Efter den 1 mars 2026 bombarderas jag av medier som vill att jag ska säga något om USA:s och Israels attack mot Iran.

Några påminner om att jag den 11 augusti 2005 publicerade en text i In These Times med titeln ”Give Iranian nukes a chance: In a mad world, the logic of MAD still works”, och frågar om detta fortfarande är min ståndpunkt.

Jag måste göra dem besvikna på två sätt.

För det första: nej, detta är inte längre min position. I den texten syftade jag på västvärldens medskyldighet i Iraks angrepp på Iran – USA tillhandahöll till och med satellitbilder och giftgaser till Irak för att hjälpa dem att lokalisera och döda iranska styrkor. Angreppet genomfördes för att Irak, i förvirringen efter Khomeinirevolutionen, skulle kunna lägga beslag på oljerika områden nära den irakiska gränsen.

När Saddam Hussein senare tillfångatogs och ställdes inför rätta krävde Iran, fullt rimligt, att även angreppet på Iran – som kostade över en miljon människor livet – skulle läggas till listan över hans brott. USA avvisade detta krav eftersom det skulle ha avslöjat USA:s egen medskyldighet.

Men sedan kom Mahsa Amini-protesterna, som hade världshistorisk betydelse. Protesterna, som spred sig till dussintals städer, började i Teheran den 16 september 2022 som en reaktion på dödsfallet av Amini, en 22-årig kvinna av kurdiskt ursprung som dog i polisens förvar. Hon misshandlades till döds av den så kallade sedlighetspolisen efter att ha gripits för att bära en ”felaktig” hijab.

Protesterna förenade olika kamper – mot kvinnoförtryck, mot religiöst förtryck och för politisk frihet mot statlig terror – till en organisk helhet. Iran är kulturellt annorlunda än det ”utvecklade väst”, så zan, zendegi, azadi (”Kvinna, liv, frihet”), protesternas slogan, skiljer sig mycket från metoorörelsen i väst. Irans protester mobiliserade miljontals vanliga kvinnor och var direkt kopplade till allas kamp, även männens. Det finns ingen tydlig antimaskulin tendens, vilket ofta är fallet inom västerländsk feminism.

Min hållning till Iran har därför förändrats: inga kärnvapen för Iran – och, skulle jag tillägga, inte heller för Israel.

När det gäller det pågående kriget finns det inget originellt i min ståndpunkt. Jag är mot den iranska klerofascistiska regimen och mot USA:s och Israels attacker. Om regimen faller kommer det att ske på fel sätt. Valet mellan den iranska regimen och Trumps USA är ett falskt val – båda tillhör samma globala ordning.

Ja, jag fördömer Irans brutalitet i nedslaget på den senaste protestvågen. Men jag finner också den hållning som Israels försvarsminister Israel Katz uttryckte den 4 mars 2024 obscen:

”Varje ledare som utses av den iranska terrorregimen för att fortsätta och leda planen att förstöra Israel, hota USA och den fria världen och regionens länder samt förtrycka det iranska folket, kommer att vara ett entydigt mål för eliminering. Det spelar ingen roll vad han heter eller var han gömmer sig.”

Man kan därför förstå den tysta majoriteten i Iran – tystad av regimen – som förkastar regimen men samtidigt är skeptisk till vad USA och Israel gör. Deras hållning är varken hopp eller förtvivlan utan osäkerhet och rädsla.

Som i fallet Venezuela sade Trump till CNN den 6 mars 2026 att Irans ledarskap har ”neutraliserats” och att han nu söker ett nytt ledarskap som behandlar USA och Israel väl, även om det skulle vara religiöst och inte demokratiskt. Så mycket för frihet och demokrati.

Följaktligen måste vi, trots alla fasor i den iranska regimen, nu stödja Iran. Iran kämpar i praktiken inte bara för sin egen suveränitet utan för själva principen om suveränitet. USA, som i praktiken själv är en koloni till Israel, bryter systematiskt andra staters suveränitet, nu till och med Spaniens.

Så ja: ett regimskifte i Iran vore välkommet. Men vad sägs om ett regimskifte i USA?

Vid denna punkt vill jag fokusera på ett till synes marginellt ämne som ändå är avgörande för vår förståelse av Iran: den iranska maktelitens inre krets och den förvånansvärt höga nivån på dess intellektuella debatter. Det handlar inte bara om korrumperade brutalister.

Khamenei själv skrev böcker om islamisk ideologi, styre och privat andlighet, bland annat An outline of Islamic thought in the Quran och The compassionate family.

