Okategoriserade 30 maj, 2012

Mot en politisk lösning i Baskien

– Vi fortsätter kämpa för en socialistisk baskisk stat, säger Joseba Álvarez, en av ledarna för det förbjudna partiet Batasuna till Flammans Dick Emanuelsson i det första av tre reportage från Baskien.

Eta lägger ned vapnen och fortsätter kampen med enbart politiska kampformer, meddelade den baskiska gerillaorganisationen i en videosänd presskommuniké den 20 oktober 2011. Men den spanska staten, 2011 representerad av PSOE-regeringen Zapatero och nu av den rena politiska högern i form av Partido Popular (PP), avvisar alla kontakter och förhandlingsinviter med Eta för att finna en slutlig lösning på en 50 år väpnad konflikt i Europa.
Spanien, Baskien och Europa har förändrats. Den baskiska vänsterns valkarteller Bildu och Amaiur, som med minsta möjliga marginal erövrade sin legalitet förra året, spatserar på en knivsegg. Minsta lilla stavelse eller slink med tungan kan tas som en förevändning för att illegalisera den största politiska kraften i Baskien, eller Euskal Herria som det heter på baskiska. Den spanska statens och den politiska högerns ögon och öron uppmärksammar allt som sägs och görs. Partier på högerkanten driver en permanent kampanj för att de två vänsterkoalitionerna Bildu, på kommunal och regional nivå och Amaiur, på nationell spansk nivå, ska olagligförklaras. Bildu erkändes bara ett par månader innan kommunalvalet i maj 2011 av Författningsdomstolen med sex röster mot fem. Bildu blev det parti som fick flest kommunala mandat. Valsegern upprepades av Amaiur i november. I november i år äger val rum till det Baskiska Parlamentet och det otroliga kan hända att den tidigare förbjudna baskiska vänstern kan komma att bilda regering, vilket skulle vara en bokstavlig mardröm för centralmakten i Madrid och deras lokala representanter i Baskien.
Det tror åtminstone Enrique Santiago, spansk advokat, ledamot av både kommunistpartiet PCE:s som den Förenade Vänsterns (IU) verkställande utskott. Han representerar två organisationer som under många år har fördömt Etas väpnade aktioner.
– Etas beslut att upphöra med den väpnade kampen är ett mycket intelligent beslut. Konsekvenserna har omedelbart visat sig i ett starkt ökat stöd för den baskiska vänster som representerar rörelsen för ett självständigt Baskien, säger han när jag träffar honom på hans kontor i Madrid.

– Den internationella kommissionen, med bland annat Kofi Annan, Tony Blair, Gerry Adams från Sinn Fein, har efter ett otal kontakter med Eta sagt att Etas beslut att upphöra med den väpnade kampen är oåterkalleligt. Därför är det sorgligt och trist, att regeringarna PSOE (Zapatero) och PP (Rajoy) har vägrat respektive vägrar inse detta faktum.
Santiago menar att befolkningens svar har visat sig i valurnorna.
– Arnaldo Otegi, Batasunas fängslade ledare för sina förmodade kontakter till Eta, lyckades med det politiska konststycket att tvinga Etas militära gren att acceptera den politiska lösningen som resulterade i deklarationen den 20 oktober 2011. Men regeringen ser hellre att han sitter bakom galler i en skådeprocess än att han driver fredsprocessen framför sig.
Bussresan mellan Bilbao och San Sebastian är en hissnade upplevelse över ett underbart landskap med djupa dalar och höga berg. Eta (”Euskadi Ta Askatasuna”), som bildades 1959 och som betyder Baskiskt fosterland och frihet, slog tidigt in på en ideologisk grund som inte bara betyder en egen nationalstat utan även en socialistisk stat. Medan övriga Europa går i riktning mot en brun makthöger, pågår det ideologiska diskussioner överallt, på studiekonferenser, på barer, på arbetsplatser eller universiteten där Izquierda Abertzale, den patriotiska vänstern, är tongivande.

