Från Kenyatta-flygplatsen in mot centrum ger Nairobi intrycket av att vara en dynamisk stad med husbyggen och lyftkranar. Men bakom kulisserna expanderar den stinkande slummen som sägs vara Afrikas största.
Bilköerna är ännu mer trögflytande och längre än sist, men taxichauffören Lazarus är entusiastisk.
– Det byggs massor med nya motorvägar och allt är på väg åt rätt håll.
Benedict Wacira som är ordförande för Kenyas unga socialdemokrater ger honom rätt i detta med motorvägarna, men allt annat är på fel väg.
– Det erkännandet måste vi ge president Kibaki. Det byggs vägar som aldrig förr, breda tolvfiliga vägar som kineserna bygger mycket bra. Fast jag är inte säker på att vi har råd med dem utan är rädd att vi bygger upp en stor statsskuld mot Kina. Och järnväg hade varit bättre.

Mindre brutal

Första gången Kibaki valdes till president 2003 lyckades han uppfylla några av sina vallöften. Polisen blev mindre brutal. Det skapades fler jobb och universiteten fick fler utbildningsplatser.
– Min bror som lämnade universitet 2005 fick jobb direkt.
Men sedan blev det värre, levnadsomkostnaderna steg samtidigt som arbetslösheten ökade, nu ligger den kring 40 procent. Det socialdemokratiska partiet SPD ligger betydligt längre till vänster än vad namnet antyder. De organiserar nu protester mot dyrtiderna.
– Det börjar koka i Kenya, säger Benedict. Det är basvarorna som gått upp mest. De fattiga är förbannade inte bara på regeringen utan också på alla dem som de upplever som rika och inte behöver kämpa för att få lite mat i magen.
Sedan november förra året har priset på basvaran majsmjöl ökat från 80 till 150 shilling, priset på ris och matolja har ökat nästan lika mycket. Bensinpriset har ökat med 50 procent sedan januari vilket gjort att taxan i matatus, minibussarna som kör som drogade biltjuvar och sköter stans kollektiva transport, ökat minst lika mycket.
Aggrey är en ung man från Korogocho-slummen som har engagerat sig i ett hälsoprojekt. Han bekräftar att det har blivit svårare med mat, men påpekar att sluminnevånarna alltid varit bra på att improvisera.
– Nu letar de mat på den stora soptippen.
Där finns mycket mat som slängs från flygbolagen och lyxhotellen. Det säljs sedan vidare i slummen. Naturligtvis är inte allt av bästa kvalité.
– Går du på gränderna ute hos mig känner du stanken från skämda kycklingar som säljs i gatustånden. Det finns alltid lite mat, men några tre mål mat om dagen blir det inte.

Ockupationsförsök

Den sista maj organiserade SDP en sittstrejk på den öppna platsen mellan presidentpalatset och premiärminister Raila Odingas bostad. Aktionen planerades tillsammans med olika lokala kvartersgrupper som samarbetade med SDP som är ett registrerat parti vars aktioner inte är lika lätta att slå ner på.
Mot kvällen anslöt sig även studenter och tanken var att ockupera platsen tills de fått löften om sänkningar på matpriserna. Det fanns förhoppningar om att skapa ett Tahrirtorg – ett frihetstorg i Nairobi.
– Men när media och ledarna gått hem till natten kom polisen och slog till mycket hårt. Folk blev rädda och vågade inte stanna kvar.
Benedict har nu stämt polischefen för att insatsen gjordes så hårdhänt.
– Han beklagade sig till mig när jag ringde honom, skrattar Benedict. Det är förskräckligt, sa han, att den nya konstitutionen gör det möjligt att stämma polisen också.
Den nya konstitution som antogs förra året ses som en ljuspunkt av de flesta kenyaner. I den står att alla kenyaner har rätt till mat, bostad och arbete och det användes som skäl till demonstrationen. Där finns också kraftfulla verktyg mot korruptionen, två ministrar har tvingats avgå. Internationella brottsdomstolen i Haag har också stämt sex höga politiker, bland dem finansministern Uhuru Kenyatta, som anstiftare till de blodiga våldsamheter som inträffade efter valen 2007.
Politikerna från de stora partierna är uppenbarligen pressade, men Benedict tror inte att detta matuppror kommer att gå så långt som i Nordafrika. Det är val nästa år och politikerna är rädda för att förlora makten. Om rörelsen växer kommer de med alla möjliga medel sänka priserna. Nu planeras därför en ännu större manifestation den 7 juli.

Ökad militans

Benedict märker en ökad militans bland ungdomarna. Som alltid i Kenya är det studenterna som börjar. Förra året genomförde de en tredagars-strejk för rätten att välja sina egna representanter i studentkåren. Där har medlemmar i hans organisation nu tagit över makten på de bägge stora universiteten.
Han märker hur frustrationen sprider sig när allt fler utbildas och jobben saknas.
– Det finns så mycket ilska hos studenterna, de väntar bara på gnistan som kan starta en explosion.
Än så länge är studenterna en isolerad grupp, frågan är när och om miljonerna som bor i slummen kommer att följa efter. Hittills har de ändå förhållit sig ganska lugna. Aggreys skepsis till vad som hände under matupproret är typisk.
– Jag tror att de som var med var betalda av vissa grupper. De gav dem nog mat efteråt. Och maten har inte blivit billigare.