I debatter om kulturen glömmer man ofta att föra in ett maktteoretiskt perspektiv.
Samhällen präglade av arbetsdelning och klasskiktning klyver kulturen. Tudelningen visar sig i existensen av en elitkultur och en masskultur.
Medel- och överklassen avskiljer sig från de breda folklagren lika mycket kulturellt som ekonomiskt. Genom att odla ”god smak” och genom att ha tillgång till de ”osynliga” kulturella koderna håller man massorna på behörigt avstånd. Kulturen får på så vis en ideologisk roll: att befästa det rådande systemet.

Niklas Nåsander behandlar den här tematiken i en lång och mycket läsvärd artikel i senaste numret i Ordfront (”Makten över smaken”, 10/2003).
Man kan sympatisera med mycket av det han skriver. Hans analys av smakens klasskaraktär och konstens förfall i det borgerliga marknadssamhället är skarpsinnig och angelägen.
Låt mig dock formulera några invändningar, för det är en djupt problematisk text. Huvudproblemet är att han sätter likhetstecken mellan den härskande kulturen och modernismen.
Enligt Nåsander är modernismen vår tids ”estetiska norm” och en ”överideologi” som fyller samma slags funktion som kristendomen under medeltiden eller marxismen i Sovjetunionen! Modernismen har gått från att vara en revoltrörelse till att bli en statsbärande ideologi.
Att rörelsen slutade sina dagar som en del av herretänkandet avslöjar enligt Nåsander dess sanna väsen: det gick att utnyttja de modernistiska rörelserna eftersom de från början var exklusiva och ”mångtydiga”. ”Det till synes avantgardistiska är alltså traditionellt, det antiauktoritära totalitärt och det påstått radikala konservativt.” I stället för att se makteliten som parasiter på den modernistiska kroppen, dömer Nåsander ut hela projektet.
Bedömer han marxismen på samma sätt? Blottlägger Gulag marxismens kärna?

Man hade, möjligen, kunnat hävda något sådant för, låt säga, trettio år sedan – men idag? Har det tjugoåriga skället mot modernismen gått Nåsander spårlöst förbi? Att vara ”modernist” var (är?) i akademiska och konstnärliga kretsar efterblivet och suspekt.
Den postmoderna teoribildningen, exempelvis inom konstteori och litteraturvetenskap, avfärdade (ironiskt nog med samma terminologi som Nåsander) modernismens anspråk som totalitära. Dess framstegstänkande och sociala patos föll inte den kulturella eliten i smaken.
Saken kompliceras av att Nåsander inte är villig att göra en distinktion mellan modernism och postmodernism. Skillnaden består endast i att postmodernismen skärper tendenser som redan är verksamma i modernismen. Utmärkande för (post)modernismen är dess upptagenhet av formen och leken, dess brist på allvar och politik. Den svartklädde Baudelaire med grön peruk är, liksom sina meningsfränder, ”förvuxna barn” som endast lyckas åstadkomma spegelbilder av brackan. Vilken nidbild!
Baudelaire blottlade i sin konstkritik och poesi 1800-talets konflikter, liksom den kapitalistiska moderniseringens omvandling av den mänskliga samvaron. Läs gärna Walter Benjamins analyser.
Nåsander lyckas skapa en obruten linje från modernism till postmodernism till priset av att modernismen vanställs. Han nämner den abstrakte expressionisten Jackson Pollock – och att Pollock urinerade i Peggy Guggenheims öppna spis – för att det passar hans tes om den oseriösa, moderna 1900-talskonsten.
Under tystnad förbigås Pollocks överlägsna föregångare, de expressionistiska målarna. Det tidiga 1900-talets expressionism hade förvisso ingen entydig politisk identitet, men vem skulle väl våga hävda att de expressionistiska verken saknar seriositet, innehåll och samhällskritik? Nazisterna insåg ganska snart att det handlade om dynamit och förbjöd rörelsen.