Solen strålar över hela bukten i San Sebastian (Donostia på baskiska) när Flamman träffar Joseba Álvarez. Han är lång med grånat tunt skägg, född samma år som Eta grundades och betraktas som ett offentligt språkrör för Batasuna. Partiet var legalt under Felipe Gonzalez´ regering men också under den första mandatperioden av Aznarregeringen. Men ”det kom en Bush och ett 11 september och sedan dess är Batasuna förbjudet”, säger han krasst. De olika regeringarna har anklagat Batasuna för att vara Etas politiska gren och alla med minsta möjliga beröring till Batasuna har därför mer eller mindre förklarats bannlysta ifrån att ställa upp i olika politiska sammanhang och rörelser.
Efter att vi har samtalat under en timme gör Joseba en vink med ögonen och jag ser två personer, typiska säkerhetspoliser. När de ser att de är upptäckta drar de sig diskret tillbaka. Joseba ler lite resignerat och skakar på axlarna, van att ständigt vara under uppsikt, än mer med en reporter framför sig.
– Baskiens folk har kämpat en massa år i en process som sträcker sig från Francodiktaturen via den så kallade ”övergångsperioden”. Denna hade som målsättning att göra slut på det baskiska folkets befrielseprocess, säger Alvarez och kisar mot solen. I dag, trettio år efter Franco, kan vi säga att den spanska statens politiska mål misslyckades, för i dag finns det fler socialistiska krafter än någonsin som arbetar för självständighet och en egen stat för att överleva som ett folk. Vi är det äldsta folket i Europa med ett eget språk och vi är inte beredda på att offra vår identitet och kultur.

Batasunaledaren anser att Etas kontroversiella politiska-militära strategi hade sin giltighet fram till för några år sedan. Efter en lång inre diskussion och en diskussion inom den breda baskiska vänstern, slog Eta fast den nya strategin. Den handlar om att förstärka den baskiska vänstern och massarbetet inom fackföreningar och andra sociala organisationer samt att inleda en direkt dialog med regeringarna i Paris och Madrid.
Joseba Alvarez nämner betydelsen av den internationella konferensen som genomfördes i San Sebastian tidigare i år med deltagande av bland annat Tony Blair och Kofi Annan. Konferensen slog fast fem punkter som ställdes i förgrunden:
1. Definitivt eld upphör. Upprättande av en direkt dialog med Paris och Madrid.
2. Agenda med teman som de 700 politiska fångarna.
3. Erkännande av offren på bägge sidor.
4. Desmilitarisering av Baskien, överlämnande av Eta:s vapen och upplösning av Eta som organisation.
5. Skapandet av en kommission som följer upp avtalen från det ögonblick som Eta deklarerar ett definitivt slut på de väpnade aktionerna.
Men den spanska högerregeringen avvisar alla förslag från Eta om en politisk lösning och dialog på den långa konflikten i Baskien.

För att överlämna vapnen behövs ingen dialog, bara en vilja att överlämna dem, sa inrikesminister Jorge Fernandez Dias den 16 maj i den spanska kongressen. Det är denna politiska blindhet som Enrique Santiago menar är bakgrunden till det paradoxala att den baskiska vänstern kan komma att bilda regering i november.
Frågan om de politiska fångarna samt offren är en central punkt i fempunktsprogrammet. Utan att vänta på stöd från regeringen i Madrid har baskerna själva, på bägge sidor om barrikaden, inlett en egen försoningsprocess. Den 14 maj satte sig Rosa Rodero, änka efter säkerhetsagenten Ertzaintza Joseba Goikoetxea, ett offer för Eta, ner vid samma bord som Carmen Galdeano. Hon var dotter till ”Egin” Xabier Galdeano, journalist och offer för den olagliga paramilitära organisationen Gal som skapades av regeringen Felipe Gonzalez. Detta ”runda bord” är ett exempel av många på hur det har upprättats ett förtroende och en kommunikation för lösning på konflikten mellan de tre miljonerna invånarna i Baskien. De bägge kvinnorna berättade om sina erfarenheter och lidanden som anhöriga till offer i den långa konflikten.

– Vi har understrukit att det finns ingen politisk möjlig lösning om inte alla parter sitter vid samma bord. PP säger att de förhandlar med alla utom den baskiska vänstern för den är olaglig och vi svarar; ”Legalisera oss då!”. Jag har varit fullmäktigeledamot i fyra år och parlamentsledamot i fyra år. Vi kommer att fortsätta att leva tillsammans. Vi har inget splittrat samhälle, oavsett om det handlar om bostadsområden, ras, klass, religion som i Irland. Här finns det olika politiska projekt och vi anser att var och en av dessa inte bara bör vara tillåtna utan även ha möjligheter att verka politiskt, understryker Alvarez och sammanfattar Batasunas framtid.
– För vår del fortsätter vi kampen för en socialistisk baskisk stat.

Utrikes 08 januari, 2026

Åklagare utreder Janis Varoufakis efter ecstasykommentarer

Upprorsmakare. Den grekiska vänsterpolitikern Janis Varoufakis har väckt högerns ilska sedan han erkänt att han tog ecstasy i Sidney för 37 år sedan. Foto: skärmklipp från podden Phasma: https://www.youtube.com/@StoPhasma.

Grekisk polis har inlett en preliminär utredning mot den tidigare finansministern Janis Varoufakis efter att han i en videopodd berättat att han tog ecstasy på en fest i sin ungdom. Vänsterpolitikern svarar att det är hyckleri med tanke på att det är regeringens restriktiva narkotikapolitik som säkrar ”drogmaffiornas” vinster.

