… vinner de borgerliga valet nästa år. Och om inget oväntat sker fram till dess är det Mona Sahlin som står med en stor bukett rosor i famnen på valvakan och ber att få tacka för sig – som en kort parentes i svensk arbetarrörelses historia.

Avgörandet skedde redan halvvägs in på mandatperioden med två år kvar till valet; i samma stund som Mona Sahlin satte ned foten rakt i den utlagda fällan och deklarerade att hennes avsikt var att skapa ett regeringsalternativ med andra partier redan före valet som alternativ till det borgerliga.
En fälla, eftersom socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet aldrig kommer att kunna enas kring regeringsmaktens former på samma sätt som de borgerliga.
En fälla, eftersom valrörelsen och tiden fram till valrörelsen kommer handla om allianser och politikens former, det som särskiljer partierna inom blocket istället för politikens innehåll och det som förenar i kritik mot den borgerliga regeringen.

Alliansens valkampanj 2006 hade en starkt amerikansk prägel där känslomässiga argument och värdeord var viktigare än sakfrågor. När socialdemokratin och vänstern attackerade de förslag som fördes fram i dokument och program togs det som intäkt för att de var kvar i den gamla tidens kritik och svartmålning av de borgerliga.
Att möta upp alliansen på deras planhalva och diskutera regeringsalternativ och former för samarbeten är dömt att misslyckas. Alliansen kommer göra allt för att hålla samman inför 2010 för att genomföra sitt fulla program under den kommande mandatperioden. Och den kommer lyckas. De har då tränat under sex års tid.

Att diskussionen inför valet 2010 kommer handla om vem som håller ihop bäst gynnar inte den part som behöver lägga fram skarp politisk kritik mot det rådande. Speciellt inte när man har sämre förutsättningar för att samarbeta.
Därför vinner de borgerliga.