Liksom karaktärerna Martin och Gustav i den förra romanen, har de båda starka föreställningar om hur världen är beskaffad och hur en man av kultur bör föra sig, föreställningar de inte levt upp till. Två mysterier driver berättelsen framåt. Vad vill Alice med biografin? Och vem var kompanjonen till hennes framlidne make, pianovirtuosen Adrian de Witte?

I det andra spåret tecknar Karl änkan Alices livshistoria från hennes ungdomstid i 70-talets Göteborg genom 80-talets glamorösa New York-societet. Fastän Sandgren håller henne på avstånd träder Alice fram som romanens egentliga centrum med det ena benet bland götets unga radikaler och marxister, och det andra i den klassiska musikens parnass. Även om göteborgarna är lite väl proggiga och göteborgska, skildras tidens gång djupare än i debuten. När figurerna återvänder i ett aningen utdraget crescendo mot slutet framstår de till och med som personer, ristade med historia.

Sandgrens specialitet, att med lätthet och ömhet skildra esteter på tvären med majoritetssamhället som inte inser att de blivit klichéer, och låta deras samtal agera som sömlösa metakommentarer kring romanens egen estetik, fungerar utmärkt. Att dessa grepp återvänder från Samlade verk är visserligen sant. Men en upprepning med omfånget och ambitionerna hos Artens överlevnad är en bedrift i sig. Den är utan tvekan en av årets bästa romaner.

Mer snårig är i så fall konstnärsmytologin som genomsyrar romanen. Även när de legendariska musikerna Viera och de Witte gör entré hålls även de på avstånd, som om författaren tvingas hålla dörren på glänt för att inte blända läsaren med deras geni eller spräcka hål på sin 400 sidor långa mytbildning. Trots sin succédebut står Karl onekligen i skuggan av dem – inte olikt hur Artens överlevnad själv ställer sig i skuggan av de konstnärliga giganterna som den återkommer till: Sjostakovitj och Rachmaninov, för att inte tala om Caravaggio och Botticelli. Att det är just klassisk musik som romanen kretsar kring förstärker förstås mystiken kring stor konst, eftersom den fortfarande har ett slags magiskt skimmer över sig. Och ja, sådan kultur finns – jag har själv sett Mahler spelas. Den känns i bröstet på ett sätt som inte kan förmedlas.

Att tradition inte är dyrkandet av askan utan bevarandet av elden är ett citat som felaktigt brukar tillskrivas just Mahler. Till viss del är det också vad Sandgren försöker åstadkomma i romanen – en invers av det postmoderna greppet att låta stora böcker kretsa kring omöjligheten att skriva stora böcker i dag. Invändningen är dock inte att romanen skulle vara konservativ, utan att den är alltför trevlig. En snygg, medryckande hyllning till 1900-talets stora konst utan dess tvetydigheter, en mysborgerlig lägereld av gemensamma referensramar.

Eller så har Artens överlevnad rätt; i någon mån står vi alla i det gångna seklets ruiner.