I går sände polisen vidare en video till Atens åklagarmyndighet för att se om vänsterpolitikern Janis Varoufakis har begått brott. Detta efter att han erkänt att han provat droger i sin ungdom. Enligt grekiska medier gäller utredningen inte narkotikabruk i sig, utan huruvida uttalandena kan utgöra uppmuntran till eller indirekt reklam för narkotika enligt grekisk lag.

Det är i en videointervju med podden Phasma som den tidigare finansministern, som i dag är partiledare för Mera25, kritiserar landets restriktiva drogpolitik och även beskriver sina egna erfarenheter.

När programledarna Gaia Merkouri och Dimitris Petrichos frågar om han varit på rejv svarar han att det första han besökte var under en järnvägsbro i Glasgow i fem minusgrader.

– Jag uppfattade det som en fest, men sedan förklarade de för mig att det var ett rave, baserat på en kombination av substanser och den sortens beat som försätter dig i en trans oavsett om du har tagit något.

På frågan om han tagit några substanser själv säger han ”självklart”, men också att det rör sig om få tillfällen då han är ”tråkig”.

– Jag tog ecstasy en gång. Det var en fantastisk upplevelse, ända tills dagen efter dagen efter. Jag fick en otrolig migrän, jag vet inte vad de hade gett mig. Det var i Sidney, vid Mardi Gras, och jag minns det som ett väldigt viktigt ögonblick 1989, sade han.

Han fortsätter:

– Jag minns att jag kunde dansa i 15–16 timmar som ingenting. Men sedan led jag i en vecka efteråt och tog det aldrig igen.

Han föredrar dock ”det enkla gräset”, som han beskriver som ”väldigt behagligt”, även om han tillägger att han inte får tag på det. Han säger också att människan har ”dansat under påverkan av substanser till återkommande beats” sedan åtminstone år 10 000 före Kristus, och att känslan av extas finns kodad i vår biologi:

– Min erfarenhet är att rytmen speglas inom mig, i hjärtslagen. Vi däggdjur har ett beat inne i kroppen. Och när en melodi växer fram, som är en vidareutveckling av poesin, av mytologin, och sedan trumman kommer in, då upplever du saker som förnuftet inte kan beskriva.

När intervjuarna frågar vad han känner i det ögonblicket svarar han:

– Extas. Extas.

Fakta: Ecstasy

Ecstasy är en syntetisk drog vars aktiva substans oftast är MDMA.

Den verkar stimulerande och känsloförstärkande. Vanliga effekter är ökad energi, eufori, stark gemenskapskänsla och förstärkta sinnesintryck, särskilt i samband med musik och dans. Samtidigt kan den ge allvarliga biverkningar, såsom uttorkning, överhettning, ångest och hjärtpåverkan, och i vissa fall även hjärn- eller hjärtskador. Dagarna efter kan nedstämdhet, migrän och trötthet förekomma.

Ecstasy är olagligt i Sverige och i de flesta andra länder. Tabletter på den illegala marknaden kan innehålla varierande och okända ämnen, vilket gör riskerna svåra att förutse.

Uttalandena har upprört högern i Grekland. Hälsominister Adonis Georgiadis skrev ett ilsket inlägg på X där han kallade Varoufakis för en ”narcissist” och ”Karagiozis”, en clownfigur från grekisk folkteater, och fortsatte:

”Dra åt helvete nu med alla oansvariga vänsterpersoner som säger vad som helst som faller dem in! Ursäkta mig, men det här är inte roligt. Det han gjorde är extremt farligt, potentiellt dödligt. För guds skull!”

I efterhand bad Georgiadis om ursäkt för att ha kallat Varoufakis för ”Karagiozis”, men höll fast vid sin kritik och lade till att även vänsterpolitikern borde be om ursäkt för att ha tagit illegala substanser.

Janis Varoufakis svarar i ett inlägg på Facebook att han blir demoniserad för att han vågar svara ärligt på ungdomars frågor. Han skriver att regeringen är hycklare då de hjälper ”drogmaffiorna” genom den kriminalisering som säkrar deras vinster:

”Ungdomar föraktar hycklarna som för ett ’krig’ mot drogerna i en tid då deras politik hjälper knarklangarna och sätter de unga i bojor.”

Videocitaten är något kondenserade. Flamman har sökt Janis Varoufakis.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 08 januari, 2026

Vänsterpartiet vill stoppa europeiska nazistresor

Polska högerextremister demonstrerar i Warsawa, juli 2025. Foto: Czarek Sokolowski/AP.

