Utställningen är också återblickande. När jag rör mig bakåt i konstnärens kronologi framträder därför en översikt av hur diskussionen kring identitet de senaste decennierna hänger ihop med teknologiska och politiska förändringar. Från globaliseringens påstådda destabilisering av fasta identiteter, till en samtid där interaktion via sociala medier skapar prosumenter, där jaget på samma gång produceras och konsumeras genom delandet av unika bilder som samtidigt blir generiska.

Det är brokigt. Från verket 50 shades of grey – 50 exemplar av boken med samma titel i pocketversion – till postapokalyptiska museibyggnader i skalmodell. Men mångfalden av uttryck gör också att man orkar ta till sig de mer krävande verken. Ett innehåller delar av projektet Enjoy syfilis (2020–), en exposé över könssjukdomens historiska konsekvenser för och av kolonialismen, sexuallagstiftning, med mera (det råder delade meningar huruvida Columbus tog med sig sjukdomen till Europa på 1400-talet men den ökade explosionsartat kort därefter och vid slutet av 1800-talet drabbades 15 procent av Europas män). Det är paketerat som ett underhållningskoncept – komplett med tygkassar – för ett samhälle som slipper tappa näsor och förstånd eftersom vi har penicillin. Här blandas Albrecht Dürer och van Gogh med logotyper från de gaybarer och klubbar konstnären besökt i Berlin och som småningom ledde till Fujiwaras egen syfilisinfektion. Utgångspunkten må vara biografisk eller terapeutisk. Men samtidigt framträder en karta över sociala verkningar och stigma av olika epidemier och sjukdomar genom tiderna.

Fujiwara har alltid arbetat utifrån sin dubbla härkomst, eller rättare det sätt på vilket omvärlden ständigt försöker paketera den. Jag fastnar framför Artists’ book club: Hakuruberri Fuin no Monogatari från 2010, en pratshow där konstnären gästar ett program om böcker som influerat olika konstnärer. Fujiwara gör parodi på den han förväntas vara. Yvigt och med överdriven japansk brytning sätter han sig i skräddarställning i studiosoffan och berättar om en japansk översättning av Huckleberry Finn som, visar det sig, avviker avsevärt från amerikanska originaltexten eftersom ”japaner vill ha lydiga barn”. Huck klär även ut sig till flicka, låtsas vara sin bror, och iscensätter sin egen död – inte olikt författaren Twain själv, som skrev en fiktiv dödsruna 1902. Det är roligt, plågsamt, smart, samtidigt som det självironiska pratshow-formatet vittnar om en annan, måhända mindre lättkränkt och uppkopplad, tid.

It’s a small world visar upp ett mångfacetterat konstnärskap som envist frågar ”vem är jag?” i en digitaliserad spegelvärld som krymper samtidigt som den snurrar allt fortare. Väl ute i friska luften med känslan av att ha varit på ett nedgånget nöjesfält tänker jag att Fujiwara kanske var tvungen att skapa en tvådimensionell seriefigur för att slippa förvandlas till en.