såldes för 1,5 miljarder kronor 2018.

I dag äger han ett hundratal företag via företagsgruppen EHAB, som värderas till sammanlagt 7,5 miljarder. Bland dem finns såväl privata tandläkarkliniker och it-bolag i Stockholm som plåtslagarfirmor och VVS-bolag på den svenska landsbygden.

För två år sedan rekryterades även två journalister till företagsimperiet, en av dem med mångårig bakgrund som nyhetsankare i SVT. Syftet var att ”bygga ett team som kan storytelling”.

Företagsam. Saeid Esmaeilzadehs företagsgrupp är värd 7,5 miljarder – och nu vill han lära Sverige att samtala utan skitprat. Foto: Rickard L Eriksson.

Bolaget lanserade ett kvartalsmagasin, EQ Magazine, som framför allt består av reportage och personporträtt inifrån EHAB-sfären. En av de personer som presenteras är Johan Gärdebo, historiker och före detta klimataktivist. Förutom att moderera samtalskvällarna är han också ansvarig för bolagets så kallade ”no bullshit-policy”.

”Som idéhistoriker är min roll att beskriva på vilka sätt EHAB verkar inom en längre intellektuell tradition av kritiskt och prövande tänkande vars rötter går tillbaka till antikens Grekland och Persien”, säger han i en intervju i det senaste numret.

”Jag hjälper EHAB i att bli bättre på att identifiera och hantera ogrundade påståenden, alltså bullshit. Exempelvis genom att skriva white papers och genom att organisera workshops och den intellektuella svartklubben Zirzamin där EHAB:s utökade nätverk av partners debatterar aktuella ämnen.”

I ett annat nummer berättar Gärdebo och syskonen Esmaeilzadeh syftet med policyn. Artikeln beskriver en ”politiserad företagskultur” där företag övergivit målet att maximera sina vinster för kvotering, inkluderingspolicys och ”godhetssignalering”. De som vägrar gå med på förändringen tvingas ”likt Odysseus” att surra fast sig vid skeppets mast för att inte förföras av ”högljudda aktivister”.

En dryg timme av fri debatt har passerat. Bland de ämnen som hunnit avhandlas finns medias mörkande av gängbrottsligheten, ”fiktionen om det transsexuella barnet” och ”tapetserandet” av Lappland med vindkraftverk.

En nationalekonom har hunnit bedyra att han länge tyckt att ”flyktingmottagandet är inkompatibelt med välfärdens överlevnad”, men undvikit att säga det öppet. En annan deltagare har jämfört debatter om klimatpolitik och feminism med att ifrågasätta Guds existens i en Livets ord-församling.

– Alla som inte håller med ses som onda, konstaterar han.

Ett par deltagare har givits möjlighet att invända mot premisserna, dock utan större framgångar.

Den strikta modereringen, där målet är att varje deltagare får tala högst två minuter åt gången, gör sitt för att upprätthålla ett raskt tempo. Senare under kvällen beskriver sig moderatorn Gärdebo som en ”Stalin” i fråga om mötesordning.

Ämnet är nu public service, och det till en början smått sömniga rummet har börjat hetta till.

– Jag kallas ofta för galen, fascist och rättshaverist för att jag tycker att vi ska lägga ned public service och riva byggnaderna sten för sten, säger en deltagare.

En public service-journalist får ordet och försvarar sig.

Det stora problemet är att kapitalet inte använder sin makt. Man har varit ointresserade av opinions-bildning.

– Det här samtalet är en bra illustration av varför offentligheten inte får dö. Jag tänker att public service är något vackert. En dröm om ett offentligt torg som samlar åsikterna vi har här i rummet.

Mediekritikern tar till orda igen, och vänder sig direkt till journalisten.

– Jag anser att den verksamhet du ägnar dig åt är djupt omoralisk. Du tar mina pengar, med hjälp av våldsmonopolet, mot min vilja, för att finansiera din verksamhet.

– Illa nog om det varit bara det. Men att den verksamheten domineras av en ideologi som jag anser vara moraliskt förkastlig, som förstör inte bara min familjs hjärnor utan alla mina landsmäns hjärnor. Det anser jag vara fruktansvärt.

Andra besökare reserverar sin främsta kritik för de privata medierna. En tidigare riksdagspolitiker är besviken på det svenska storkapitalet och deras förhållande till de stora mediehusen.