Nazistiska Aktivklubb försöker bygga upp ett europeiskt nätverk med likasinnade. Nu vill Vänsterpartiet stoppa resorna med insatser på EU-nivå. ”Utifrån den svenska regeringens tystnad oroar jag mig för att man inte tar hotet på allvar”, säger Hanna Gedin, europaparlamentariker.

”Sightseeing i solen, nazistmarscher och närstridsträning.” Så beskrevs nazistiska Aktivklubbs lockerbjudande till unga män i våras i TV4.

Den våldsamma organisationen reser regelbundet ut i Europa för att träffa meningsfränder. Senast för två månader sedan reste en svensk delegation till Polens huvudstad Warszawa.

– Aktivklubb deltog i den polska självständighetsmarschen härommånaden, bekräftar Jonathan Leman (bilden), utredare på Expo.

Han lyfter fram flera internationella kopplingar hos det svenska nätverket – från franska Clermont-Ferrand till polska Gdansk.

– Man har även ett nära samarbete med estniska Aktivklubb, som drivs av den person som startade upp gruppen i Sverige 2020.

Enligt Expo har gruppen även besökt Finland, Frankrike och Grekland på senare år. Och efter sommarens rasistiska misshandelsturné i centrala Stockholm beslagtogs flera klistermärken från en holländsk systerorganisation hemma hos en av de i dag fängelsedömda nazisterna. Flera utländska nazister har dessutom besökt svenska Aktivklubb för olika slagsmålsevenemang och demonstrationer.

Jonathan Leman menar att det internationella samarbetet är viktigt för gruppen.

Även om den politiska majoriteten och utvecklingen i Europa går åt ett högerextremt håll kan vi inte blunda för våldet vi ser från organiserade nazister.

– Det är något man kan koppla upp sig mot, för att känna sig som en del av något större. Det bidrar till organisationens attraktionskraft och styrka att de är kopplade mot det här nätverket. Det höjer värdet på gruppen.

I Sverige har Aktivklubb uppmärksammats för flera våldsdåd under det senaste året. Utöver sommarens hatbrott har medlemmar även misshandlat en tidigare medlem och en Tiktokprofil. Organisationen har inte tagit avstånd från brotten, utan tvärtom krävt att aktivisterna friges.

Jonathan Leman ser det som sannolikt att aktivister begått brott i andra länder under resorna, även om det inte är något kan kunnat klarlägga i dagsläget.

– Men det är helt klart något som vi vill titta närmare på.

Resorna oroar bland annat Vänsterpartiet – som nu vill se insatser mot våldsklubbarna på europeisk nivå. I december tog de fram ett uttalande som de hoppades få upp till debatt vid EU-parlamentets sammanträde i Strasbourg.

– Under de senaste åren ser vi en ökande aktivitet när det kommer till nazistiska sammanslutningar i Sverige och Europa. Det är en fruktansvärt obehaglig utveckling, säger europaparlamentarikern Hanna Gedin (V) till Flamman (bilden).

– Vi vet att de har kontakt med varandra i olika länder, och när jag pratar med kollegor i vänstergruppen ser även de med stor oro på utvecklingen.

I förslaget beskrivs det internationella nätverket som ”en fråga som väcker djup och växande oro i alla EU:s medlemsländer”.

”Om utvecklingen får fortsätta riskerar dessa grupper att normalisera extremistiskt våld, radikalisera unga och undergräva rättsstatens principer, demokratiska värden och den sociala sammanhållningen i vår union”, skriver gruppen i det gemensamma utspelet.

En annan som ställer sig bakom förslaget är Li Andersson (bilden), finsk europaparlamentariker och tidigare partiledare för Vänsterförbundet. Hon säger att grupper som liknar svenska Aktivklubb etablerade sig i landet 2023.

– De har förstärkts och blivit mer involverade i det europeiska nätverket.

Hon menar dock att det högerextrema samarbetet inte är någon ny sak. I Finland har även Nordiska motståndsrörelsen haft en stark närvaro, fram till dess att nazistgruppen förbjöds för några år sedan efter ett antal våldsdomar. Samtidigt säger hon att Finland ännu inte upplevt några våldsbrott knutna till aktivklubbarna.

– Men vi vet att många gått över dit från NMR, så det är väl tyvärr bara en tidsfråga innan det händer något. De har haft ett aktivt nordiskt samarbete länge, och det har varit personer från Sverige här på vissa demonstrationer. I fråga om Aktivklubb har man lyft kopplingar till Estland och Baltikum.

Just denna gång blev dock debatten inte av, berättar Hanna Gedin.

– Vi fick stöd för idén i vår egen grupp, men man måste även få stöd av andra grupper för en debatt. Där stötte vi på patrull, men vi kommer fortsätta försöka.