Fram till mitten av 1990-talet var en nyckelfigur Seyyed Ahmad Fardid (1910–1994), en framstående filosof och professor vid Teherans universitet. Han räknas som en av de filosofiska ideologerna bakom den islamiska regering som tog makten efter revolutionen 1979.

Fardid stod starkt under inflytande av Martin Heidegger, som han betraktade som ”den enda västerländska filosof som verkligen förstod världen” och den enda vars insikter var förenliga med principerna i den islamiska republiken. Det var genom dessa två gestalter – Khomeini och Heidegger – som Fardid formulerade sin egen position.

Fardid fördömde den antropocentrism och rationalism som han menade infördes av det klassiska Grekland, där människans förnuft ersatte Guds auktoritet och tron. I detta avseende kritiserade han även islamiska filosofer som al-Farabi och Mulla Sadra för att ha absorberat grekisk filosofi.

Det var också Fardid som myntade begreppet ”västförgiftning” (Westoxication). Efter den iranska revolutionen 1979 blev detta ett centralt ideologiskt begrepp inom den nya islamiska staten.

Den främsta liberala reformistiska motpolen till denna hårda muslimska linje var president Mohammad Khatami, som satt vid makten mellan 1997 och 2005. Khatami hade en kandidatexamen i västerländsk filosofi från Isfahans universitet och gick till val på en plattform för liberalisering och reform.

Under sina två mandatperioder förespråkade Khatami yttrandefrihet, tolerans och civilsamhälle.

Under sin valkampanj lanserade han idén om en ”dialog mellan civilisationer” som ett svar på Samuel P. Huntingtons teori från 1992 om civilisationernas kamp. På Khatamis initiativ utropade FN senare år 2001 till Dialogen mellan civilisationernas år.

Under sina två mandatperioder förespråkade Khatami yttrandefrihet, tolerans och civilsamhälle, samt konstruktiva diplomatiska relationer med andra stater, inklusive länder i Asien och Europeiska unionen.

I dag är iranska medier förbjudna att publicera bilder av Khatami eller citera honom. På order av Teherans åklagare får hans ord inte återges, eftersom han stödde de reformistiska kandidater som förlorade i det omstridda presidentvalet 2009 där Mahmoud Ahmadinejad återvaldes.

Khatami använde Jürgen Habermas teori om kommunikativt handlande och dialog för att formulera sin idé om en dialog mellan civilisationer, ett försök att ersätta konflikt med diskussion mellan västvärlden och den islamiska världen.

Habermas besökte Teheran i maj 2002, vilket blev ett betydelsefullt intellektuellt utbyte under Khatamis reformistiska presidentskap. Besöket inkluderade möten med iranska intellektuella och tjänstemän, där Habermas diskuterade demokrati, civilsamhälle och teorins roll. Han samtalade ofta med tänkare som försökte förena islamiskt tänkande med moderna liberala idéer.

Men, inte minst på grund av den hårda muslimska repressionen, försvann denna orientering gradvis som en seriös intellektuell kraft.

Bland mer samtida gestalter bör man nämna Ali Larijani, som i årtionden fungerade som den pragmatiska och lugna representanten för den iranska makteliten. Han förhandlade bland annat med väst om kärnenergiavtal.

Enligt The New York Times hade Ali Larijani i praktiken lett Iran sedan januari 2026.

Men den 1 mars förändrades den 67-årige sekreterarens ton i det högsta nationella säkerhetsrådet irreversibelt. På statlig tv, bara 24 timmar efter att USA-israeliska flyganfall dödat den högste ledaren Ali Khamenei och befälhavaren för revolutionsgardet Mohammad Pakpour, levererade Larijani ett budskap fyllt av eld:

”Amerika och den sionistiska regimen har satt den iranska nationens hjärta i brand. Vi kommer att bränna deras hjärtan. Vi kommer att få de sionistiska brottslingarna och de skamlösa amerikanerna att ångra sina handlingar.”

Politiskt var Larijani länge en moderat pragmatisk konservativ. Han ledde Irans delegation i förhandlingarna om kärnprogrammet med USA. Nu framträdde han plötsligt som en hårdför hök.

Efter mordet på Khamenei betraktades han som Irans faktiske statschef. Enligt The New York Times hade Ali Larijani i praktiken lett Iran sedan januari 2026. Han var ansvarig för att med dödligt våld slå ned de senaste protesterna som krävde ett slut på det islamiska styret.

Han blev därmed den viktigaste maktmäklaren i Irans politiska övergång.

Men för några dagar sedan förlorade han kampen om den högsta posten: Khameneis son segrade.