Det enda konkreta exemplet på modernistisk konst som nämns i artikeln är Picassos Guernica, och då som ett politiskt misslyckat verk som folk kände sig ”främmande” inför på grund av dess ”formmässiga exklusivitet”.
Det kan verkligen diskuteras om Guernica är så exklusiv till formen, viktigare är dock: Vad har Nåsander gjort av sin sociologiska metod? Att ”vanliga” människor upplever främlingsskap inför moderna konstverk torde väl inte vara ett uttryck för något slags ”spontant” medvetande. Modernismens inmarsch på museer, borgarklassens revir, ger oss i stället förklaringen till att många människor inte känner sig hågade att fördjupa sina kunskaper om konsten. Denna institutionella förändring säger oss dock inget om konstens innehåll.
Nåsander skriver avslutningsvis att han vill ha ”formmässig pluralism”.
Det rimmar illa med hans utdömande av alla former av experiment och abstrakta uttryck. Det är inte svårt att se att det han i själva verket saknar är en realistisk konst, och nota bene, en till formen realistisk konst.
Han följer därmed i Georg Lukács och socialrealismens spår. Lukács var en stor tänkare, men hans nedlåtande behandling av de modernistiska författarna (Joyce, Kafka) lämnar mycket att önska.
Brecht påpekade mycket riktigt att realismen inte är en formfråga: ”Att göra realismen till en formsak, att knyta den till en, endast en (och dessutom gammal) form: det är att kastrera den”, skrev Brecht i en sent inkommen replik till Lukács och Nåsander.
Niklas Nåsander känner sig befryndad med den inom poesin och politiken anti-moderne Göran Palm.
På samma sida befinner sig för övrigt Lars Gustafsson. Den svenska litterära ”modernistiska falangen” beskrivs av Gustafsson som ”elitär, antidemokratisk, fientlig mot allt som liknar vardagsliv”. Gustafssons förebild är i stället den gamle traditionelle Gunnar Mascoll Silfverstolpe, en diktare som skrev rimmad vers om hemlandets stenar och björkar.
Nåsander och Gustafsson står politiskt långt från varandra – men estetiskt ?!

Modernismen är inte någon estetisk norm.
Nåsanders Bourdieu-inspirerade artikel är inte uppdaterad. Inom romankonsten sker inga djärva formexperiment som på 1960-talet. Romanförfattarna har därför (av några isolerade röster) blivit kritiserade för att de inte problematiserar genren.
Några hypermodernistiska chefsideologer som Ulf Linde finns inte. Den som vill vara riktigt ”inne” idag skall skriva bunden poesi, allra helst sonetter.
Lotta Olsson, som producerar dagsverser i Expressen, är författare till en rad sonettsamlingar. Hon hyllas som en av Sveriges största poeter. Inom poesin finns vidare en strömning som går under namnet retrogardism – alltså motsatsen till avantgardism. Dessa poeter, som Håkan Sandell, söker sig till traditionen, folkspråket, myterna. Modernismen är i dessa kretsar ett dåligt skämt.

Hur skall då elitkulturen karakteriseras? Jag vet inte om det finns något träffande begrepp eller ”ism”. Traditionella konstarter som opera, dramatik och klassisk musik är naturligtvis fortfarande användbara som klassmarkörer.
Modernistisk bildkonst funkar säkert också, liksom äldre ”realistisk” konst. Vad vi ser är en eklekticism, en blandning av en massa stilar och uttrycksmedel. Den härskande elitkulturen är med andra ord inte så statisk eller oföränderlig som Nåsander tycks anse. Vad som är ”inne” och ”ute” växlar. Jazz dömdes till en början ut som urartad men kom senare att ingå i den ”fina” repertoaren. ”Fri vers” är, som jag visat, inte heller någon ”norm”. Nåsander nämner ju för övrigt själv att blankversen inte ligger Göran Palm i fatet! Att han kritiserats (också av undertecknad) har att göra med hans anti-moderna naturromantik som bär spår av antidemokratiskt tänkande.