Läs mer

– Även om den politiska majoriteten och utvecklingen i Europa går åt ett högerextremt håll kan vi inte blunda för våldet vi ser från organiserade nazister. Många människor är rädda.

Hon säger att partiet kommer att fortsätta arbetet med att få till en debatt.

– Alla kommer få en ny chans att ställa sig bakom. Vi kommer driva på.

Hoppas du att fler ansluter sig än bara socialdemokrater och gröna?

– Självklart, det har betydelse om parlamentet synliggör ett problem i så många medlemsländer. Men utifrån den tystnad som den svenska regeringen visar i de här frågorna oroar jag mig för att man inte tar hotet på allvar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 08 januari, 2026

Könsord, fylla och skadestånd – här är förolämpningslagens första halvår

Sex månader har gått sedan lagen om förolämpning mot tjänsteman infördes. Flamman har tittat närmare på statistiken – och djupdykt i fem fall. Vad får man egentligen säga till en tjänsteman?

1 184 anmälningar. Så många gånger har brottet förolämpning mot tjänsteman rapporterats in mellan lagens införande den 2 juli i år och början av december 2025.

Av anmälningarna har över hälften lämnats in av polisman i tjänst. 383 har lagts ned, 477 är fortfarande öppna, och 181 har tagits vidare till åklagare. Hittills har ett par domar fallit, bland annat mot den 36-årige man i Göteborg som var först med att fällas för brottet i början av september efter att ha kallat en kvinnlig polis för ”hora”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Utrikes 07 januari, 2026

Platoncensur på filosofikurs i Texas: ”Absurt”

Kollage: Flamman.

Den svenska filosofiprofessorn Martin Peterson får inte längre undervisa i vissa av Platons texter för sina studenter vid A&M University i Texas. Anledningen är universitetets nya regler – som förbjuder ”rasideologi” och ”könsideologi”.

Filosofiprofessorn Martin Peterson (bilden) sitter på flygplatsen i Paris med sin son när Flamman ringer, i väntan på ett plan tillbaka till Texas.

– Till och med New York Times har hört av sig nu. Det är på den nivån, säger han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 07 januari, 2026

Man måste inte välja mellan Trump och Maduro

Framtid. Trump och USA har troligen koloniserat Venezuela, men många led också under Nicolas Maduros förtryck, skriver Slavoj Žižek. Foto: Natacha Pisarenko/AP.

USA säger sig befria Venezuela – men talar samtidigt öppet om att ”styra” landet och ta kontroll över dess olja. När Donald Trump kliver in i Caracas gör han det inte i demokratins namn, utan i kolonialismens. Men vänsterns främsta uppgift är att förstå varför den bolivarianska revolutionen blev en sådan katastrof, skriver Slavoj Žižek.

Medan medierna fylls av detaljer om gripandet av Nicolás Maduro och hans fru Cilia Flores, bör man rikta blicken mot det verkligt märkliga: Venezuela är nu de facto ockuperat, samtidigt som samma regering fortsätter att styra landet.

Den 3 januari 2026 förklarade Trump att USA kommer att ”styra” landet ”tills vi kan genomföra en säker, korrekt och omdömesgill övergång”, och ännu mer rakt på sak att han betraktar sig själv som ”ansvarig för Venezuela”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 januari, 2026

Busschaufförernas stresskamp: ”Extremt fackfientligt”

Av de 17 personerna ombord på bussen i Liljeholmen skadades alla utom en. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Efter flera dramatiska bussolyckor som tagit både förares och resenärers liv begär Kommunal att arbetsmiljön ombord granskas. Chauffören och skyddsombudet Petra Zallin på Nobina berättar för Flamman om minutmarginaler, nitisk övervakning, och förare som skippar både lunch, vatten och kisspaus.

16.06, dagen före nyårsafton, smäller det i knutpunkten Liljeholmen söder om Stockholm. Framrutan på den röda SL-bussen krossas när den drämmer in i husfasaden. Sexton personer ombord på bussen skadas, inklusive föraren. Sju förs till sjukhus, varav minst två med allvarliga skador. Stadens pendlare har redan olyckan vid Tekniska Högskolan färskt i minnet från månaden innan, där förarens oväntade kollaps vid ratten ledde till att en av Transdevs långfärdsbussar plöjde genom en busskur och tog tre kvinnors liv

I augusti 2025 dog en chaufför i en krock i Trelleborg, som även den misstänks ha orsakats av ett sjukdomsfall. Den anonyma busschauffören ”Marie” på bolaget Nobina larmade efter det i en intervju med TV4 om arbetsvillkor hon menar kan riskera livet på kollegor och passagerare. Efter den senaste kraschen i Stockholm uppmanade Nobina-skyddsombudet Peter Selén regionpolitikerna i radio att granska arbetsmiljön och stressnivå, och meddelade även att det inte var halt på olycksplatsen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 07 januari, 2026

De bygger hållbart och grönt – för stadens fattigaste

L’Espoir är byggt som passivhus med solceller och gemensamma utrymmen. Foto: Jenny Stenberg.