Larijani har en kandidatexamen i datavetenskap och matematik från Aryamehr University of Technology och en masterexamen samt doktorsexamen i västerländsk filosofi från Teherans universitet. Han planerade först att fortsätta forskarstudier i datavetenskap men ändrade ämne efter ett samtal med Morteza Motahhari.

Larijani har publicerat böcker om Immanuel Kant, Saul Kripke och David Lewis. Hans doktorsavhandling handlade om Kant, och han publicerade därefter tre böcker: The mathematical method in Kant’s philosophy, Metaphysics and the exact sciences in Kant’s philosophy och Intuition and the synthetic a priori judgments in Kant’s philosophy.

Det är dock viktigt att notera att Larijani skrev om de vetenskapliga och kognitiva aspekterna av Kants filosofi, inte om hans praktiska filosofi.

Den liberala anti-postmodernisten Stephen Hicks skrev ironiskt om Larijani:

”Jag antar att jag inte borde vara förvånad över att dessa människor aldrig är studenter av John Locke, Adam Smith eller John Stuart Mill.”

Men hade Hicks rätt i sin antydan att Kants praktiska filosofi kan rättfärdiga extrem auktoritarism?

I Eichmann i Jerusalem gav Hannah Arendt en exakt beskrivning av den märkliga förskjutning som nazistiska bödlar genomförde för att kunna uthärda de fruktansvärda handlingar de utförde. De flesta av dem var inte onda, utan var fullt medvetna om att de gjorde saker som orsakade förnedring, lidande och död för sina offer.

Vägen ut ur detta dilemma var att vända på perspektivet. I stället för att säga: ”Vilka fruktansvärda saker jag gjorde mot människor!” kunde bödlarna säga: ”Vilka fruktansvärda saker jag tvingades bevittna i pliktens namn, hur tungt uppdraget vilade på mina axlar!”

På så sätt kunde de vända upp och ned på logiken i att motstå frestelser. Den frestelse som måste motstås var själva frestelsen att ge efter för elementärt medlidande och sympati inför mänskligt lidande. Deras ”etiska” ansträngning riktades därför mot uppgiften att motstå frestelsen att inte mörda, tortera och förnedra.

Detta innebär att subjektet självt måste ta ansvar för att översätta den abstrakta uppmaningen i den moraliska lagen till en rad konkreta förpliktelser.

Min överträdelse av spontana moraliska instinkter – medlidande och medkänsla – förvandlas därmed till beviset på min egen etiska storhet. För att göra min plikt är jag beredd att bära den tunga bördan att tillfoga andra lidande.

Men Hannah Arendt hade fel när hon accepterade Eichmanns egen beskrivning av sig själv som en kantian som bara följde det kategoriska imperativet och därmed sin plikt – att lyda Hitlers order.

Här måste man vara mycket noggrann: Kants etik om viljans autonomi är inte en ”kognitiv” etik, en etik som handlar om att känna igen och följa en redan given moralisk lag.

Enligt en vanlig kritik ligger svagheten i Kants universalistiska etik – det kategoriska imperativet, den ovillkorliga uppmaningen att göra sin plikt – i dess formella obestämdhet. Den moraliska lagen säger inte vad min plikt är; den säger bara att jag ska göra min plikt. Därmed lämnas utrymme för tom voluntarism: vad jag än bestämmer mig för att kalla min plikt blir min plikt.

Men långt ifrån att vara en svaghet för oss går denna egenskap rakt in i kärnan av Kants etiska autonomi.

Det är inte möjligt att härleda de konkreta normer jag måste följa i en specifik situation direkt ur den moraliska lagen. Detta innebär att subjektet självt måste ta ansvar för att översätta den abstrakta uppmaningen i den moraliska lagen till en rad konkreta förpliktelser.

Det fullständiga accepterandet av denna paradox tvingar oss att avvisa varje hänvisning till plikten som ursäkt:

”Jag vet att detta är tungt och smärtsamt, men vad kan jag göra – det är min plikt.”

Kants etik om ovillkorlig plikt tolkas ofta som en rättfärdigande av just denna hållning. Inte konstigt att Adolf Eichmann själv hänvisade till Kant när han försökte rättfärdiga sin roll i planeringen och genomförandet av Förintelsen: han gjorde bara sin plikt och lydde Führerns order.

Men poängen med Kants betoning av subjektets fulla moraliska autonomi och ansvar är just att förhindra en sådan manöver där skulden flyttas över på någon figur av den stora Andre.

Den klassiska maximen för etisk stränghet lyder:

”Det finns ingen ursäkt för att inte uppfylla sin plikt.”