– Det stora problemet är att kapitalet inte använder sin makt. Man har varit ointresserade av opinionsbildning, säger han, och fortsätter:

– Vi bröt sönder tv-monopolet, radiomonopolet, vad fick vi? Paradise Hotel och Mix Megapol.

Flamman ringer upp Johan Gärdebo för att höra mer om arbetet med no bullshit-policyn och svartklubben.

– Min ingång var att förklara historiskt var idéerna kommer från, och formulera en modell som jag tentativt kallar öppen kritisk dialektik. Den handlar om att testprata idéer så fritt det går, för att sedan utsätta dem för kritiska frågor, för att hitta lösningar. Det här kan leda till både nya arbetsrutiner och nya produkter.

Han hörde först talas om policyn när Saeid Esmaeilzadeh medverkade i podden Sista måltiden i mars 2023, och hörde av sig för att erbjuda sina tjänster. Tillsammans med företagets kommunikationsenhet fick han i uppdrag att formulera en ny policy som implementerades under fjolåret, och startade sedan Zirzamin som laboratorium för metoden. Kan främlingar samtala helt utan skitprat?

Dialektiker. Johan Gärdebo beskriver no bullshit-policyn som inspirerad av den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831). Foto: Rickard L Eriksson.

– Policyn används internt och är need to have medan svartklubben är extern och nice to have. Syftet med klubben är att få till samtal mellan företagare, forskare och författare, och nå ut med policyn utan att det känns torrt. Så kan vi se vad som flyger och ta tillbaka idén till ritbordet.

Han säger att ”öppen kritisk dialektik” handlar om att skilja mellan vad en person säger för att förstå dig, och vad som snarare handlar om att kritisera innehållet.

– Man behöver fråga ”Vad menar du med det här?” innan de kritiska frågorna. Det bygger på den hegelianska dialektiken om tes, antites och syntes. Tesen är att vara öppen, antitesen är att fråga vad du menar med det här, och syntesen är att bolla mellan de två lägren.

Är inte det Fichte?

– Jag utgår faktiskt mer från Herakleitos där! Motsatsernas kamp och att nå enhet genom förändring.

Men oavsett policy är det väl lättare för en miljardär och företagsägare att säga vad han vill än en tillfälligt anställd?

– Det där är för stort för att ta nu, men jag köper inte maktingången. För mig är det här en metodfråga. Jag försöker skapa en metod där man kan ifrågasätta varandra. Du pratar om målet med policyn, bortom hantverket som krävs för att kunna prata med varandra.

Men yttrandefrihet på jobbet handlar väl i grunden om makt?

– Det är tvärtom. Det är när man har en sådan här policy som man antingen kan viga en svartklubb åt frågan, eller ta det för diskussion internt.

I lokalen på Strandvägen märks tydlig högerlutning bland gästerna, och även ämnena – företagsfeminism (pinkwashing) och offentlighetens död – låter som radikalhögerns favoritämnen. Några samtal om hur järnvägen ska finansieras står troligen inte att vänta.

Men urvalet av ämnen och personer lutar ju ändå åt höger. Hur utmanade blir gästerna egentligen?

– Urvalet handlar om vilka frågor som är aktuella, och vilka perspektiv som kan belysa dem från olika håll. Men alla gäster kan testprata vilken idé som helst. Syftet är inte att representera hela samhället, och om någon grupp är få är inte problemet. Om något saknas är det mitt jobb som moderator att ta fram det perspektivet, för att få till ett spänningsfält.

Annars kommer vi gärna på nästa träff.

– Deltagarna, Leonidas, är där för att delta men inte dokumentera.

Om vi inte publicerar något då?

– Men diskussion handlar om att du haft kollegor som dokumenterar. Om du inte är bjuden till klubben, ska du då in där och smygintervjua? Vad tror du det får för effekt på deltagarna? Om någon hoppar upp på bordet och inte kan bete sig i ett möblerat rum, kan du förstå att jag vill disciplinera för att visa etiketten?

Vi respekterar reglerna för evenemanget, vår reporter var öppen med sitt ärende och fick okej på att gå in. Vill ni verkligen ha olika perspektiv?