Huset L’Espoir i Bryssel är byggt med solceller, gemenskap och inspiration från amerikansk medborgarrättsrörelse. Nu vill det sociala bostadsbolaget bakom projektet visa att klimatsmart boende inte är ett privilegium för de rika.

–Vi visste inte vad vi gav oss in i när vi tackade ja, berättar Fadma-Amine Lahoussine.

– Vilket var tur för hade vi vetat att det skulle ta fem år och hur mycket jobb som krävdes hade vi förmodligen inte vågat.

Hennes man Fadel skrattar instämmande samtidigt som han häller upp sitt nybryggda söta myntate i plastmuggar. Ett generöst fat med kakor skickas runt. Vi sitter i ett trädgårdsskjul i stadsodlingen La Jardin Majorelle i stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Det regnar och är gråkallt.

Väggarna i skjulet är fulla av fotografier på politiker, forskare och en och annan kändis från världens alla hörn, som liksom vi kommit hit för att lära sig hur det som verkar omöjligt för bostadspolitiken och fastighetsmarknaden i våra respektive hemländer – det vill säga att bygga nya bostäder av god kvalitet centralt i en storstad som låginkomsttagare har råd att bo i – här har gjorts möjligt.

Hopp. De boende i L’Espoir bestämmer tillsammans om husets skötsel, ekonomi och gemensamma ytor – en styrka, men också en källa till konflikter. Foto: Jenny Stenberg.

– Vi fem, Fadel, jag och våra tre barn bodde trångt i en hyresrätt som vi knappt hade råd med här i Molenbeek. Lägenheten var sliten. Vi trivdes i området men det var tufft att bo på varandra med grejer överallt. Det blev ofta bråk, särskilt när barnen blev lite äldre.

– 2004 bjöd medborgarkontoret i Molenbeek in till ett informationsmöte om ett nytt projekt där vi med låga inkomster skulle ges möjlighet att äga en bostad och ha möjlighet att få vara med och påverka hur den skulle se ut. Vi var lika skeptiska till hur det skulle gå till när vi gick dit som vi när vi kom hem, skrattar Fadma-Amine Lahoussine.

Initiativtagare till mötet var Geert de Pauw (bilden), socialarbetare och ansvarig för bostadsfrågor på medborgarkontoret i Molenbeek. I början av 2000-talet såg han hur konsekvenserna av Belgiens länge förda bostadspolitik att stödja och premiera bostadsägande på bekostnad av hyresrätten påverkade bostadssituationen i stadsdelen.

– Hyresvärdar höjde redan höga hyror, vilket tvingade familjer och andra med låga inkomster att lämna stadsdelen. Allt fler hyresrätter omvandlades till äganderätter och en tydlig gentrifiering av området påbörjades. Jag kände att vi behövde göra något för att bryta utvecklingen, berättar Geert de Pauw.

Tillsammans med familjen Lahoussine och tretton andra trångbodda familjer med otrygga bostadsförhållande i Molenbeek kontaktade De Pauw den icke-vinstdrivande organisationen Cire, som bland annat arbetar med sociala bostadsprojekt för invandrare och flyktingar, den regionala bostadsfonden Fonds du logement de la Région de Bruxelles-capitale och kommunen. De Pauw föreslog att de tillsammans skulle genomföra ett bostadsprojekt med målsättningen att skapa hållbara bostäder av god kvalitet som familjerna hade råd att bo i. Om familjerna skulle få möjlighet att bo kvar i området skulle de samtidigt bidra till att motverka den pågående gentrifieringen av Molenbeek. Kommunen gav fonden möjlighet att köpa en tomträtt i stadsdelen. Cire och den regionala bostadsfonden var projektets byggherrar och finansiärer.

Målsättningen är att hjälpa de hushåll som har svårast att hitta ett anständigt boende på den privata bostadsmarknaden.

Med stöd av medborgarkontoret bildade familjerna en förening, en form av byggemenskap. En arkitekt, Damien Carnoy, anlitades att leda workshops där familjerna fick hjälp att formulera sina bostadsönskemål samt tillsammans diskutera hur man ville nyttja gemensamhetsutrymmen.

–Vi gick på så många möten. Det var väldigt rörigt och oklart hur huset skulle se ut, hur vi skulle kunna påverka hur vår lägenhet skulle se ut och inte minst hur vi skulle ha råd att köpa den i slutändan, berättar Fadma-Amine.