Även om Kants berömda maxim Du kannst, denn du sollst! (”Du kan, ty du måste!”) verkar vara en ny version av detta motto, kompletterar han den implicit med dess mycket mer oroande inversion:

”Det finns ingen ursäkt för att uppfylla sin plikt.”

Själva hänvisningen till plikten som ursäkt för att göra sin plikt måste avvisas som hyckleri.

Tänk på det klassiska exemplet med den stränge sadistiske läraren som utsätter sina elever för obarmhärtig disciplin som närmar sig tortyr. Hans ursäkt, både inför sig själv och inför andra, lyder: ”Jag tycker själv att det är svårt att utsätta de stackars barnen för sådan press, men vad kan jag göra? Det är min plikt.”

Detta är exakt vad Kants etik förbjuder.

I Kants etik är jag fullt ansvarig inte bara för att utföra min plikt utan också för att avgöra vad min plikt är.

Så Anton Alikhanov, guvernören i den ryska exklaven Kaliningrad, hade en poäng när han nyligen sade att Kant – som tillbringade hela sitt liv i regionen Kaliningrad (det tyska Königsberg) – har en ”direkt koppling” till kriget i Ukraina.

Enligt Alikhanov var det den tyska filosofin, vars ”gudlöshet och brist på högre värden” började med Kant, som skapade den ”sociokulturella situation” som bland annat ledde till första världskriget.

Han förklarade:

”I dag, år 2024, vågar vi hävda att inte bara första världskriget började med Kants verk – även den nuvarande konflikten i Ukraina gör det. Här i Kaliningrad vågar vi föreslå – även om vi nästan är säkra – att det var just i Kants Kritik av det rena förnuftet och i Grundläggning av sedernas metafysik som de etiska och värdemässiga grunderna för den nuvarande konflikten lades.”

Om Ukraina gör motstånd mot Ryssland i dessa västerländska värdens namn, då är Kant i praktiken också ansvarig för Ukrainas motstånd.

Guvernören fortsatte med att kalla Kant en av de ”andliga skaparna av det moderna väst”. Det ”västliga blocket”, som enligt honom formats av USA efter dess egen avbild, är ett ”lögnens imperium”.

Kant, sade han, betraktas i väst som ”fadern till nästan allt”: friheten, rättsstaten, liberalismen, rationalismen och till och med Europeiska unionen.

Om Ukraina gör motstånd mot Ryssland i dessa västerländska värdens namn, då är Kant i praktiken också ansvarig för Ukrainas motstånd.

Alikhanovs ”galna” uttalanden påminner oss därför om de höga metafysiska insatserna i det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina.

Men han har också rätt i ett annat avseende: Kant skingrade brutalt myten om rättsordningens heliga ursprung. Han gjorde det tydligt att varje rättsordnings ursprung ytterst ligger i illegal våldsmakt – en läxa som är oacceptabel för den ryska spiritualism som Alikhanov företräder.

Man kan här påminna om ett citat som ofta tillskrivs Otto von Bismarck: Om du gillar lagar och korv bör du aldrig se hur någon av dem tillverkas.”

Denna oförenlighet mellan Kants etik och varje försök att begränsa subjektets autonomi är, tror jag, det som gör varje form av kantisk religiös etik inkonsekvent.

Det som tycks saknas i det iranska tänkande som står nära regimen är alltså inte västerländsk liberalism utan subjektets radikala autonomi – något som, i motsats till vad vi kanske skulle förvänta oss, ligger till grund för en mycket sträng och krävande etik.

Samtidigt kvarstår ett faktum: intensiva och mycket seriösa intellektuella debatter äger rum i själva centrum av den iranska shiaelit som håller makten.

Kan man ens föreställa sig Ali Larijani – om han hade blivit högste ledare – i en filosofisk diskussion med Donald Trump, som knappast skulle ha någon aning om vad Larijani talade om?

Jag överlåter åt läsaren att avgöra om den höga intellektuella nivån i Irans politiska debatter är något gott eller ont – om den gör det lättare eller svårare att glida över i brutal auktoritarism.

Fallet med Alikhanov, som kritiserar Kant, skulle kunna vara ett argument mot att låta politiker ägna sig åt filosofi.

Men hur skulle en debatt mellan Larijani och Alikhanov egentligen se ut?

Den enda sorgliga slutsats man kan dra av den nuvarande situationen är att USA:s och Israels attack har förvandlat mer moderata gestalter inom den iranska regimen, som Larijani, till hämndlystna fanatiker – nästan lika brutala som Netanyahu och Katz.

Översättning av Leonidas Aretakis.