– Alla gäster bjuds in av oss och står på listan, så det stämmer inte att ni var inbjudna. Om du vill komma med avsikt att delta i samtalet kan vi mycket väl bjuda dig om ämnet passar. Det handlar inte om höger och vänster, utan om samtalshyfs. Om hur skön du kan vara mot andra personer, särskilt när du kanske inte gillar dem.

Under samtalskvällarna på Östermalm tillämpas Chatham House-reglerna, som utvecklades på brittiska samtalsklubbar för att möjliggöra diskussion utan skygglappar. Reglerna bygger på möjligheten till anonymitet. Vad som sägs kan spridas vidare, men vem som säger det – och vilka som lyssnar på det – får inte spridas vidare utan personernas tillåtelse.

– Det påminner om Twitter faktiskt. Det är högt i tak, man är inte rädd för att trampa varandra på tårna. Det hade varit svårare om det var öppet, säger debattören Jonathan Kärre.

Han är en av dem som var på plats under kvällen, och går med på att ställa upp med namn på en intervju.

– Folk behöver inte oroa sig för att det de säger ska användas mot dem, eller att saker tas ur sitt sammanhang och missförstås.

En annan som medverkade under kvällen är högerprofilen Henrik Jönsson, som varit med på Saeid Esmaeilzadehs samtalskvällar sedan början av 2020.

– Det är ett ideellt arrangemang som drivs av några entreprenörsprofiler. Då var det ganska litet, i en källarlokal som hör till ett företag. Den gemensamma nämnaren för gästerna är att de är intresserade av högt i tak, att resonera från olika perspektiv, och ett gott samtal där vi inte är ute efter att förgöra varandra.

Han säger att det var trångt och varmt under senaste samtalet, då klubben har växt avsevärt. Han räknade till 60 personer.

– Det är inte en svartklubb. Jag gissar att det ska låta subversivt och spännande, men det är snarare en samtalskväll. Såvida man inte tycker att det är subversivt att vissa säger hårresande kommunistiska saker, och andra hårresande marknadsliberala saker. Och det är skönt att få prata fritt.

Han erkänner att det har varit en ”slagsida till höger”, men att det alltid finns med en handfull på vänstersidan också. På det senaste samtalet skymtade han bland annat en känd klimataktivist.

Åsiktsmaskin. Youtube-profilen Henrik Jönsson har varit med på miljardären Saeid Esmaeilzadehs samtalskvällar sedan 2020. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Att en miljardär arrangerar samtalen ser han inga problem med.

– Det är ingen lobbyverksamhet vi pratar om, och det är väl bra om någon kan stå för lokal och tilltugg utan att det gör alltför ont.

En annan deltagare, som vill vara anonym, har en annan bild av diskussionsklubben.

– De försökte sälja in det som en spexig svartklubb, men jag tyckte det var ganska trött. Det var Almedalen typ. Klägget.

– Samtalet skulle handla om offentligheten, men de var inte intresserade av det. De ville bara prata om att de inte fick säga att kriminella var från Somalia och att SVT var taskiga för att de kallade folk ”kontroversiella”.

Deltagaren är kritisk mot att evenemanget skulle främja någon egentlig debatt mellan motståndare, med tanke på den ideologiska vridningen bland besökarna.

– Jag tror att den del av högern som gnäller på åsiktskorridorer vill gärna ha sina egna, där de slipper bli motsagda, säger hen till Flamman.

Samtidigt har deltagaren inga principiella problem med den typen av möten.

– Att anordna en politisk diskussionsklubb där olika perspektiv möts, det har jag svårt att kritisera i sak. Vill man lobba och använda sina pengar skulle man nog inte göra så här. Det här känns ganska harmlöst.

Rummet skiner i ett orange ljus. Kvällen börjar lida mot sitt slut. Luften är tung att andas och den sista skumpan har torkat i botten av glasen. Är vi på Östermalm eller i en schamans svetthydda?

Saeid Esmaeilzadeh håller sitt vinglas mot huvudet och gungar av och an, medan en chef inom fastighetsbranschen berättar om hur han och andra medlemmar i samma skrå ständigt ”straffas” av politikerna.

Jag tror att den del av högern som gnäller på åsiktskorridorer vill gärna ha sina egna, där de slipper bli motsagda.

