”På ett tomt sjukhus kommer nog Millennium att funka riktigt hyfsat”, skrev jag ironiskt på Facebook ett par dagar innan dagen M. För mig har datumet varit inringat i rött i kalendern hela året, lika ödesmättat nagelbitarnervöst som USA:s presidentval den 5 november.
Som vårdarbetare i Västra Götaland tillhör jag kretsen av de närmast sörjande ifråga om det amerikanska journalsystemet Millenniums tvångsstart den 12 november. Jag fick också avnjuta den bittra segern tre kaosartade dagar senare, när regionledningen under förnedrande former gav efter för kraven från vårdpersonalen och pausade det svindyra systemet på obestämd tid. Medan jag försöker förstå om detta var en seger eller inte, är jag övertygad om att det finns lärdomar att dra ur Millenniumkraschen långt utanför kretsen av västgötar och vårdarbetare.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vi som botar och lindrar i det allmännas tjänst visste att det skulle gå åt skogen, vi anade bara inte att det skulle göra det så fort. Dagarna före införandet präglades av larm efter larm. Först slog nyheten ned som en bomb om att ingen patienthistorik skulle migreras från det gamla till det nya systemet, utan att slutanvändaren – läkaren alltså – manuellt skulle få göra ”en liten sammanfattning” i samband med första kontakten efter systembytet, och att denna ”lilla sammanfattning” skulle få ta 20 minuter extra.
Sedan fick vi veta att leverantören Oracle, som lovat att ”väva in AI” i Millennium på sikt, inte lyckats införa svenskt datumformat i systemet. Det var därtill oklart om systemet ens kunde hantera svenska personnummer. Till råga på allt var utbildningarna ett skämt bestående av obegripliga powerpoints och uppmaningar till läkarna om att gå igenom 500-sidiga amerikanska manualer på sin fritid.
Samtidigt krattades manegen på pilotsjukhuset av regionledningen. Inga planerade ingrepp fick genomföras. Ambulanser skulle omdirigeras till andra, redan överbelastade, sjukhus. Avdelningar skulle tömmas. Belastningen skulle ned till först 50 procent, sedan 25 procent av den normala – allt för att öka sannolikheten för en succé vid uppstarten.
Men jag hade fel i mitt Facebookinlägg – inte ens på ett nästan tomt sjukhus funkade det. Jag skulle lätt kunna fylla hela denna Flamman med dråpliga, tragikomiska och blodisande historier från kollegorna på SÄS under de tre omtumlande dagarna av Millennium-välde.
I kategorin dråpligt ingår förmodligen den stackars kollega som försökte skriva in en 70-årig herre, men kämpade länge med att försöka ta sig runt en tvingande dialogruta i systemet som krävde att hon skulle ange huruvida herrn ifråga var prematur, fullgången eller möjligen dödfödd. Men jag jag ska begränsa mig; utrymmet är kort och det finns några viktiga slutsatser att dra.
Den första: Regionledningen under regiondirektör Håkan Sandahl skrapar lite med foten och säger både att de beklagar och att de blev ”väldigt förvånade” över de stora bristerna. Det faktum att tvångsstarten föregicks av förtvivlade varningar och krav på nödbroms från läkarfacket nämns dock inte, och inga följdfrågor ställs. Hur kan Sandahl komma undan med sin ”förvåning”? Detta pinsamma och dyrbara misslyckande hade kunnat undvikas om regionledningen bara lyssnat på sin egen mest kompetenta personal. I stället avvisades oron med liknelser som att ”det är alltid lite jobbigt när man får en ny telefon”.
Den andra: Den lilla lokaltidningen Borås Tidning (moderat sinnad) vet kanske inte själva vad de gjorde när de öppnade ett kommentarsfält kring Millenniumkraschen. Plötsligt fanns ett åsiktstorg för vårdpersonal som i decennier böjt sitt huvud i en utpräglad tystnadskultur – det är ingen slump att regionens intranät, fullt av peppiga nyhetspuffar om spännande förändringsprocesser, saknat kommentarsfält.
Det som sedan hände var inte bara mänskligt vackert. Fältet har snart 600 kommentarer, och plötsligt pratar frustrerade uskor på förlossningen direkt med någon yngling på it-avdelningen. En överläkare på kardiologen blandar sig i diskussionen, och alla levererar sin lilla bit av verkligheten.
Det som uppstår är en kollektiv intelligens med en häpnadsväckande gemensam verklighetsbeskrivning – och därtill en politisk sprängkraft som vibrerar mellan raderna. Jag hoppas att någon sparar ned kommentarsfältet i sin helhet. Här finns kanske skissen för nästa stora politiska vänsterprogram.
