Jag var inte i Stockholm under den avslutande Prideparaden men har förr om åren stått i publiken och jublat med människomassan när tåget når Södermalm.

Det känns säkert lika underbart för publiken som för dem som paraderar. En upplevelse av gemenskap, i namn av tolerans, som skänker rysningar av välbehag över kollektivets kraft. Men det har också känts lite jobbigt.
Missförstå mig inte nu. Jag är naturligtvis för homoadoptioner, giftermål i kyrkan och vill män frivilligt ha anonymt sex i parker eller i backrooms så gärna för mig. Men Prideparaden har också blivit politikerparaden. Om jag hade stått där i år hade jag jublat åt Anders Borg och kort sagt hela borgerligheten utom kd, som än så länge framhärdar i heteronormativiteten.

Mest applåder i Prideparaden brukar dock gaypoliserna knipa och jag förstår att det krävs ett särskilt mod för att outa sig i en sådan macho-miljö. Men de poliserna kanske inte bara är homosexuella, de kanske också är bufflar som gillar att slå folk med batongen? Jag vill att de ska få samma rättigheter som majoritetssamhället ger mig, men inte applådera dem som personer. För jag känner dem inte och vill därför inte reducera dem till deras sexualitet. Och varför ska jag jubla gala- och glamourbögar som kanske vill arrestera mig för de fashion crimes jag dagligen begår eller nyliberala gaymoderater som vill införa ett samhälle jag avskyr? Om Ernst Röhm hade marscherat i Pridetåget med sina SA- killar skulle vi då så entusiastiskt klappat händerna? Naturligtvis inte, eftersom vi främst ser honom som nazist och inte homosexuell.
Till Prideveckan 2006 bidrog politiker med bilder på sina favoritbögar. I Aftonbladet berättade Pride Birgitta Ohlsson (fp) att hon valde sin ”radhusbög” för att hon ville visa att det finns många sådana som han i maktposition (06-07.30).

Men jag tycker inte att det är så bra att det sitter en bög i maktställning om han exempelvis heter Fredrik Federly och pläderar plattskatt och vill rasera arbetsrätten. Jag är feminist men föredrog en vänsterman till posten som socialdemokraternas partiledare hellre än en kvinna som Mona Sahlin. Men borde en riktig feminist alltid välja en kvinna vid makten? Om svaret är ja, ser du din kandidat främst som kvinna och inte som bärare av värderingar. Då blir risken att du ser hennes kritiker som misogyna istället för oliktänkande, vilket knasar ihop det demokratiska samtalet totalt. Om jag viktar kön/sexualitet mot värderingar så vinner det senare som jag dessutom anser vara universella, det vill säga inkluderar alla oavsett kön eller sexualitet.

Själv hatar jag att bli betraktad som kvinna istället för människa. Att jag, i varje fall hittills, varit heterosexuellt orienterad är inget som formar min identitet som Ann Charlott annat än som sociologi. Det finns heller inte någon parad där jag kan tåga med östermalmskärringar, vårdbiträden, stureplansbimbos eller anarkafeminister. Framför allt finns det inga människomassor som skulle jubla vid blotta åsynen av oss. Alla vet att verkligheten är alltför komplex och intressemotsättningarna för stora.
Kategorin Kvinna går ju inte går att generalisera till en behändig identitet som politiker kan välja att favoritfota sig med den 8 mars.

När diskriminerade personer sluter sig samman borde väl målet vara att inte bli definierade efter exempelvis kön eller sexualitet, eftersom just detta berövar personen identitet.