2009, efter fem års hårt arbete, var L’Espoir (”Hoppet”) som huset heter, inflyttningsklart. Det var ett av Bryssels första flerbostadshus helt byggd i trä. Det är ett så kallat passivhus (ett energieffektivt hus som kräver väldigt lite energi för uppvärmning tack vare kraftig isolering och ett särskild ventilationssystem) med solpaneler, sedumtak och regnvattentank som både ser och fungerar annorlunda än övriga bostadshus i kvarteret. I dag är det hem åt 14 familjer.

Stadsodlingen, som ligger på en tidigare ödetomt invid L’Espoir, har blivit en viktig gemensam mötesplats för boende i hela området. Den sköts av frivilliga och är öppen för allmänheten under vissa tider. Här odlas grönsaker, örtkryddor och blommor. Det finns även ett hönshus.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur/Nyheter 06 januari, 2026

”Texten tillfredsställde en mörk drift hos folk”

Den svenska kritikern Sanna Samuelsson och den franska författaren Édouard Louis. Bild: Privat / Jessica Gow/TT.

Podden Gästabudet ger utmärkelsen Årets sågning till

Sanna Samuelsson är årets vinnare av litteraturpodden Gästabudets utmärkelse ”Årets sågning”. Texten i fråga är hennes recension i Aftonbladet av den franska författaren Édouard Louis Monique flyr. Förutom att belöna boken med ett (1) plus av fem, inleds recensionen med ordet ”Blä.”

I poddavsnittet beskriver hon sig som ambivalent till utmärkelsen. Flamman ringde upp för att gräva i känslorna kring priset.

Hur känns det att vinna?

– Jag var faktiskt lite orolig att det skulle hända, för jag märkte att många reagerade väldigt positivt på texten. Och jag mindes debatten förra året då Gunilla Kindstrand vann för sin sågning av Daniel Sjölins roman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 januari, 2026

Europas fall är ingenting att fira

Ett Europa som blir turistparadis för amerikaner och kineser duger inte som framtidsvision. Foto: Mirco Toniolo/Errebi/AGF/REX.

Svaret på Europas kris är inte att acceptera att bli en koloniserad vykortskontinent – utan att ta chansen att bli självständigt på riktigt.

Ett Europa vars innerstäder töms på invånare och fylls med sydostasiatiska turistgrupper, kitschiga souvenirbutiker, Airbnbboenden och pizzamenyer på tolv språk. Där tekniken kommer från USA, mineralerna från Kina, och vi själva nöjer oss med rollen som en sömnig vykortskoloni.

Det är kontinentens framtid om vi inte ändrar kurs, skriver idéhistorikern Anton Jäger i en uppmärksammad krönika i New York Times. Men svaret bör enligt Jäger inte bli att försöka återfå vår fornstora glans, utan att acceptera nedgången och finna vår plats som världens nya utkant.

Jäger har dock fel i sin historieskrivning. Europas nedgång skedde förra århundradet när kolonialflaggorna halades i Algeriet, Kongo och Indonesien. Det gamla Europa hanterade sin nyfunna litenhet genom att vända sig till europeisk integration. Det europeiska samarbetet behöver ingen nedgångsstrategi eftersom samarbetet redan är en sådan. Jägers diagnos är alltså minst 50 år för gammal.

Att erkänna att man vill rädda Europa är inget svaghetstecken.

Den geopolitiska stiltjen efter murens fall gjorde det möjligt för Europa att spela självständigt utan att riktigt vara det. Energin säkrades genom billig rysk gas och säkerheten sköttes av amerikanska vapen. Så länge detta fungerade kunde man framstå som en självständig aktör. Men vad den politiska eliten såg som en bestående lösning visade sig i efterhand bara ha varit ett sätt att vinna tid.

Låt oss kalla detta för den tyska eran. De lata olivmumsarna i södra Europa kunde inte handskas med pengar och påtvingades en sträng nedskärningsregim. Länderna i östra Europa rundades bokstavligen av en gasledning i Östersjön. Att balter och polacker gnällde visade bara att de inte förstår geopolitik.

Den ryska invasionen av Ukraina 2022 visade att stabiliteten var en illusion. Det Europa som de tyska förbundskanslerna Gerhard Schröder och Angela Merkel lämnade efter sig pressas nu till bristningsgränsen av Putin och Trump. En situation som ställer de små rödgröna partierna till vänster om socialdemokratin inför ett existentiellt vägval. Utan möjligheten att förverkliga en egen vision för Europa tvingas pyttevänstern att välja mellan att underordna sig den systembevarande mitten och den radikala högern.