– Kommunerna har har planmonopolet och beviljar bygglov. Ställer vi oss i offentlighetens ljus så blir vi straffade. Vi måste vara tysta och vågar inte ta kampen. Det är vår vardag.

– Tack, säger moderatorn Johan Gärdebo, och lämnar över ordet till sin chef.

Saeid Esmaeilzadeh reser sig upp från stolen, med blicken fäst i fjärran. Det ser ut som att han fått en vision. Med långsam röst börjar miljardären tala.

– Än en gång har vi samlats kring denna fantastiska lägereld, där jag representerar kapitalisten, ondskan personifierad, som utarmar arbetaren, säger han, och fortsätter:

– Vi måste komma tillbaka till vad saker och ting är. Skattemedel, de miljarder som finns i public service, är pengar som tas med hot om vapenvåld från var och en av oss.

Någon i salongen ropar ”hear, hear”, andra skruvar på sig. Det är tredje, om inte fjärde gången under kvällen som värden upprepat frasen.

Han sätter sig ned igen. En ung medlem av rummets lilla vänsterfalang, som dock påpekar att han kallats fascist av en partikamrat, får ordet.

– Det var länge sedan jag befann mig i ett rum där så många tycker så synd om sig själva, säger han, innan han återvänder till ämnet för kvällens diskussion.

– Är offentligheten död? Jag vet inte, men den mår inte jättebra. Och vart det här samtalet tog vägen är nog ett tecken på det.

Reportaget följer Chatham-reglerna. Alla gäster som nämns vid namn har givit sitt uttryckliga godkännande till Flamman om att medverka med namn. Övriga är anonymiserade.

Flamman har sökt Saeid Esmaeilzadeh, som tackat nej till en intervju.

Flammans reporter nekar till uppgifterna om att ha hoppat upp på ett bord.

Kultur 30 augusti, 2025

Maunchbachs roman är som en aladåb: skånsk, slemmig och dekadent

Huvupersonen är besatt av en man i Maria Maunsbachs nya roman. Foto: Studio Irika.

Den magiska mannen är behagsjuk och egoistisk, men avnjuts och dyrkas i en historia där skurkarna är kvinnor.

Maria Maunsbach är född 1990 i den skånska orten Höör. Alla hennes romaner är väldigt skånska. Det är ”räligt” och ”klydd”. Den förra boken, Lucky Lada och jag, är till och med en pastisch på den skånska skalden Fritiof Nilsson Piraten. En magisk man, hennes senaste, utspelar sig i Malmö och Thailand. Skånskan hänger kvar, fast nu mest som krydda. Den Maunsbachska humorn har heller ingen framträdande roll. I stället är En magisk man en relationsroman.

Trots att halva boken skildras av ett jag, som vi sent omsider lär oss heter Jenny, så handlar den om Mikael. Kvinnor älskar Mikael och han dem. Men mest älskar han thaiboxning. Han har alltid velat fightas, men hans mamma avskyr våld. I gymnasiet börjar han dock boxas, och efter studenten flyr han Malmö för ett gym i Thailand. Där slår han följe med mästaren Håkon och blir proffs i kampsport, innan han förförs av Caroline, förlorar sig själv i fester och knark och återvänder hem med svansen mellan benen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 29 augusti, 2025

Organisera er mot kriget och kapitalets intressen

Försvarsmakten och polisen under en gemensam övning med helikopter (Blackhawk UH-60M) vid riksdagen i Stockholm den 6 augusti. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Våra gemensamma resurser ska gå till skola och vård – inte till imperialistiska krig mot andra arbetare.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Arbetarklassen ska inte bli kanonmat eller offras på krigets altare.

I Sverige röstar alla partier för en ”historisk” ökning av militärutgifterna – 300 miljarder kronor till vapen och militär. Målet? Att uppfylla Natos krav och dra in Sverige djupare i deras farliga krigsplaner: 3,5 procent av BNP till försvar och 1,5 procent till civilförsvar.

Dessa miljarder ska inte gå till löner och pensioner. Till sjukhus, skolor, bostäder eller vägar. Utan till vapen som ska användas mot arbetare som vi. Det ”försvar” de lovprisar är en lögn: de förbereder krig, och det är vi som ska betala – med våra skattepengar och i värsta fall med våra liv. Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

”Arbetarpartierna” stödjer denna massaker. Socialdemokrater, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet marscherar med högern och Nato. De sviker arbetarklassens historia och kamp, som här i Sverige för många år sedan kämpade för att förhindra krig mellan det svenska och norska folket.

