Vänstern är ett parti som absolut inte är nöjt med sakernas tillstånd utan som i grunden vill förändra samhället. Det borde leda till många positivt utformade förslag om hur vi vill förändra detta land och denna värld.
Men en svag organisation och bristande utvecklingsarbete gör att vi ofta istället uppfattas som ett magsurt och nejsägande missnöjesparti. Mot det mesta; nej till EG, EU, EMU, Öresundbro, OS, Dennispaket och förbifarter. Jag diskuterar inte här ställningstagandena i sak, men menar att det inte är en slump att vi nästan alltid hamnar på ”nej-sidan” i sådana här frågor. Och att det i sig är mycket olyckligt. Allt mindre av ett aktionsparti och allt mer av ett re-aktionsparti.

Kontrasten kunde inte vara större, mot den förnöjsamhet som präglar kommentarerna om de senaste valkampanjerna. Alla har arbetat hårt, ledande företrädare varit bra i tv, vi har fått många positiva reaktioner och vi har nu senast, precis som SV, framgångsrikt arbetat med nya så kallade sociala medier. Det är egentligen bara resultatet som är skit.
För mig är det gåtfullt hur en insats som inte leder till önskvärt resultat kan beskrivas som framgångsrikt. Var målsättningen ett ännu sämre resultat och det är i ljuset av detta man anser valkampanjen framgångsrik? Eller kan det, hemska tanke, vara så att man inte har fastställt något resultatmål alls?

I Fagersta diskuterar vi att spika målsättningen 85 procent. Om man lägger ihop de lokala valresultaten i kommun, landsting och riksdag ska det tillsammans bli åttifem procentenheter. (I valet 2006 hade vi 75 procent.) Allt över det är en oväntad framgång, allt under det beror på våra egna tillkortakommanden. Inte media, inte de slemma motståndarna, inte ens riksdagsgrupp och PS bär skulden.
Med ett tydligt uppsatt mål kan valperioden och valkampanjen värderas. Valrörelsen bedöms i ljuset av det; inte beroende om vi själva är nöjda och kan bekräfta varandra. För oss i Fagersta har liksom den yttre missionen alltid varit så mycket viktigare än den inre!