Att gå mitten till mötes innebär en identitetskris för den traditionella vänstern. Här tvingas man svälja militär upprustning, Natomedlemskap, mer europeisk överstatlighet och stram migrationspolitik. Men efter att ha sålt sin själ för att slippa pulveriseras under Meloni, Weidel, Bardella eller Åkesson kan vänstern fortsätta krångla sig fram.

Läs mer

Vänstervisionen som konvergerar med ytterhögern är på ytan muntrare. Här firar vi imperiets fall. Västvärlden drar sig tillbaka från sin globala position efter hundratals år av exploatering och dominans. Miljontals människor tvingas ut ur Europa men de återvänder trots allt till sina naturliga kultursfärer för att avnjuta freden som råder sedan världen delats upp i slutna civilisationer efter den konservativa statsvetaren Samuel Huntingtons gamla ritningar.

Det senare alternativet avfärdas på goda grunder av en allt större del av den nordiska vänstern. 2026 är inte ett år för pojkrumsfantasier.

Jäger må flörta med idén om europeisk nedgång men lösningarna han föreskriver är knappast palliativa. Mer centralisering och mindre nyliberal teknokrati, aktiv industripolitik med stora offentliga investeringar, samt militärt och ekonomiskt oberoende är reformer som gör EU starkare.

Att erkänna att man vill rädda Europa är inget svaghetstecken. Det är den enda vägen framåt för en vänster som inte vill förlora kontinenten till Trump och Putin.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 06 januari, 2026

Klasserna förenas mot mullorna

Skärmdump från en video som spreds på sociala medier den 31 december 2025 och visar demonstranter som angriper en statlig byggnad i Fasa i södra Iran. Foto: AFP.

För första gången på länge har en klassöverskridande proteströrelse formats i Iran. Lika nytt är kravet att shahen ska återta makten från mullorna.

Strax före nyår beslutade Irans regering att avskaffa subventionerna för importerade basvaror som ris, matolja och mjöl. Det var ett tekniskt beslut, men i ett land som Iran kan det få långtgående konsekvenser. I praktiken gjorde det att priset ökade med mellan 50 och 70 procent, och den 28 december gick Teherans basar, en mäktig kraft i huvudstaden, ut i strejk.

Två dagar senare gjorde säkerhetsstyrkor räder mot flera studentbostäder, inklusive för kvinnor. Det som hade börjat som en strejk bland basarhandlare blev nu ett studentdrivet uppror mot regimen. Hittills har minst 20 personer dödats, varav tre barn, och över 1 000 gripits.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"En väldigt slö journalistik i denna artikel tyckte jag. Jag är mycket intresserad av utvecklingen i Iran men vad gav denna artikel egentligen? Inte en enda röst från oppositionen inne i Iran fick komma till tals. Enbart två "röster ur disporan" intervjuas. Men vilka röster var det? Jag känner inte till organisationen ACI, och kunde inte få fram någon info om dem via Google eller ChatGPT. Vad är det för organisation? Vad står de för? Hur har de förhållit sig till shahen tidigare? Ingen aning. Är den här nya påstådda förkärleken för Pahlavi-dynastins återkomst verkligen något som är utbrett inom den inhemska oppositionen i dagsläget? Det har alltid funnits en del av den iranska oppositionen som varit för Pahlavis återkomst, men vari baserar man att det numera är många fler än tidigare? Ett påstående från en enskild oppositionell i Sverige, som uppenbarligen hyser sympatier för shahen? T.o.m. den andra källan (Kashefi) säger ju att kravet på Pahlavis återkomst alltid haft en popularitet inom diasporan. Påståendet i ingressen, att kravet på shahens återkomst är något helt nytt, stämmer ju inte. Delar av oppositionen har alltid stått bakom shahen. Men påståendet att oppositionen inne i Iran nu är enade bakom detta krav, vad baseras det på? Lite märkligt att man inte har någon enda källa inifrån landet som bekräftar detta. Inte ens Kashefi säger ju i artikeln uttryckligen att det är ett krav som den stora massan av de som protesterar inne i landet nu står bakom. Det är bara Mesdaghi som påstår det i artikeln. Ändå framställs det som ett faktum och en stor och viktig förändring jämfört med tidigare uppror. Har ni kollat på uppgifterna om att Israel arbetar hårt bakom kulisserna för att pusha för shahens återkomst? https://www.haaretz.com/israel-news/security-aviation/2025-10-03/ty-article-magazine/.premium/the-israeli-influence-operation-in-iran-pushing-to-reinstate-the-shah-monarchy/00000199-9f12-df33-a5dd-9f770d7a0000 Nä, det här var ingen vidare utrikesjournalistik. Jag förväntar mig mer av Flamman."
O
Ola Hakefelt