Det verkliga hotet är kapitalisternas intressen. Vi hotas inte av något främmande land, utan av storföretagens ekonomiska intressen och konkurrens som med regeringarnas hjälp vill kontrollera vägar, resurser och marknader. Krig förs inte för att kontrollera kärnvapen, religioner eller nationer, som de säger, utan för att en liten minoritet ska bli rik på ruinerna.

Därför måste arbetarklassen organisera sig och kämpa. Vi måste kräva att Sverige drar sig ut ur kriget. Vi måste bryta propagandan som vill få oss att döda varandra – och i stället förena oss med arbetare i alla länder för vänskap och solidaritet, inte för att tjäna krigsherrarnas intressen.

Imperialistiska krig betyder färre rättigheter och mindre liv. Vi kommer att betala för krigsförberedelserna med färre sjukhus, skolor och pensioner. Våra pensionspengar, pengar i de fonder som bygger upp EU:s ”investeringsunion”, kan gå till krig. Det accepterar vi inte.

Läs mer

Vi uppmanar alla fackföreningar att ta ställning. Stå emot den militära propagandan från EU, Nato och regeringen, samt de vapen och nedskärningar som kriget för med sig. Vi måste skydda våra liv, våra rättigheter och vår framtid.

Vi kräver:

1. Sveriges utträde ur alla militära operationer och imperialistiska krig.

2. Inget samarbete med staten Israel.

3. Solidaritet med palestinierna och alla folk som kämpar mot imperialismen.

4. Ingen inblandning, inga uppoffringar för deras krigsslakt.

Vi kallar facken och förtroendevalda till gemensamma aktioner och aktiviteter.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 augusti, 2025

Paulina Sokolow: Moralisk, uppstudsig och med ursvenska värderingar

Elin Wagner håller tal under ett fredsmöte 1935. Foto: Pressens bild/TT.

Elin Wägners ”Fred med jorden” är perfekt för Lars Trädgårdhs kulturkanon.

Mindre än en vecka har regeringen på sig att presentera sin kulturkanon. Att den ska bidra med hopp om stärkt bildning eller läslust är det väl ingen som tror, men det ska ändå bli roligt att ta del av listan.
För hittills har det handlat om vad den inte är och att arbetsgruppen har plågats av både dödsfall och avhopp. Listan kommer inte att inkludera verk yngre än 50 år och inte ta hänsyn till vare sig nationella minoriteter eller bandyspelare.

Romanen Pennskaftet (1910) av Elin Wägner har allt. Unga, smarta och upproriska kvinnor i 1910-talets första flirtiga frigörelse i en skildring av ett Stockholm som håller på att bli en riktig stad. Journalistiken hade sin första guldålder parallellt med kvinnors insteg i arbetslivet och därmed var det fritt fram för redaktionsromanser. En urscen för såväl populärlitteratur som Hollywood. Självaste Horace Engdahl har kallat Pennskaftet den första romanen om den ”nya kvinnan”. Så här i kulturkanontider ligger det nära till hands att se den som självklar på listan. Men det är inte den jag tänker på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 28 augusti, 2025

Mer Platon och Marx än Tinder och Hinge

Kärleken var fri redan på 200-talet. Sådant och mycket mer finns att läsa i Magnus Västerbros ”Kärlekens tid”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

”Kärlekens tid” är ett imponerande populärhistoriskt verk, men Rasmus Landström saknar hettan i ämnet.

Friedrich Engels var under en stor del av sitt liv djupt förälskad i Mary Burns. Han en snorrik och spränglärd fabrikörson, hon en analfabetisk irländska från arbetarklassen. Den enda gången Engels höll på att säga upp bekantskapen med Karl Marx var när han inte visade tillräcklig sorg vid hennes dödsbädd.

Kärlekshistorien mellan Engels och Burns är en av de mest romantiska jag vet. Antagligen beror det på att den är så ovanlig. För vem vi älskar avgörs deprimerande ofta av plånboken. Ingenstans syns klassamhället så tydligt som i vilka vi parar oss med. Kanske skulle man rentav kunna beskriva det som kärlekens konstant under 2000 år. I antikens Rom kallades det digna condicio – att man gifte sig med någon med samma sociala status – och statistiken visar att askungesagor är sällsynta även i dag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 28 augusti, 2025

Slavoj Žižek: Ansiktena som avslöjar krigets hemligheter

Ansiktena i fasornas mitt: USAs president Donald Trump, ”gudmodern för de israeliska bosättarna Daniella Weiss, ”palestiniernas Mandela” Marwan Barghouti, Rysslands president Vladimir Putin, Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir. Foto: Evan Vucci/AP, Vyacheslav Prokofyev/Sputnik/AP, Abir Sultan/EPA/AP, Bernat Armangue/AP, Menahem Kahana/AP.

Slavoj Žižek följer tre centralfigurer – Vladimir Putin, Daniella Weiss och Marwan Barghouti – som på olika sätt speglar den politiska cynism och våldsamma logik som präglar vår tid.

Gaza. Ukraina. Sudan. Med alla fasansfulla bilder som sköljer över oss är det inte konstigt att vi blir avtrubbade. Tio barn dödade i Gaza, och? I går var det tjugo! Analyserna känns som repriser: även om nya detaljer framkommer – som att Israel på förhand kände till attacken den 7 oktober och lät den ske för att rättfärdiga ett Storisrael – så är det samma historia som berättas om och om. För det är fortfarande samma historia som pågår.

Vad händer om vi i stället riktar blicken mot en detalj – något som, likt ett freudianskt symptom, säger mer än många rapporter? Jag tänker på de miner som råkar fastna på kameran, och som tillhör ansiktena i fasornas mitt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 augusti, 2025

Ungsvenskarna som vill säkra SD:s gejmar-röster

Djupt fokuserad energidrycks-konsument på mega-mässan Dreamhack. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Ungdomsföreningen Althing Gaming vill motarbeta den ”vänsterliberala spelindustrin”, och skapa ett konservativt alternativ till Sverok. Sverigedemokrater och Ungsvenskar håller i kontrollen – och lockar medlemmar med energidryck.

”Gamers är trötta på woke kultur i sina spel, och har varit det länge. Spelvärlden ska vara en plats för konstnärlig frihet, gemenskap och underhållning – inte en politisk plattform.”

Instagram-inlägget uppmanar den som instämmer att gå med i Althing Gaming – en riksorganisation för ”unga mellan 6-25 år” som är intresserade av tv- och datorspel. Föreningen håller inte bara till online, utan har närvarat på stora svenska mässor som Comic Con och Dreamhack. I slutet av förra året nådde man över 1 000 medlemmar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 27 augusti, 2025

Mímir Kristjánsson vill göra vänstern greit igen

Mímir Kristjánsson talar framför fler än 100 fackföreningsfanor som samlats framför Stortinget i protest mot att höja pensionsåldern. Foto: Rodrigo Freitas/NTB/TT.

En stolt populist med vildvuxet hår, glugg mellan tänderna och en bakgrund i ”Farmen kjendis” – Mímir Kristjánsson är ingen typisk vänsterpolitiker. Nu hoppas norska Rødt att hans burdusa stil ska vinna över arbetarrösterna.

Det marxistiska partiet Rødt har bara funnits sedan 2007. Vid senaste Stortingsvalet fick de blygsamma 4,7 procent av rösterna. Ändå vet de flesta norrmän vem Mímir Kristjánsson är. Den slagkraftiga, snabbpratande stortingsledamoten med rufs på huvudet och glugg mellan framtänderna syns överallt. I tv och tidningar, i bokhandlarnas hyllor, i poddar, på Youtube och Tiktok. Särskilt nu, när det bara är några dagar kvar till valet den 8 september.

– Mímir är helt klart en profil i Norge, säger Ali Esbati (bilden), som länge har varit verksam i norsk vänsterdebatt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 25 augusti, 2025

Varför Vänsterpartiet alltid bråkar

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat meddelade i helgen att man lämnar Vänsterpartiet. Foto: Oscar Olsson/TT.

Stalinism mot trotskism-narcissism – underhållningsvärdet är stort när V-fraktionerna drabbar samman. Men bakom glåporden finns en verklig konflikt om partiets vägval – att få igenom politik, eller ha rätt från sidlinjen.

”Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet”, sjöng Knutna Nävar på 70-talet. ”Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling.”

Nu haglar glåporden än en gång.

Vänsterpartiets kultur är ”stalinistisk”, sade Lorena Delgado Varas på presskonferensen där hon och Daniel Riazat meddelade att de lämnar partiet. Partiveteranen Ali Esbati kontrade på Facebook: ”Alla vet att det bästa botemedlet mot fascism, folkmord och kapitalistisk exploatering är att maximera antalet trotskistiskt-narcissistiska alternativ.”

Stalinism mot trotskism-narcissism alltså.

Konflikten har pågått åtminstone sedan 2022, när Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat skapade rubriker med sina flaggor för PKK och dess syriska systerorganisationer YPG och YPJ i Almedalen. Någon som minns vad Nooshi Dadgostars tal handlade om? Nej, just det.

Det handlar alltså om mer än vårdslösa delningar i sociala medier, som Lorena Delgado Varas dessutom backade från. Men i Vänsterpartiet kan minsta gräl göras till en existentiell fråga. Även när Björn Alling skrivit att Nooshi Dadgostar ”slickar sioniströv” för att hon beklagade de israeliska dödsfallen under terrordådet den 7 oktober 2023, startades en namninsamling.

Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Man kan tycka att det finns viktigare saker att utmana ledningen om än rätten att vara bufflig. Men som journalist ska jag inte klaga. Det är oerhört lätt att berätta om konflikterna, med alla öppna inlägg i sociala medier. Det hade kunnat vara ett tecken på högt i tak, men situationen är bortom det. Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Att ställa upp som motkandidater i en öppen process hade varit något annat, men där hade de sannolikt förlorat. I stället agerar de som en fraktion och saboterar de budskap som partiet har valt att fokusera på – men utan det mandat som ledningen fått från medlemmarna.

Deras linje är nämligen i minoritet. Problemen med antisemitism skylls på att man viker sig för borgerliga medier, men som rapporten Antisemitism i Sverige (2020) visar är Vänsterpartiets väljare minst antisemitiska av alla. Så när riksdagsledamöter försöker hitta rationella skäl till att vandalisera Anne Franks staty i Amsterdam – ett av flera tanklösa utspel från Delgado Varas – skadar det partiet inför de egna väljarna.

Efter att ha blivit ombedd att lämna sina uppdrag backade hon kampanjen ”Folkets röst”, som menar att Vänsterpartiet inte förtjänar röster om det vore val i dag. I vilket annat parti hade det varit möjligt för en styrelseledamot?

För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig.

Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna.

I Katarina Barrlings avhandling Partikulturer (2004), som bygger på anonyma intervjuer med partimedlemmar, visar hon att partiet inte bara ser sig som ideologiskt oppositionellt, utan även inför riksdagens ordningsregler och sina egna valda representanter. ”Den starka ställning individen har och tillmäter sig själv inom vänsterpartiets grupp existerar delvis på bekostnad av känslan för gruppen som en helhet”, skriver hon. No shit.

Socialdemokratins kompromisskultur avfärdas däremot av intervjupersonerna som ”terapeutisk”, vilket förklarar varför Reformisternas stoiska oppositionsarbete är så chockerande till vänster. Tanken att man kan åstadkomma mer med lojalitet och tålamod, även om resultatet dröjer, verkar främmande.

Det här försökte Jonas Sjöstedt bryta med 2012 när han tog över efter Lars Ohly som partiledare. Att ha rätt från avbytarbänken skulle inte väga tyngre än att vinna. Socialismen skulle inte bestå i renlärighet, utan i att göra skillnad.

Men en stridbar femtedel av partiet har inte accepterat kursen. För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig. Delgado Varas och Riazat kallar nu partiet ”socialdemokratiskt”, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel. Det vore skönast om alla, inklusive Jonas Sjöstedt, rev av Lenin-plåstret och erkände detta rakt ut.

Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander har beskrivit hur samma konflikt utspelade sig vid grundandet av Podemos och Syriza, mellan det nya ledarskapet och den ”’konservativa vänster’ som nästan njuter av nederlag och som mest av allt räds att få reell makt”.

Men en sådan tydlighet från ledningen skulle kräva mer pondus och rättframhet. I stället för att lägga fram en klar ideologisk linje försöker man tysta ned konflikterna, vilket öppnar för spekulationer. I en tid – och ett parti – där individer kan få brett genomslag i sociala medier kan organisationer inte vara tysta med hänvisning till personalärenden. Det har vi inte minst sett med den sparkade statsepidemiologen Magnus Gisslén, som fått spela mot öppet mål i kritiken mot sin forna arbetsgivare.

Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv.

Från utomparlamentariskt håll menar man att ledningens valhänthet säger något om partiets svaga förankring i ”rörelser”, men det är bara delvis sant. Visst var Vänsterpartiet passivt när demonstrationerna för Palestina inleddes. Man hamnade i baksätet till obskyra Instagramkonton och arrangörer som spred konspirationsteorier om LVU och ett spindelnät av mäktiga ”Aron”.

Samtidigt är ”Folkets röst” inte en rörelse. Det är en handfull individer som trots medialt genomslag knappt skrapat ihop 2 500 av de 300 000 underskrifter de hade som målsättning. Samma sak gäller de nya utbrytarpartierna, och troligen även Delgado Varas och Riazats utlovade nya projekt. De är alla perfekta exempel på ”hyperpolitik”, som historikern Anton Jäger kallar kombinationen av extrem politisering och avsaknad av massbas i de sociala mediernas tidevarv, mer fokuserad på lajks än på långsiktiga resultat.

Läs mer

Vänsterpartiet däremot är en rörelse – den största till vänster om socialdemokratin. Som på oändliga möten, från fika i hyresgästlokaler till årskongresser, formar den politik som riksdagspolitikerna ska genomföra.

Att krafter utanför partiet – de må vara stalinistiska, trotskistiska eller anarkistiska – som tillsammans på sin höjd samlar några tusen individer, vill att partiet driver en annan politik är inte någon rörelseposition. Tvärtom bygger det på tanken att färgstarka personligheter ska bryta mot demokratiska beslut för att man själv ska få spegla sig i deras åsikter.

Men så fungerar inga rörelser som vill bli varaktiga. Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv. Ett fungerande parti behöver livlig debatt, men också dygder som tålamod, lojalitet och respekt. Annars blir man aldrig mer än en samling rättänkande gnällspikar vid sidlinjen.

Diskutera på forumet (4 svar)
Inrikes 25 augusti, 2025

Palestinsk skådespelerska nekad visum till Sverige: ”Pinsamt”

Ranin Odeh har tidigare besökt Sverige såväl som 15 andra länder och alltid återvänt till hem till Palestina. Foto: Frihetsteatern.

Ranin Odeh, 33, får inte besöka Bokmässan i Göteborg – trots att hon varit i Sverige flera gånger, och jobbar med svenskstödda Frihetsteatern på Västbanken. Myndigheterna räds att hon ”saknar tillräcklig stark social anknytning till hemlandet”.

När israelisk militär stormade Frihetsteatern i flyktinglägret Jenin på norra Västbanken i december 2023 – för andra gången det året – lovade den palestinska skådespelerskan Ranin Odeh inför SVT:s kameror att ”fortsätta vad som än händer oss”, trots att hennes kollega Ahmed Tobasi blivit bortförd och svårt misshandlad av soldater samma dag.

33-åriga Ranin Odeh har turnerat världen runt, och varit i Sverige flera gånger förut – 2021, 2019 och 2018, inbjuden av Frihetsteaterns vänförening i Sverige. På schemat inför hennes planerade besök i Sverige denna höst stod ett samarbete med Clowner utan gränser, en visit hos Stockholmsteatern Unga Klara, och ett framträdande på bokmässan i Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 25 augusti, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Du hade älskat att vara här

Tänk om du kunnat följa med och dyka efter vrak. Foto: Magnus Bjerg Sturm.

Vi unga tänker mest på döden. Sju av tio gör det varje månad eller oftare – jag är en av dem. Efter ett livsfarligt museibesök på 30 meters djup stiger döden, livet och sorgen upp till ytan med mig.

Trots att vi unga svenskar är de som känner oss mest obekväma med att prata om döden, tänker vi också mer på den än någon annan åldersgrupp, visar en färsk rapport.

Tankarna våldgästar alltid när man minst väntar dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)